Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lilin ta werkovladet.
Helsingfors,
Tore-dagen den 1 gälars
N:o 9.
1888.
Yrenumerationspris :
J el in fors å Missionsbokhandeln,
H s g Mikaelsgatant
Helt år ..... s mark 50 penni .....
Halft år . . . 2 mark —- penni .....
Fjerdedels år. . l mark 25 penni .....
genom postkontoren
3 mark 88 penni.
2 mark 27 penni.
1 mark 32 penni.
J landsorteii
R e d a k t ö r:
glittra Edelljrtm, adress: Estnäggatan N:o 3.
strukturer
emottagas å Missionsbokhandeln, Mikaels-gatan 1, å
10 penni för petitrad; afsedda att förutom i detta
blad äfwen ingå i ,,Suomen Wiiktolehti««: 15 p.;
önskas öfwersättning tillkommer 2 p.
Wresklytsiaügan
Som kändt sönderfaller det dissenter-
lagsförslag regeringen förelagt tunen-a-
rande Ständermöte till pröfniug uti tren-
ne delar, neml. 1:o förordningen ang.
andra kristna protestantiska religionssam-
sund än det ewang. lutherska; 2:o sör-
ordningen om rättigheten att bekläda
offentliga embeten, samt 3:o. ,,Förord-
ning om answar för den, som olofligen
förmår någon till öfwergång från en
troslära till en annan.« Deniia sist-
nämnda, eller ,,proselytstadgan«, har dock
blifwit så litet uppmärksammad att ett
par ord om densamma icke torde kunna
anses öfwerflödiga.
För att genast säga wär mening ut,
anse wi ifrågawaraiide förordning i sin
nuroarande form stå i skarpaste motsats
till en af kristendomens grundlagar:
»Gän fördenskull ut och gören alla folk till
lärjungar, döpande dem till Fädrens, Sonens
och den Heliga Audes namn, tärande dem att
hålla allt det jag har befallt eder-st Math.
28: 19, 20.
På den tid då dessa ord uttalades
funnos wisserligen redan, som marty-
rerna kort derpå fingo erfara, proselyt-
stadganden, men hade den unga kyrkan,
lydande dessa, inställt sin missionswerk-
samhet, hwilken uppgift skulle då längre
återstått henne? Hade icke ett sådant
steg warit liktydigt med ett förqwäfwande
af hennes egen tillwaros Ja, ty om
något kan anses framgå ur historien så
är det wäl detta, att det större eller
mindre missionsnit en kyrka utwecklar
står i direkt förhållande till halten af
hennes eget andliga tillstånd, samt att
der en kyrka upphör att wara iuytesta-
mentlig mening missionerande, der för-
minskas ·också efterhand lifwet i Kristo
inom henne. Och den dag lärjungen icke
längre är missionär, den dag hatt af den
werldsliga lagen låter sig twingas att
åsidosätta Kristi konungsliga lag om Hans
riks utbredande, den dagen har han äf-
wen förnekat sjelfwa den grund hwar-
uppå han står och det ewangelium-broars
tjenare han skulle wara. Kristendomeii
är, om något, till sitt wåsende aggressio,
proselytiserande, och att söka beröfwa
henne denna egenskap wore icke blott en
strafswärd" förmätenhet utan äfwen, så-
widt dess praktiska följder angå, fullkom-
ligt gagnlöst, hwaroni kyrkans historia i
alla tider bär intyg.
Och likwäl är det just detta represen-
tanterna för det kristna finska folket äro
kallade att utföra. Ty i och med pro-
selytstadgans antagande i sitt nuwarande
skick skulle en förderflig hämsko läggas
på den så ytterst wigtiga inre missionn-
werksamheten, hwilken wi ännu icke i
motsats till en del höga auktoriteter kun-
na anse opåkallad, ännu mindre skadlig.
Wi wåga nemligen, stödjande oss på
Guds ords tydliga utsagor betrakta hwar
och» en i detta land dender icke i lif och
lära bekänner Jesus, Guds Son, som
sin Herre och Frälsare, såsom en opå-
nyttfödd hedning, död iöfwerträdelfer
och synd, och sålunda ett lämpligt objekt
för den kristliga missionswerksamheteu,
ware sig denna till formen är kyrklig
eller ej. Denna klass torde wara långt
talrikare än kyrkans egna, sanna med-
lemmar, och här föreligger således ett
arbetsfält stort nog för alla och hwilket
det twifwelsutan är hwarje kristens pligt
att med Guds hjelp söka bearbeta. No-
minelt tillhöra ifrågawarande elementer,
ehuru icke af fritt wal, den ewang. lut-
herska kyrkau,« änskönt de i werkligheteti
stå fullkomligt utanför alla kristliga sam-
fund, och med bästa wilja i werldeti
kunna wi icke wärja oss för den tanken,
att proselytstadgan skulle anwändas just
för att förhindra det fria
missionsarbetet bland dessa-
under åheropande af att de enligt lag
höra till den lutherska statskyrkan!
Huru någon föröfrigt kan föreställa
sig att kyrkans inflytande befästes genom
böter och fängelsestraff, förstå wi allde-
les icke, men åtminstone är ett sådant
betraktelsesätt sjerran från hela andan
och bokstaswen af Nya Testamentet, hwars
ställning till frågan ju dock i ett pro-
testantiskt land bör wara af afgörande
wigt. Jesus kom för attb ryta bojor,
men icke smida sådana. Hans rike skulle
winnas genom fredliga eröfringar och
skyddas, icke med anwändande af yttre
twång och wåld, utan genom Haris egen
inneboende närwaro bland de fina, intill
werldens ända. Meri att med böter och
fängelse, eller andra sjelfwalda, mensk-
liga medel, wilja wärna det andliga kun-
gadöme hwars Herre Kristus är, det är
ett köttsligt tilltag, främmande för den
sublima riksplan ewangelium framburit
i ljuset.
Hwarför skulle icke en menniska få öf-
wergä från en troslära till en annan,
så snart han blifwit öfwertygad om den
nyas företrädes Och hwem ger Staten
myndighet att lagstifta i dessa ting, att
förordna och döma i rent teologiska och
dogmatiska frågor? Manmåste werkli-
gen hafwa aflägsnat sig bra långt från
biblisk lära och tankegång, då de kristna
kyrkorna kunna nedlåta sig till att be-
gära den werldsliga maktens »skydd«
mot hwarandra!, Ja, då mani
sjelfrva religionsfrihetens namn kan fram-
ställa en sådan fordrant
Måste en proselytstadga finnas — och
wi wilja med hänsyn till existerande för-
hållanden icke förneka detta —- må den
då inskränka sig till det enda,hwarom i
en sådan kan blifwa fråga, neml. om
answar för den, som genom ,,twå11 g,
swek, gåfwa eller löfte om
timlig fördel-« förmår någon att
lemna sin egen och öfwergå till annan
troslära. Ty under dessa omständighe-
ter, der yttre, oärliga medel blifwit an-
wända och öfwergången icke skett as inre
öfwertygelse, der har ett wåldförande af
den personliga friheten egt
rum och här wore således lagens ingri-
pande fullkomligt på sin plats. Ty frå-
gan är i detta fall icke så mycket en re-
ligions- eller samwetssråga, som en rent
mensklig och medborgerlig-
Men helt annorlunda ställer sig saken
om, såsom föreslås i § 1 af proselyt-
stadgan, äfweii den hwilken ,,genom
dop eller annan åtgärd be-
fordrar någon, som ej fyllt21
år, till upptagning i annan
lära än den, i hwilkenhanbör
uppfostras-s skall ställas i samma
kategori med dem, hwilka begagnat tioårig
och swek för att tvinna sitt ändamål.
Wi anmärka för det första, att en per-
son, dender sålunda drifwen af en lef-
wande öfwertygelse öfwergår till ett an-
nat trossamfund, icke måtte haft synner-
ligt stort förtroende till det han lemnat,
hwarföre det knapt torde löna sig att
med lagens tillhjelp söka qwarhålla ho-
nom. Och äfwen medgifwit att han
«bordt uppfostras« i en wiss lära, men
de hivilka tillsynen häröfwer ålegat, för-
summat sin pligt, eller eljes derifrån
warit förhindrade, är det dock icke per-
sonens i fråga menfkliga rättigh et
att äfwen i yttre afseende få ansluta sig
till dem som, ehuru af annan konfession,
godtgjort försummelsen och bibragt honom
en lefwande öfwertygelse? Äldersgrän-
sen borde följaktligen på detta område
nedflyttas från de för borgerliga förmo-
ners åtnjutande faststälda 21 åren, till
den tidpunkt då enl. en kyrklig häfd,
mot hioilken åtminstone ingenting från
bibelns synpunkt torde kunna anföras,
indiwiden är i stånd att på ett sjelfmed-
wetet sätt fatta frälsningen i Kristus,
samt de förpligtelser troslifwet ålägger,
d. w. s· till 15:de eller 16:de året. El-
ler huru eljes försona så slående motsä-
gelser, som att barnet wid uppträdda 15
år är förmöget att till sitt wäsentligaste,
heligaste innehåll tillegna sig den ewang.
lutherska kyrkolära11, men o f ö r m ö g et
att innan fylda 21 år på ett lika
werkligt och sjelfmedwetet sätt tillegna
sig innehållet af någon an nan lära?
Skall således reciprocitet uppnås — och
dertill sträfwar man ju — bör såwäl i
proselytstadgan som den egentliga dissen-
terlagen åldersgränsen för öfwergång till
annan konfession bestämmas till 15:de
eller 16:de året-
Wi få widare icke förbise att den som
»genom dop eller annan åtgärd« (in-
fkrisning, offentlig bekännelse, ell. dyl.)
upptagesj i annat samfund, redan d er-
förinnan, af tro och öfwertygelse
måste haswa tillhört detsamma, samt att
dopet, o. s. w. wanligen då är att be-
trakta som en inför kyrkan aflagd yttre,
formell bekräftelse å den af hjertat re-
dan tidigare inför Gud omfattade tros-
lärati. Af hwilken rimlig anledning will
man sålunda t. ex. sörwågra dopet åt en
indiwid, som äfweii derförutaii af själ
och hjerta är baptist, eller, hwad som
kommer på ett ut — med böter och fäkt-
gelse belägga dem, hwilka werkställt do-
pet före de stipulerade 21 åren?
Proselytstadgan måste alltid förblifwa
ett för den religiösa känslan odiöst kapi-
tel i lagstiftningen, men derför må mail
icke göra det mera motbjudande än den,
för att fylla sitt ändamål, förtjenar. Må
man omredigera § 1 iofwanautydt syfte
och författningen skall, säwidt på deti
beror, förswara sin uppkomst. J annat
fall är fara wärdt den kommer att blif-
wa ett likaså werksaint som ofta anli-
tadt wapen i händerna på den arga in-
tolerans, som ännu på många håll exi-
sterar, till huru stor skada för deusanna
kyrkans enhet och lif, kan man lätt före-
ställa fig. Må den werldsliga lagen
om han så will, häfda famwetets olränk-
barhet och deröfwer sträcka sin skyddande
arm, men gör honom icke till en bödel
som med draget swärd söker hindra detta
samma samwete från utöfningen af en
af dess dyraste och heligaste funktioner
—- att, wägledd as det ljus som osman-
efter är, sjclf så bestämma formen för
sin tro. F. W. L.
I
Tiil Redattionen för Finsta
Weckobladet.
Tänli på fångarnet
Nyligen lästes uti en af tvära tidnin- ·
gar några notiser om brottsligheten i Eug-
land, tagna ur en i en tysk tidskrift
(Zeitschrift fiir die gesammte Straftois-
senschast) införd artikel asen engelsk lärd.
Häri upplyses om det glädjande faktum,
att antalet af de till det strängaste fri-
hets-straff (penal-servitude) dömde för-
brytare i England under de senaste åren
betydligeii aftagit, twärtemot förhål-
landet i de flesta andra as Europas större
stater. Är 1885 war sålunda antalet
af till det strängaste frihets-straff dömde
förbrytare i England 1,027. Men detta
antal understiger med 23 proceIIt det
under något föregående år. De qwinliga
förbrytarnes antal har sedan 1876 ned-
gått med 50 procent. Bland militären
wisar sig samma glädjande företeelse.
År 1883 woro till fängelsestraff dömde
350 soldater, år 1884 200 och år 1885
endast 126.
Författaren af nämda uppsats fram-
håller bland de orsaker-, som haii anser
hafwa bidragit till brottens minskning,
isynnerhet männe-
1:o E11 förbättrad fångwård,
hwarwid sårskildt den åtgärd tvifat sig
werksam, att man asskiljt sådcma perso-
ner, som första gången gjort sig skyldiga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
