- Project Runeberg -  Finska Weckobladet /
23:1

(1888) Author: Anna Edelheim
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Liin tia illerlwvladet

Helsingfors,

Zorsöagen den 14 Yuni

Nw 23.

1888.

Yrenumerattongprts :

J landsorten

genom po tkontoren
3 mark
2 mark 27 penni.
1 tnark 82 penni-

J Helsingfors å Missionsbokhandeln,
Alexandersgatan 40

Holt iir . . . . . 3 mark 50 penni .....
Halft år . . . . 2 mark —- pennt .....
Fjerdedels är. . 1 mark 25 pennt .....

penni.

R e d a k t ö r:
slitna Gdrllieim, adress: Estnäsgatan N:o Z.

Znuonfer

emottagas å Missionsbokhandeln, Alexandersgatan 40,
il 10 penni för petitrad; afsedda att förutom i detta
blad äfwen ingå i ,,Suomen Wiiktolehti««: 15 p.;
önskas öfwersättnittg tillkommer 2 p.

Till Red. för Finska Weckobladet.
Otn det kristna församlings-
begreppet.

1

Hwad är det kristna försam-
lingsbegreppetP

Under denna rubrik ingår i n:o 20 af
detta blad en artikel af M. S., font an-
sluter sig till den af hwarje fördo ntsfri
kristen erkända sanningen, att Kristi för-
samling är en och utgöres af alla Jesu
santte lärjungar på hela jorden-

Undert. är i denna sak alldeles ense
med M. S. Deremot är det stvårt att
fatta, hivad M. S. utenar uted att reali-
sera den outtalade förfamlingseuheten.
Wi uppruttnas af M. S. att tro på den-
na enhet trots all skenbar söndring-
»Herren har sagt, att kroppen är eu.
Alla de, som haftva Jestt Aude och höra
honom till, äro således ett, antingen de
se det eller ej. De mest partifittttade och
de mest frisinnade kristna, de ä ro ett,
ej emedan de käntta denna enhet, ntatt
emedan Herrett har sagt att den är, och
oaktadt de ej kätttta den, tttatt ttvärt ont
känna såsom tvore de ej ett«. Detta
är wisserligett ett glädjande sanning.
Men tvi fråga: Är icke enheten ur denna
synpunkt allaredan realiserad? J annat
fall tvore det ju tvillfarelse att tro på
dess tilltvaro! Mett i htvilket asseettde
ntenar då M. S· att enheten bör reali-
seras? Jcke kan tväl ttted enhetens rea-
liserande blott åsyftas partisinttets upp-
hörande och tron på enheten; ty de kristne
äro ju redan ett, trots partisinnet, antin-
gen de se denna enhet eller ej. Jcke
heller katt med enhetettssrealiserattde ute-
nas det, att de kristne borde sattttuattsluta
sig till församlingar, organiserade så
mycket sottt möjligt efter de bibliska för-
samlingarnas mönster; ty M. S. synes
af erfarenheten hafwa funnit, att ett dy-
likt bemödande stärkt partisittnet och wid-
gat stvalget mellatt sålunda bildade par-
tier och alla, font icke sluta sig till dem.
Huru skall då enheten realiseras? Månne
genom att upplösa alla nu existerande
kristna samfund och föreningar, så att de
kristne, hutar helst de finitas i werlden,
komme att enligt anarkismens mönster
sakna all organisatiott och sammanhåll-
ning? Nej, detta wore ju att fullstän-
digt realisera söndringen på det andliga
området. Må tvi kontma ihåg, att i
Joh. 17 åsyftas en enhet, font äfwen i
yttre ntåtto framträder på jorden, få att
den må kunna uppfattas t. o. m. af den
otrogna tverldeu.

Beträffande det bibliska församlingsbe-
greppet må erinras, att ordet församling
i bibeln äfweu förekommer i singularis
(etttal), då det åsyftar blott en toiss del
af församlingen i widsträcktare mening
eller »Krifti kropp«. Då t. ex. Paulus
(ap. 20) anbefalde de äldste iEfesus att
tvårda ,,Gttds församling«, kunde han

icke asfe Guds församling itvidfträcktafte
menittg utan församlingen i Efesus, i
bwilken de woro satta till biskopar eller
tillsyningsmän, föreståndare. Då deti
kor. 1: 2 talas om »den Gads försam-
ling,. font är i Korint«, mettas likaledes
blott församlingen i Korittt och ickeGuds
församling i dess helhet eller itvidsträck-
taste mening, htvars medlemmar finnas
icke blott-omkring hela jorden utan äfwen
i det himmelska paradiset. Men uppen-
bart är, att om några kristne finnas på en
ort utan att kanske känna hwarandra,
utan att utgöra en lokalförsamling eller
hafwa någon gemenskap med hwarandra
i och för inbördes nppbyggelse eller utöf-
tvande af kristlig werksamhet, så kunna
de icke i likhet med de kristne i Jerusa-
lem, Antiokia, Efesus och Korittt kallas
en Gnds församling, ehuru de hwar för
sig utgöra lemmar i Kristi kropp. De
äro wisserligeu genom tron ettiKrifttts,
och denna enhet skulle de i handling så-
som en Gttds församlittg ådagalägga in-
för werlden, mett de försumma dettttasitt
kallelse. De stå icke iett sant bibliskt
förhållande till htvarandra, och i följd
deras kan icke heller deras förhållande
till Kristus wara det bästa. J samma
mån, som de bliftva ntedtvetna ottt fin
fkeftva ställning till hwarandra utatt att
enligt Guds ord bättra sig, kommer äf-
wett deras ställttittg till Kristus att bliftva
ohållbar. ,,Ty den som icke älskar sin
broder, som hatt ser, httru kan han äl-
ska Gud, som hatt icke ser«? Annm-
lunda förhåller det sig med dent, fottt i
denna förbistringetts tid icke inse sitt skef-
tva ställning eller, om de inse den, söka
att, efter det ljus de fått, itttaga ett
bättre ställning till sitta ntedkriftne.

För tvår del kunna tvi icke ntedgifwa,
att det i och för sig skulle befordra fött-
dring och partisinne de kristne emellan,
otn de äftvett i fråga ont församlingslif-
tvet bemödade sig att så långt font möj-
ligt rätta sig efter bibelordet. Vorde det
icke då ännu mer stärka partisinnet, att
ntan i fråga om läran och bekännelsen
söker rätta sig efter detta ord? Mett ont
så tvore, borde man ju först som sist för-
bjuda all bibellästting och fotn en utan
återwäuda till påfwedömet. Derigenont
wore nog en wiss enhet realiserad, men
säkerligen icke den M. S. åstundar.
Utan ttvifwel tvar det för att tvinna och
betvara enhet i lära och kyrkvbruk, som
påftvekyrkan fastläste bibeln tvid klostren
och brände dem, hwilka wägade efter sitt
uppfattning bekänna bibelns lära samt
öftva ett bibliskt församlingslif. Men
Waldensernas och reformationens historia
torde tydligt nog tvifa oss utgången af
detta enhetssträfwande. Gttd ware lof!
Nu bastva tvi bibeln fri och få obehin-
dradt rattsaka dett. Derför wilja tvi äs-
tven, så långt tvi förstå, i lära och lef-
werne rätta oss efter bibelordet. Och tvi

hoppas att M. S. gör detsamma- Om
tvi derunder såsom kortsynta utenuiskor
blott se endels och till följd derafifråga
om lära och församlingslif komma att
delwis tänka och handla olika, få behöf-
tva tvi ju icke derför å någondera sidatt
beherskas af partisinne; nej, må tvi hellre
dess mer enligt förmaningen i Ef. 4: 2-
3 med all ödmjukhet och saktntodighet-
med långmodighet fördraga hivarandra i
kärlek, tvinnläggande oss ont att betvara
Andeus enhet genom frid-ens band. Då
skall äfwen ett alltoarligt och på sal gå-
ende tankeutbyte i andliga ämnen lända
till gagtt, i det att kunskapen förkofras,
ömsesidigt missförstånd ttndanrödjes och
det inbördes förtroendet stärkes. Etien-
het deremot, font skall tvinnas gettons ett
ömsesidigt förtigande eller prutande med
öfwertygelsen, är osann och brottslig.
Så länge man icke broderligt och förtro-
ligt katt umgås med en olika tänkande
broder, dereft han öppet ttttalar och föl-
jer sin öfwertygelse, är man fåttgen att-
tingett i partisinne eller fördotnar,äftven
ont man icke sjelf inser det. Wår öftver-
tygelse är den, att, i samma mon Kristi
sitttte får råda såtväl hos frikyrklige som
statskyrklige kristne, gränserna dent emellan
blifwa lätt öftverstigliga. Deras gemen-
samma höga kallelse såsom Jesu Kristi
stridsmän och ntedarftvittgar skall då sy-
nas dem större än olikheten i åsigter och
gudstjensthruk samt föra dem tillsantntatts
i en flttten trupp under Jesu fatta.
Striden gäller då icke så mycket olika
åsigter och santfnttd som fast mer med-
menniskors räddning ttr andlig och etvig
död genom tvittnesbördet ont Kristus.
Ett sådattt gemensamt uppträdande af
statskyrklige och frikyrklige kristne förut-
sätter enligt tvår tanke htvarken statskyr-
kans eller friförsamlingetts ttpplösnittg.
Ty här behöftver icke alls tvara fråga
ottt samfunds utan ont individers ettdrägt
och sauttverkan. Och enär sanningskär-
lek ömsesidigt råder, behöftver endrägtett
icke heller störas derigenom, att frågan
ottt det bibliska församlings-begreppet nå-
gon gång upptages till diskussion.

Dessa grundsatser hastva tvi uttalat
med särskild hänst)n till de förebråelser,
som M. S. riktat mot de frilyrklige i
allmänhet och mot det i Alliaushuset
hållna diskussiottsmötet i synnerhet. Då
M. S. ansett sig böra framhålla såsom
något karakteristikt för de frikyrkligt-, att
tvid nämnda möte helt öppet, utatt att
någon motsade detsamma, uttalades att
kyrkatt är skökan, samt detta uttalande
kännetecknas såsom ett hänsynslös och
sträng dont, tvill undert» som icke deltog
i mötet, närmare beröra denna sak och
derwid wisa, att äfmett framstående kyr
kans mätt hysa den meningen; att skökan,
som omtalas i Uppb:s 17:de och 18:de
kap., är kyrkan i hennes förtverldsligade
och fallna tillstånd. (Forts.)

Till Rcdaktiotten för Finsta
Weckobladct.

Swar till en religiös lösdrif-
ware.

Eu »lösdriftvare« har i n:o 21 af
Finska Weckobladet kommit fratn med ett
yrkande, att ,,dogtnen om Kristi
straffvikariat måtte, såsotn
en främmande plantering-
frått kyrkans lära tttesltttas«.
Dogut en om Kristi straffvikariati Det
synes tväl att ,,ett lösdriftvare«« ej sjelf
genomgått den erfarenhet, sottt gör denna
stora gudomliga handling, då Hatt, den
helige och rättfärdige Guden i sin Sons
person träder i den dömde brottslingens
ställe och bär hatts dom och straff — denna
handling i htvilkett Gud kastar allas två-
ra synder på honom« och »hau gifwer
sitt lif såfottt lösen för många«’ ,,srikö-
per oss ifrått lagetts förbannelse i det
han blir en förbannelse för oss«, —det
synes tväl att ,,—l« ej genomgått den
erfarenhet. sotn gör denna gudomliga
handling för honom till något annat ätt
ett tottt dogm. Men den, för hwilken,
genom den Helige Audes ljus, syttdett
bliftvit synd, den sottt känt Guds dotn
öftver synden i sitt eget sammete, font
uppfångat en skymt af Gnds helighet och
sett sig sjelf oren och bestuittad frätt huf-
tvudet intill fotabjcllet, ja ättda ittihjer-
taks hemliga och fördolda djup, stående
inför den helige och rättfärdige lagstifta-
ren och domaren, dett sottt nödgats giftva
sitt samtycke till Gttds rätttvisa dom öf-
tver syndaren och hört Hans tillämpning
»dtt är dett ntaunett«, för honom äro mitt-
nesbördett uttalade af Gttd sjelf och till-
läntpade af den helige Aude —- dessa mitt-
ttesbörd: ,,sanuerligen hatt bar tv år
krankhet, och lade på sig tvår stveda«;
— näpstett lades uppå hotto m, att tvi
skulle frid hastva, gettotn hatts sår äro
tvi helade; ,,— —« honom, som af in-
gett syud tvisste, har han för oss
gjort till synd«; —- «htvilken sjelf bar
tvåra fyttder i sitt lekamen upp på trät;«
— — — »Gttd tvare iKrifttts och sör-
fattade tverldett med sig sjelf och tillräk-
ttade dem icke deras synder;« — —-
,,detta är mitt blod, som för eder utgju-
tes till syndernas förlåtelse«, —,,hatt är
försoningen för toåra syttder«; — för
honom äro dessa, på så många olika sätt
uttalade tvittnesbörd om Kristi ställföre-
trädande offerdöd något annat ätt ett
d og ut; det är ett lifsentattgelitutt. Qch
hwttd skulle tvi toäl säga till den, sont
trott Gads dömande ord i sitt fanuvete
kätutt att Guds uttalande: ,,s yttde tts
lön ä r d ödeu«, ej är ett fras, utatt
ett fruktans-mård werklighet, htvad skulle
tvi tväl säga åt ett sådan, ont tvi ej finge
säga: Kristus dog, och dtt slipper att dö,
Hatt har igenlöst dig åt Gttd tn ed sitt
blod? Såsom Mose upphöjde ormen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 01:52:17 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/finskwecko/0093.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free