Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
jlin tia weckobtadet.
Helsingfors,
York-dagen den 17 Eilas
Nm I9.
1888.
Yrsnumerationspris:
J landsorten
genom postkontoren
3 mark 88 penni.
2 mark 27 penni.
1 mark 32 penni-
J Helsingfors å Missionsbokhattdeln,
Alexandersgatan 40
Holt år ..... 3 mark 50 penni .....
Halft är . 2 mark — penni .....
Fjerdedels är. . 1 mark 25 pentti .....
R e d a kt ö r:
glittra Edethettm adress-: Estnäggatan N:o Z.
Ynnonfer
emottagas å Missionsbokhandelm Alexandersgatan 40,
å 10 penni för petitrad; affedda att förutom i detta
blad äswett ingå i ,,Suomen Wiikkolehti«: 15 p.;
önskas öswersättning tillkommer 2 p.
Rügen ord om civiläktenskapet.
Jbland de önskningsmål, sotn under
dissenterfrågans behandling blisntit af
tros- och santtoetsfrihetens tväunerfram-
hållna såsont nödwändiga toilkor för att
en sann trosfrihet skall kunna uppnås,
har intet rönt så mycket motstånd och blif-
wit, så att säga, strypt innan det hutntit
födas, font det om civiläktenskapet. Man
torde erinra sig att regeringen redan wid
1877 års landtdag framlade proposition
i ämnet, hufwudfakligett iafsigt att ordna
baptisternas i Osterbottett rättsliga för-
hållanden, men att förslaget då stötte på
motstånd i lagutskottetl Detta motstånd
har toid innetoarande landtdag och det
kyrkomöte som föregått densamma, steg-
rats och framträdt med ett sådan skärpa
och styrka, att detbliftvit nödigt, att för att
få åtminstone ttågra punkter afreligions-
frihetett erkända, låta denna wigtiga länk
i densamma för denna gång få falla.
Man anför att civiläktenskapet är egnadt
att under trosfrihetens egid undergrästva
tron och i en tid då destruktiva krafter
äro i rörelse öppna slussarna för allt
slag af osedlighet; att äktenskapet är en helig
institution och bör, såsotn utgörande
grundtoalen för hela det menskliga sant-
hällsliftoet icke få ingås utan med bött
ont Guds wälsignelse; samt att det tvore
oklokt att beröftoa kyrkan dess inflytande
och leda folket in på ttya opröftvade banor.
Det wore orätt att underskatta toärdet
af dettna argumentering; den har ottvis-
toelaktigt, åtminstone i de flesta fall,
framgått ur ett lefwaude och toartnt nit
om menskligheten och om kristendomen,
Meu matt har dock förbisett att äktenska-
pet, just derföre att det utgör grunt-toa-
len för det tneuskliga satnhällsliftvet,i
sjelstoa tverket, såwäl till sitt wäsende
font isynnerhet till sitta följder, är af
borgerlig natur och följaktligett äfter bör
hemfalla under den borgerliga lagstift-
ningen. Mait har tvidare förbisett att
bönen om Gnds toälfiguelse är en helig
handling, som bör utgå ur ett upprik-
tigt hjertas djup, och att dess sörtvand-
ting till en af yttre maktbud påbjuden
ceremoni, tvid hwilken hjertat katt sör-
bliftoa kallt, tillochmed trotsigt, är en
hädelse och ett wauhelgande.
Den äktenskapliga institutionens helgd
är icke beroende af den ceremoni, sotn
sattktionerar densamma, äftoeu om denna
är af religiös art; det kyrkliga toigsel-
bruket har tytoärr toisat sig tvanmäktigt
att hämma osedligheteu. Dess helgd
htvilar på långt djupare grunder och går
tillbaka ända till dess första stiftelse, till
den tid, då budet: ,,dersöre skall enman
öswergistva fader och moder, och
blifwa när sitt hustru och de ttvå
skola wara ett kött«, blef deu högsta la-
gen för äktenskapet. Må man ej glöm-
nta att det tvar de borgerliga äktenska-
pen -— ty andra fuunos icke tvid den
tiden — som tvår Herre och Mästare i
sitt första längre tal, sitt bergpredikatt,
förklarade toara af en sådan helgd att
de icke kunde ßttpplösas, ntont i de fall
der de redatt faktiskt woro upplösta; icke
heller att det toar de efter den romerska
rättens fordringar ingångna äktenskap.
som apostelen Paultts höll för så okränk-
bara, att han ansåg att icke ens den
omständigheten att den ena af makartte
öftvergått till kristendomen —- således
erhållit en ny och högre lifsåskådning-
tvore ett tillräckligt skäl för dess bry-
tande; endast om den hedniska partett
sjelf önskade äktenskapets upplösning,
finge detta ske.
Hela den första kristna kyrkatt — mar-
tyrernas och fegerhjeltarnes kyrka, den
kyrka som i alla tider toarit tvår före-
bild — tvisste intet om tvigseltt. Det
- första spår man kan skönja af att kyr-
kans inblandning wid äktenskaps ingående
skulle ansetts säsotn önsktvärd, finnes, ett-
ligt Rudelbach, i ett bref af Jgnatius
af Antiokia till Polykarpus, ihtoilket
han skriftver till denne sitt lärjunge att
det wore godt om de äktenskap, som in-
gås i församlingen, skulle ske med b i-
skopens toetskap. Ontkriug ett
århundrade senare skristoer Tertttlliatttts,
död 24J, att det är ett skönt äktenskap,
font ingås med församlingens bön otn
Gttds wälsignelse, men ingenting sinnes,
sottt antyder att hatt skulle ansett att en
sådan bött kunde giftva äktenskapet bor-
gerlig giltighet; ttoärtont tyder samman-
hanget på att han förutsätter en civil-
rättslig fornt för detsamma. J samma
attda uttalar sig äfmett Augustinus och
Hierotttjmtts. Jcke ens sedan kristendomen
bliswit upphöjd till statsreligion, katt
tttatt i lagstiftningen (den cottstantinska
och den theodosianska) märka något spår
af att tnera räknades till äktenskapets
giltighet än dess borgerliga afslutning;
wälsignelsen och hivad för öfrigt genom
praxis hade bestämts såsom det kristliga
ättenskapets prägel, blef östoerallt sökt
och begärdt font en fri sak. Det tvar
först i den frankiska lagstiftningett under
C a rl d ett sto r e, som det förordnades
att ingen hädanefter skulle fördrista sig
att afsluta något äktenskap tttan offent-
ligett och med kyrkans wälsignelse; men
detta ftadgande upphäftoer dock icke sör-
utsättuingen af det borgerliga afslutandet.
Carl den store tvisste att uppställa jem-
tvigten emellan stat och kyrka så, att sta-
ten behöll stvärdet i sitt hand. Medel-
tidens påftoetyrka toar det, som det blef
förbehållet att upphöja toigseln till ett
sakrament.
Ont någon borde wara en auktoritet
för alla isriga toänner till tvår lutherska
kyrka — och det är från detta håll font
motståndet mot civiläktenskapet utgått —
så är det wäl denna kyrkas stiftare, Litt-
her sjelf. Låtont oss derföre se huru
han ttttalar sig. Det torde toara bekant
att Luther ställde äktenskapet så högt som
någon ntetntiska katt göra det. Hatts
skrifter öftverflöda på uttryck sådatta som
följande: ,,Äktenskapet är ett heligt och
förträffligt stånd, det äldsta och bästa stånd,
ja källan och roten till alla öfriga stånd".
— ,,Gttd sjelf har i högsta måtto ärat
detsamma, i det han stiftat det redatt i
paradiset och likasont toarit Etoas brud-
förare«. —- »Kristns har uti sitt menni-
skobliftoaude ärat och helgat äktenskapet,
derigenont att han toille låta sig födas
af en trolostoad jttngfru«. — »Jn, han
hedrar det i högsta måtto, derigenom att
han kallar sig tvår brudgum och har
lärt oss att uppsatta äktenskapet sotn en
bild af hatts förening med sitt kyrka, ja
af alla heligas förening med Gud«. —
,,Så att nu lyser och skiner ingett konung
på jorden, ja icke ens sjelftoa solen dej-
ligare än detta stånd« o. f. tv. Men
oaktadt hatt stälde äktenskapet på denna
höga ståndpunkt och icke kunde tillåta nå-
got htvarigenom dess heder och toärdig-
het tv erkligeu kränktes, uttalar han
sig dock afgjordt derhän att äktenskapet
är en borgerlig inrättning. —- J ,,L i t e tt
wigselbok för enfaldiga pre-
ster, affattad år 1546, fnitter man t.
ex. följande stycke:
,,Så många länder, så många seder,
säger det gamla ordspråket. Och efter-
som nu bröllop och äkta stånd är en
werldslig förrättning så an-
står det oss andliga eller kyrkotjeuare,
att intet tvilja härnti ordna
eller reg era, utan låta htoarje stat
och hwarje land hafwa sitt bruk och sitt
sedtvana, sotn de nu äro toedertagtta.
Några föra bruden ttvå gånger till kyr-
kan, både afton och morgon, några blott
en gång. Några proklamera och utlysa
det (äktenskapet) ttoå eller tre toeckor i
förtväg. Llllt sådant låter jag herrar
och råd göra och föranstalta som detniljaz
det kotmner mig icke wid. Men ottt man
begär af oss att toälsigna de troloftoade
utanför kyrkan eller i kyrkan, att bedja
för dem eller också att toiga dem, så äro
tvi skyldige att göra det«.
J sitt skrift ont äktettskapssa-
ker (1530) yttrar han sig sålunda:
»Jngen katt ju neka att äktenskapet
är en utmättes, tverldslig
sak, såsom kläder, föda, hus och hem,
och underkastad den toerldsti-
ga östverheten, htoilket ju ock be-
wisas af de många lagar kejsarette här-
om gistoa. Jcke heller finner jag i Nya
Testamentet något exempel på att Kri-
stus eller apostlarue befattade sig med så-
dana saker, utom då det rörde
samtvetet, såsom Paulus i Kor. 7:
12 o. fr. Med kristna är det i sådana
och alla ting lätt att konnna till rätta,
men med de okristna, htoaraf toerlden är
full, katt man htoarken konnna fram eller
tillbaka, titan att det toerdsliga ftoärdets
udd kotunter till . . . . Derföre toill
jag alldeles icke blanda mig isådana sa-
ker och beder, att man må letnna mig i
fred dermed. Iag grttfntar mig också
för påstoarttes exempel, som allra först
lade sig i sådan lek och så småningom
ryckte de toerldsliga sakerna till sig, så
att de till sist blestoo tverldsliga herrar
både öftoer kejsare och konungar. th
börja tvi först med att bliftoa domare i
äktenskapssaker, så ryckas tvi med i ström-
men, så måste toi också dekretera straff,
så måste toi till sist döma öftoer lif och
gods, och bliftva helt och hållet indragna
uti och likasom östoerstoämmade as de
werldsliga ärendena. Nn tort ju, Gttd
ske lof, hela werlden wäl, med hwilken
flit ock möda jag arbetat och ännu arbe-
tar derpå, att de ttvå regementena, det
toerldsliga och det andliga,
må skiljas och söndras från hwarandra
och htoardera undertoisas otn sitt toerk
och tillhållas dertill; ty det toar just
påstoedömets nöd och förbry-
telse, att man förtvirrade
begge delarne och sörblanda-
de dem så med htoarandra, att
ingendera behöll sitt makt och kraft och
rätt, och att ingett åter katt slita dem
från hwarandra. Det är det jag gruf-
toar mig för och skall wäl med Gnds
hjelp toakta mig för och bliftott toid mitt
embete· Såsom Herrett säger: ,,låt de
döda begrastoa sina döda, men gå dtt och
förkunna Guds rike, ,,så tvill jag också
nu stoara eder, och d e r efte r sko lett
J göra«!
Detta cibiläktettskttp,st1ttt
nu förtideu nära nog betraktas som eu
förargelse-klippa och en förbannelsens sak,
ehuru det dock låg nära intoid marty-
rernas bål och fasthölls af dett äldsta
kyrkan såsom äktenskapets obestridliga
grundtoal i åtminstone åtta århundraden,
som a l d rig af henne blistoitförttekadt
sitt rätt och giltighet, huru mycket ntan
än med rätta yrkade på, att de kristna
borde söka den kyrkliga toälsignetseu för
att begynna och sortsiitttt det as Gttd
sjelf helgade förhållandet — d etta ut-
gjorde således ett länk i Luthers kyrko-
författtting och blef blott af den orsak ej
allutäudt infördt i den etoangeliska kyr-
kan, emedan denna från början råkade i
ett på många sätt förtoändt förhållande
till staten. Det är dessa kedjor som nu
i Jesu Kristi namn måste mödosamt af-
skakas, på det att det sanna och
rätta förhållandet mellan begge ätet« må
stå upp ur sin aska. Satnterligen, den
församling, som är byggd på klippan,
htoilkett sjelftoa heltoetets portar ej skola
blistva östoermäktige, men mot hwarsfot
de bryta sig, likasom de upprörda två-
gorna mot klippgrundet — den har in-
tet att frnkta tvare sig af htoilkett bor-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
