- Project Runeberg -  Finska Weckobladet /
3:2

(1888) Author: Anna Edelheim
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ena stdan, som betyder att när landet
talar, så förstummas wi alla andra,
och å andra sidan en nyss igettfyld
graf, der man nedsänkt stiftaren af den
finska folkskolan.

Den lyckliga, som upprest en sådan
minneswård på sin graf, som Uno
Cygneus, han har uträttat något. Mitt
werk och många andras wäga i jemn-
bredd härmed ej mycket. Uno Cyg-
neus war en af dessa stormän, som det
första decenniet skänkt åt Finland, och
når äftven den sista och yngsta kunde
utföra ett sådant werk, htvad måste det
ej hastva legat för en underbar lifskraft
uti den historiska kris, i hwilken wårt
land då inträdde. Sedan kom en an-
nan tid, 1818 som tvar utin födelse-
timme, mar icke mer densamma font
1802, 1806 och 1810. Det finnas
otaliga, som arbetat och merkat mycket
mera än jag, och på hwilkct kanhända
aldrig något erkännande,fallit, och detta
ligger tungt öfwer mig. Ett arbetes
tvätde består icke i yttre framgång,
det måste bedömmas djupare, och wida
wärdesullat«e än mitt arbete har warit
dessa aktningswärda, sjelfförsakande
arbetares, som under ett långt lifupp-
offrat sig för andras lycka, för allmänt
tvål och som dock aldrig fått något er-
kännande. Den dag, forn wi nu fira,
den skall snart glömmas, men om J
wiljen stifta något waraktigt minne
häraf, så stiften då, jag will ej säga
en förening, men stiften en wänkrets,
sotn kommer i håg det glömda
arbetet.

Jör ef från Gsterbotten.

Storkyro, Januari 1888.

En· blick på nykterhetssträftvandet
sådant detsamma ter sig, ej blott inom
nykterhetsföreningarna utatt bland den
stora allmänheten nu och för 5 år se-
dan, wisar oss ganska olika fidor af
denna fak. — Bragtes nykterhetsfrågan
till tals för 5 år tillbaka, rörde sig
samtalet kring moderat eller absolut
nykterhet, kring det måttliga bruket as

rusdrycker eller ett fullkomligt afhål-
lande från deras begagnade såsom njut-

niugsmedel. Under det den förra
åsigteni allmänhet wann understöd,
betecknades den senare såsont fantastisk
och östverdriftven. Till ock med inom
nykterhetskretsar woro begreppen föga
utredda. — Wid det första allmänna
nykterhetsntötet i Åbo 1883 inlemna-
des af en toartn nykterhetswän ett
skriftligt attdragande till sörstvar för
moderatismen, deri bland annat fram-
hölls att bränwins bränningen wore
någonting nödwändigt för landtman-

nen, som wid bränneriet finner en be-
qwäm afsättning för sin underhaltiga
wara. De flesta föreningar som wid
denna tid bildades utgjordes ock af en
allmän eller moderat och en absolut
afdelning.

Oaktadt ej lång tid sedan dess för-
flutit, hafwa dock åsigterna märkbart
och ttted en hastighet tvär-dig ångans
och elektricitetens tidehtoarf förändrats.
Nu mer diskuteras sällatt frågan
om absolut eller moderat nykterhet. —-
För en hivar har erfarenheten anwisat
absolutismen såsom det enda medel,
hwilket werksamt kan bewara drinkaren-
hwars räddning nykterhetsrörelsen jui
främsta rummet afser, från återfall. —
Från de nyss omnämnda nykterhets-
föreningarne hafwa på få undantag
när, de allmänna afdelningarne bort-
fallit och de föreningar hwilka nu bil-
das hafwa allmänt slutit sig till abso-
lutismens ide. Absolnt ashållsamhet
betecknas ej mer af den stora allmän-
heten såsom någontings klandertvärdt,
wäcker ej heller tner uppmärksamhet-

Deremot grttpperar sig nu samtalet
och intresset kring 2:ne andra stora
frågor, de ont absolut rusdrycks för-
bud eller tillåten rusdrycks tilltverkning
och import. Såsom inditviduel af-
hållsamhet förr betecknades såsom fan-
tastisk, så anses den dag som är, tron
på en förbuds lags möjlighet och gagne-
lighet för wårt land, för östverspänd.
J så wäg te sig de skilda frågornas
ståndpunkt lika. Ett wigtig fkilnad
finnes dock. Under det att absolu-
tismens ide till en början tvann under-
stöd blott hos några få rörelsens för-
kämpar, står nu sträfroandet för en
förbudslag stödd af en folkrörelse kan-
ske den allmänaste tvått land sett. —-
Jntet önskningsmål till det nu sam:
manträdande ständermötet, har så lif-
ligt nttalats som det om en förbuds-
lag och bland meddelanden ,,från
Landtdagen« skola säkert de om ,,nyk-
terhetspetitionen« intaga ett af de stäm-.
sta rummen för den stora massan af
folket-

Äfwen den ifrigaste nykterhetswän
måste dock erkänna, att fordran på en
förbudslag hwilken utan widare skulle
träda i kraft t. ex. från 1889, wore
owis och för tvår sak skadlig. Men
härom är ju ej heller fråga. — Ju-
gen will påtruga tvårt land en lagbe-

stäntning hwilken ej wore grundad pås
salkännedotn och erfarenhet från andra
länder i hwilkas författningar ingått
liknande bestämmelser- Htoad nykter-
hetswännerne begära, år nedsättandet
af en komitå hwilken egde att grund-
ligt taga reda på hithörande förhål-
landen och tvunna erfarenheter från
egjet och andra land samt att, beroende

« af denna komites utlåtande, 1891 års

landldag förelades proposition antingen
otn fullständig förbudslag— eller sådan
alla rnsdrycker omfattande lag, att kom-

. munerttas förbndsrätt more"· tillbörligt

betryggad. Denna begäran måste
anses såsom sansad och fullt motiverad.

«Men skall 1888 års ständermöle bi-

falla densamma? Wi tro det. En åt-
gärd grundad på 100 tusendens begä-
ran och afsedd att utreda ett sakför-
hållattde så djupt berörande och ingri-
pande i tvårt folks lif, måste winna
lagstiftarens bifall. Så långt tro tvi
med skäl 1888 års Lattdtdag få an-
tecknas som nykterhetswänlig.

Men nykterhetswännerna hafwa än-
nu en annan fordran, den om öl och
swagare rnsdryckers underordnande
under nu gällande bränwinslag, äfwen-
som denna lags delwisa ändring. Likaså
torde regeringen, enligt ett delgiftvande
till senaste Landtdag, komma att före-
lägga proposition om wärdshusrörel-
sens ordnande. — Skola äfwen dessa
frågor afgöras i nykterhetswänlig att-
da? Wi wåga ej swara härpå, men
säkert år att mycket, kanske det mesta af
nu gällande bränwinsförordnings före-
träden framför hwarje äldre sådan-
går sörloradt på grund af den frigisna
handeln med swagare rusdrycker och
den snart sagdt fullständiga afsaknaden
af en nykterhetswänlig förordning an-
gående märdshusrörelsen. — Hwad
nytta t. ex, kan en stadskommun och
kringliggande landsort sägas hastva as
en förordning hwilken under pågående
marknad wäl förbjuder utminutering af
bränwin, konjak och rom, men lemnar
handeln med punsch, scherry och öl fri
i de flesta butiker, under det utskänk-
ningsställen och wårdshns hållas till-
gängliga för en aldrig trytande skara
besökande. —

Wi sluta dessa"reflexioner med att
ur Aamunairut för den 1 December
1887 återgiftoa följande skildring om
förhållandena i Jywäskylä, den enda

. tiska fakförhållanden:

- ständigare.

vstad i wårt land-» som begagnat sig af

en förbudsrätt så widsträkt lagen med-
gifwer, —- ,,Då stadsiullmäktige fed-
naste höst fattade sitt kända ädel-
modiga beslut, hwarigenom utminute-

·ring af bränwin och starkare rusdryc-

ker förbjöds, påstod mången nykter-
hetsrörelsens motståndare, att stadens
handel skulle genom detta beslut dels
asstanna dels ölwergå till kringliggande
städer. Men detta påstående saknar
all grund. Härför talar följande fak-
« « Marknade·r-
na, hwilkas omfång i sin mon be-

stämma handelsrörelsens storlek, hafwa

detta år i Jytväskylä warit dubbelt så
folkrika som förr unders ,,bränwins’-
tiderna«, men likroäl ojemförligt an-
T or ghandje l;n har blif-
wit allt lifligare, waror haftva funnits
rundligt, likaså köpare, deltois ända från
hufwndstaden. Handlandenas antal
har detta år tvuxit i samma propor-
tion. Det låterotroligt men är san-
ning, att 10 nya handelsmän hafwa
under året börjat handel och mångens
rörelse är listig nog. Samtidigt har
blott en enda handelsman gjort«kon-
kurs. Bräntoinsförbudet har sålunda

skänkt Jytväskylä och Keski Suomi ej

liten wälsignelse-
G B.

Nyheter för dagen.

Hemlandet.

— Lantdagen utblåftes under öf-
liga ceremonier itisdags. En tidpunkt
sådan som den hwilken nu begynner-
måste alltid tvära af wigt för ett land,
men blir det denna gång ännu mera
genom de wigtiga frågor, som skola
komma under behandling. J främsta
rummet bland dessa står såsom ett arf
från föregående landtdag och såsom mo
1 bland regeringens propositioner för-
slaget om en ny strafflag. Tills
blott för kort tid tillbaka ansågs dess
öde fullt betryggadt och man emotsåg
med säkerhet dess införande i wår lag-
stiftning såsom slutet på ett tjugoårigt
förberedande arbet; men numera synes
detsamma dock tytoärr komma att höra
till de osäkra frågorna. Gtt rykte wet
nemligen berätta att med densamma
bliftvit förknippad en framställning om

Om det» kristliga ·begreppet af
awtnnans frigörelse.
Föredrag
af Pastor C. Hostrttp.
(,Oftversättning för ,,Finska tveckobladet«.)
(Forts. frått föreg. u:r.)

Och när jag nit häfdar qtvittnans lik-
ställighet med mannen och anser henne
tvara en skapad toarelse af fullkomligt
lika stort wärde sotn hau, icke blott för
Gud, mett också här i tverldeuz när jag
tror att det ända till wåra dagar skett
henne stor orätt och räknar mig till hett-
nes förswarare, sker det ej på grud af
ett eller flere bibelspråk, utan emedan
jag tror det tvara rätt, och för att jag
menar att det är derpå det kommer an:
att göra rätt och gifwa hivar sitt, nian-
nen sitt och qtvittnan sitt. Ja, jag twif-
lar ju icke på att det också finnes en
andlig fkilttad mellan tttatt och qtoinna,
att det katt tvara åtskilligt, hwartill det
ena köttet i allmänhet egnar sig bättre
ätt det andra, men jag tror det likwäl
är rätt att de hwardera skola få tillåtelse
att egna sig åt allt hivad de haftva lust
för och stå tvid sidan af htvarattdra både
i fatniljeliftvet och i det offentliga lifwet,
på plats dett de känna sig mattade att in-
taga. Det tyckes mig tvara mennisko-
rätt för båda parterna, och jag håller
derpå, emedan jag öfwerhnfntud håller
på det menskliga.

Om man tvill inwända, att deticke är ont
det ntenskliga eller bästa tttenskliga begrepp
af qwinnosaken jag här skulle tala om,utan
ont det kristliga, så swarar jag dertill,
att tvi, font tro att menniskan är skapad
till Guds- beläte och att tvår Herre är
kommen till tverlden för att frälsa mennisko-
lifwet, det toill säga just allt det mensk-
liga, tvi kunna icke ttvifla på att den
bästa menskliga betraktelse af ett sådant
spörsmål är just den kristliga. Jag an-
ser den derför stå i bästa öfwerensstäm-
tnelse med satin kristendom oelt på det
nogaste sammanhänga dermed, och om
ntan till exempel kunde tvisa eller betvifa
mig, att det funnes något bibelspråk,
som icke aktade de tnenfkliga rättigheterna,
icke höll på dem, kunde jag icke begagna
detta bibelspråk i mitt kristendom, innan
jag fick en annan uppfattning deraf. Jag
ställer mig i detta hänseende alldeles så,
sotn lvi weta att Dickens stälde. sig, då
hatt under sin första resa till Nordame-
rika träffade på ett man från Sydstaterna,
font höll på negerslaftveriet och stödde
det på den heliga Skrift. Denna be-
wisföring oroade icke Dickens det minsta,
ty då mannen utbrast: Tror ni då icke
på Bibeltt? swarade hatt blott: Det gör
jag wisst, men ont ni katt ben-isa mig
att Bibeln håller på negerslastveriet, tror
jag icke på då den. På samma stånd-
punkt ftår äftvett jag. Ottt det finnes
ett ställe i den heliga skrift, font stred

emot hivad jag anser wara det rätta och
menskliga, skulle jag helt wisft icke af
den orsaken förkasta hela skriften; jag
skulle i så fall säga: det stället förstår
jag icke och katt icke inlåta mig derpå,
emedan jag har en annanåfigt ont sa-
ken. Det sinnes alltför mycket i de he-
liga skrifterna, som jag är säker på, som
är mig heligt och oumbärligt, för att
jag skulle kasta bort dem,1nedan der
fans ett enda ställe, font jag ej kuttde be-
gagna, men det att jag blifwit kristen
sammanhänger så noga tned min syn på
det menskliga,- att otn matt kunde betoifa
mig att kristendomen kom det menskliga
för nära, kunde jag icke wara kristen-
Ja, kunde matt blott belvisa att kristen-
domen icke unnade tttan och qwinna lika
menniskorätt, tror jag icke heller att jag
kunde gå in derpå,-i men det katt man
icke, emedan det är historiskt bekant att
qlvittttans frigörelse här på jorden just
kommit genom kristendomen, liksom det
är den som bragt frälsning åt hela
menniskolifwet.

Ja, tvi äro ju kristne, emedan wi
älska tvått lif och känna att det behöf-
tver frälsning och att tvi icke sjelftva
kunna hjelpa det ttt stått det ondas
werld. Derföre hafwa tvi emottagit
tvår Herre och Frålfare, emedan han
älskar det menskliga och loill hafwa bort
allt det ottda font icke tillhör det, eme-
dan det är skapadt af en god Gud. Wi

lagens suspension för den händelse

tro att allt dess elände, all dess splitt-
ring och söndring, allt förtryck af dess
förhållandett, all dess tvanntakt, allt det
hämmande inflytande för htvilket det tva-
rit utsatt, utgått från det stora synda-
fall, som skedde i tidernas begynnelse
och sotn tillhör menniskoslägtets äldsta
minnen. Qch dertill hänför jag sålunda
också det, att qwinttans ställning i jem-
förelse med mannens i tvåra dagar icke
egentligen är sådan den borde wara, och
när jag gör det, sker det i god öfwer-
ensstämmelfe med den heliga skrift.

Det berättas i första Mosebokett i
historien ont skapelsen, att då Gud skred
till att skapa qwinnatt efter mannen,
sade han: Låt oss gifwa honom en hjelp
till att wara hos honom! Ja, det talas
här icke otn någon underordnad ställning,
icke ont en herre och en tjenarinna, det
talas blott om en medhjelparinna till
att wara hos yonom, en bliftvande hjelp-
en, som helt och hållet kan dela lifwet
med honom och hjelpa honom iallt.
Och dertill, tyckes mig, måste den lik-
stälda roara den bästa, liksom det också
låg uppenbart i Adams ord, då han
första gången såg qwinnan, att hatt här
fann sin like, sin maka. Det finnes i
alla fall icke här ett enda ord om qwitt-
natts underordnande under mannen; men
det är först efter syndafallet, då Gud
talar till menniskorna ont den nöd, font
nu kommer öfwer deras lif, och förkun-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 01:52:17 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/finskwecko/0014.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free