Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
iväldiga bot- octhonispredikningar höra
ioi dock icke ur deras miiiil De irrlä-
rare och förförare, med hioilka apostlarne
hade att göra, nioro på långt när icke
så farliga och gruiidomstörtande, soin de
i ioåra dagar; och med hivilka ord
ioittna icke Paulus, Johannes, Petriis
och Judas emot dem! —- Sivårast är
deras synd, på hioilka Gud aiiioäiidt fin
särskilda nåd, som hafan och känna Gnds
ord, som äro kallade att tjeiia honom
(Luk· 12: 47, 48). Kyrkans ioerldsliga
äflaii är det allra mest iverldsliga och
profana. —- Derföre skildrar apokalypsen
mer utförligt skökans styggelser ocli dom
än loilddjurets. — Derföre iii« ock slut-
ligen en alldeles särskild glädje i him-
iiieleu öfiver hennes fall, mer än öfiver
de båda ioilddjurens « (Se 18: 20 —-
19: 5).
Oin den falliia kyrkans lioleriiväsen
heter det på sid· 260: ,,Deii falska kyr-
kans gruiidfigiiatur ligger i ordet sköka
(17: 1). Hoii behåller sin menskliga,
sin qivinliga gestalt, hon blir icke mild-
djur; hon beioarar gndaktighetens sken,
men försakar dess kraft (2 Tim. B: 5).
Hennes rättmätige äkta nian Jehoioa—
Kristus, fröjden och skatterna i hans hus,
de osynliga och tillkommande, äro icke
längre hennes enda och allt, utan hon
löper efter det synliga och fåfängliga
toerldsioäseiidet i dess mångfaldiga sor-
meiz Pä ett gröfre sett framträder ho-
reriet, då kyrkan sjelf ioill wara en
ioerldslig makt, drifioer politik och diplo-
mati, anmänder oheliga medel för heliga
ändamål, sätter kött till sin arm, mis-
sionerar med sioärd eller pengar, ioill
fängsla sinnena genom siiilig kult, smick-
rar furstar eller folk, döda eller lefivande,
korteligen då kyrkan i likhet med Israel
städse söker hjelp hos den ena ioerlds-
makten emot den andra. Horeriet be-
höfuJer dock ej alltid ske på detta gröfre
sätt, utan äfiogii här gäller det, som
Herreii säger: hitiilken soni ser på en
qioinmi till att begärci henne, han har
allaredan gjort hor med henne i sitt
hjerta (Matt. 5: 28). Så snart kyr-
kan förgäter, att hon skall ivara i inert-
deii såsom Kristus war iioerlden, en
korsdragiire och pilgrim, så snart hon
förgäter, att ioerlden är för henne kors-
fäst och dömd, så snart hoii i sitt hjerta
tillerkänner werlden realitet, erkänner den
såsom en inakt, för hwilkens ivrede hoii
fruktar. efter hioilkeiis bifall hon sikar,
iiied hioilkeii hon eftersträfioar en för-
medling, hioilkeiis ära, gods och njut-
ningar, hioilkens behagliga existens synas
henne önskioärda, med hioilkens ivishet,
bildning, iveteuskap och ande hon koket-
terar gent einot sanningens ord, så snart
detta sker. liar äktenskapsbrott redan skett.
Att på detta sätt inlåta sig med werl-
den, lefiva sig iii i ioerldeii och låta sig
bäras af ioerlden utgör horeriets wäsen.
Derföre kunde detsamma ej bättre be-
tecknas än derigenom, att qioinnan
sitter på ioilddjuret. Såsoiii den
med solen beklädda qwiiinan skall kyrkan
låta sitt ljus, som lyser af sig sjelft,
lysa i mörkret; i likhet med en surdeg
skall hon inifrån utåt genomtränga mensk-
ligheten, icke genom någon här eller makt,
utan genom min ande, säger IHerren
Zebciot (Sak. 4: 6); detta är heinies lö-
sen. Skökau är motsatsen härtill. J
stället för att hänga iiiid Kristiis allena,
sitt konungsliga hufwud, stöder hon sig
på wilddjurets hufwud; i stället för att
smycka sig med solens himmelska glans
har hon iiii smyckat sig med jordisk glans
af purpur och rosenfärg, af guld och
ädla stenar och perlor; i stället för att
dricka sin Herres lidandes kalk har hon
x sin hand en gylleiie kalk full med styg-
gelse och orenlighet. De, soui fröjda
sig öfiver en sådaii kyrka och utbrista i
klagan öfiver hennes undergång, iiro der-
före icke de lefioaiide kristne, de helige,
utan de store och rikei denna werld,
koiiniiga rne, som hafioa bolat med
henne, köpmännen och skeppariie,
som hafwa blifioit rika af hennes wäl-
lusts kraft. Hioilkeii kontrast till detta:
käre bröder, sen på eder kallelse; icke
iiiåiige köttsligeu ioise, icke iiiånge mäk-
tige, icke mänge ädlingar äro kallade:
Har icke Giid utioalt de fattige i denna
werlden? (l Kor. 1: 26; Joh. 2: 5).
Hniilkeu kontrast ock emellan ioerldeus
iveklagaii iiiid skökans fall och hennes
glädje wid de twå wittnenas död, hwar-
om det heter i Upph. 11: 10: och de,
soin på jorden bo, skola fröjda sig öf-
iver dem och skola glädjas och sända
hwaraiidra gåfioor, ty desse tivå profe-
ter tivingade dem, som bo på jorden! —-
Skökokyrkau har icke tillfogat denna werl-
dens konungar och mäktige smärta. Hon
har icke bestraffat deras synder, utan
gjort ioägeii till himmelen lätt och beqiväni
för dein ; såsom en tygel har hon hjelpt
dem att hålla ned folken; hon har re-
kommenderat sig åt dem såsom ett medel
att återställii auktoriteten, friden och ord-
ningen och låtit sig dertill anmändas.
Jntet under då, att koiiiiiigariie klaga
öfiiier hennes fall. För köpmännen och
skepparne ioar kyrkan likaledes nyttig så-
som upprätthållarinna af friden, under
hivars skygd handel och rörelse blomstrade
och pengar fullt upp kunde förtjenas.
Hoii har ej höjt sin ivittnande röst mot
det jordiska sinnet, ivällefnaden och ly-
xen, hwaraf« köpmännen draga winst;
hoii har snarare funnit sig wäl i denna
werlden. — J stället för fåren har hon
sökt ullen; i stället för att ivara om-
gjordad med anda och kraft från höjden
och städse ioisa på den himmelska kleno-
den och den tillkommande stad, soui tvi
söka, har hon fordrat köttet och tyckt om
sin skökoskrnd; genom sin brist på salt,
har hon förökat och befordrat syndalif-
wet och förruttnelsen i werlden. De he-
lige deremot, — — tillika med hela
himmelen, glädje sig öfiver Babels fall;
— —- ty skökan är drucken af deras
blod. — — Angåeiide kyrkaii behöfioa
ivi ej blott tänka på Hiiss, Waldenserue
iii. fl., ej heller blott på det, soin ännu
kan komma, utan här gäller ock det or-
det: »hwar ock en som hatar sin broder,
han är en mandråpare.« Hivarhelst lef-
wande kristne sättas tillbaka eller för-
tryckas af kyrkans ledare, ware sig af
hemlig eller uppenbar aftooghet emot
sanningen, hwarhelst en falsk teologi bort-
tager troii ur ungdomens hjerta, hivar-
helst en själasörjare prisgifnier eller stö-
ter ifrån sig de stilla i laiideiia af fi-
eiidtlighet emot deras korsgestalt, hivar-
helst ioi spjeriia emot eller blygas för
att bära Kristi tjenares smälek, der har
att mord söröfwats på Giids helige-«-
På sid. 265 heter det bl. a: »Skö-
kan är ej staden Rom allena, ej heller
ensamt den katolska religionen, ej heller
någon annan med uteslutande af de ös-
riga, utan alla tillsammantagna. äfioen
tvår, korteligen hela den andelösa och på
Jesu lif utblottade kristenheten, som kal-
lar sig kristlig och dock har hivarkeii Kri-
sti sinne eller anda. Hoa kallas Babel,
d. iv. s. förioirring; ty den falska kri-
stenheten, som är delad i så många re-
ligioner och sekter, är en ioerklig och
egentlig förwirrerska. Men i alla reli-«
gioner, partier och sekter i hela kristen-
heten lesiver och befinner sig Jesu sanna
församling, som är den med solen be-
klädda atoiniian. Den förderfivade, ur-
artade kristenheten är .en sköka, som in-
rättar fina förhållanden endast för köttet,
för den djuriskt sinliga ineniiiskans wäl-
gåiig, som står öppen för och gifioer sig
till pris åt alla falska andar och ande-
inflytelser, som håller med natur- och
werldsaiideii.««
Så långt Auberlen.
Huruwida denna tolkning är den
rätta eller ej, deroiu må läsaren sjelf
döma. Skulle Auberlen hafan tagit
miste i fråga om, hivad skökan i Uppb.
17 kap· är, så har han likiväl onekligen
träffat rätt i sin skildring af kyrkans
eller den andligen döda, ljumma och för-
merldsligade kristenhetens boleriwäsen.
Ocls att detta boleriwäseii i synnerhet är
utprägladt inom stats- och masskyrkorna
kan icke gerna förnekas. Under det att
sammanblandning af Guds rike och werl-
den samt fikande efter tverldsmaktens
ynnest och understöd kan ega rum inom
frikyrkorna endast i strid mot deras egent-
liga griindsatser, hafiva dereiiiot stats-
kyrkorna sitt upphof i en dylik samman-
blandning och siii existens i werldsinak-
tens understöd och beivågenhet. De-
troiia öfwer många watteii (folk, skaror,
hedningar och tungomål, uppb. 17: 15).
Och deras makt har warit och är delivis
ännu så stor, att man, för att få ingå
äktenskap, idka handel och näringar, konst
och wetenskap, nödgats wara kyrkans
Till Finfka Weckobladet.
Bres från Sibirieii.
Jrkntsk i April 1888.
I.
J hopp om att det möjligen kunde
wara af intresse för F. W:liladets läsare
att höra något fråii Sibirien, ioill jag nied-
dela ett orh annat härifrån. Då jag i
Maj (förlidit år) afreste fräii Helsingfors
mar målet för mitt resa i första hand
Tjumeii, den första sibiriska stad i den
trakt af Sibirieii der det ioar äiiiiiadt
jag skulle stanna någon tid för att ut-
dela skrifter till arestaiiterna. Brittiska
och Utläudska Bibelsällskapet hade dertill
låtit trycka särskilda upplagor af de fyra
Eioaiigelier och Psaltareii i16:o format.
På hivarje Söudagseftermiddag skedde
maiiligeii utdelningen på pristani (broii)
hivarifråu dessa, till en del nied jerii
beslagna, olycklige inskeppades i pråmar,
som bogserades af passagerareångbåtar
till Toinsk. Desssci pråmar eller fartyg
äro bygda uteslutande för fångars trau-
sport och innehålla olika asdeliiiiigar för
olika kön och för olika förbrytare. Un-
der bryggan, pii båda sidor betäckt med
jeriigaller, en gemensam plats, och un-
der däck, i för och akter, tioeiiiie rymliga
afdelningar, eii för män och en sör atoni-
uor, med fyra rader britser eller kojor-
Dessutoiii skilda rinn för seiiieiiii (faniil-
jer). De politistii fångarne hafioa all-
deles skild afdeluiug från de andra och
tillåtas ej hafioa något gemensamt med
dissa. Jag näinde det utdelningen skedde
på pristaiiii det tillgick sa: Sedan ska-
ran af ivanligen li il 7 hundra arestan-
ter med qioinnor och barn aiiländt från
det ej långt aslägsiia fängelset, marschera
de fram på order af närioarande högste
officer (Jiispektor för fångtraiifporteii),
tioå i bredd, och tillfrågas: Grainatni li?
(är ni lästiiiiiiig?) på hioilken fråga of-
tast sivarades, ja! Men oiu man för att
öfivertyga sig oni sanningen, öppnade
boken och pekande på något ord sade läsi»
fick man oftast de mest olikasioar, mitt-
iuiude dels oni förlägenhet eller oin
en uppenbar lögn: »Ursäkta, jag
är ej läskunnig-« o. s. io dels om för-
slageiihet och försök att gissa sig fram,
såsoin då uiaii pekade på titelbladet till
Eioangel.« Hwad star der?«l— »Psal–
taren.». Eller en annan: ,,.«lr ni läs-
kunnig?«———,,Jal« ,;92å, läs der! ,,och
pekande på ett ord t. ex ,,Glaioana««
(kapitel). »Läs hivad stai der?««— Ester
en stniid »J. u. . c«——- . ,,Hiiiar
stafioar ni?«——— »Uisäkta, jag ser så då-
ligt«. — Nå, toi forsöka här på titelbla-
det« (grosstil). Ester en stund »Ursäkta
Wasche Blagorodie, jag är ej läskiiniiig.««
o. s. w. Likioäl befanns bland dessa
ioanligeu Lis-SOF läskunniga. Såt.
ex. utdelas bland 783 arestaiiter omkring
200 å- 250 exx. nya testamenten och an-
dra fkrister. Blaiid qioinnor nianligen
ett större antal ej läskunniga än bland
iiiäii.
Ofivannämde inspektor. herr Wiiioku-
roff, sade att det går årligen genom
Tjnmeu omkring 17 tusen arestanter,
hioarifråii de utbredas i olika af Sibi-
riens trakter. Wid framkomsten till be-
stäinnielfeorteii gisivas åt en del biljett
och frihet att gå och söka sig arbete hivar
de ioilja och kunna. Andra åter sättas
i fängelse eller på arbete i guldivaske-
rierna, o. s. io. under bewakning af
soldater. Ester strafftideiis slut är deu
deporterade pligtig att låta inskrifioa sig
antingen i stad som borgare eller i lands-
bygden som bonde; försummar han göra
detta på bestämd tid, så riskerar hatt att
åter blifioa fasttagen och skickas tillbaka
till den trakt, der han iitsått fitt straff !
loill man der ej mottaga honom, sättes
han i allmänt arbete för lifstid. Jag
tror ej de deporterade i allmänhet be-
handlas strängt, men medioetaudet ont
att ioara beröfwad sina medborgerliga
rättigheter, swårigheteii att erhålla arbete
och slutligen saknaden af hemlandet ni.
ni. torde dock ej alltid wara så lätt.
Under sådaiia förhållandeii hängifioa sig
många åt dryckenskap, kanske för att oiu
möjligt döfwa känslan af och medwetan-
det om ett förfeladt lif. Under den sör-
sta tiden efter min ankomst hit till
Jrkutsk besökte mig ofta eii niedelåldrig
smärt man med ett sjukkigt utseende, all-
tid klagande öfiver sitt öde. Haii tycktes
ivara en mera bildad nian och talade
flera olika språk. Första gångeii han kom,
gaf jag honom ett N. Testaiuente och
litet penningar att köpa sig niat eller
hivad han behöfde och talade med honom-
alwarligt oiu nödwändigheten att lenina
syndens iväg samt ioäiida sig till Jesus,
den ende som förmår hjelpa honom i
hans tunga sorger. Äter kom han och
åter hjelpte jag honom på det sätt jag
kunde.
Eii annan gång begärde haii en eman-
gelibok och några post-frimärken, hivilket
jag gas honom och sade han sig skulle
sända eivang. till sin syster i Ryssland.
Någoii tid förflöt och mannen besökte mig
ej mer så ofta, så såg jag honom slut-
ligeii en dag drucken och åter drucken.
Ester åter någon tid kom han, «Nå hur
är det med er?«« frågar jag. Sniårt,
sioårt«·, säger han, ,,jag är så olycklig. . . .
hjelp mig med några kopek! ,,k)ivarwid
han drager upp fin näsduk från rock-
skörten och uppivecklar den « Se der,«
sade han», hela min förmögenhet,« pe-
kande på en liten swart brödbit, soin låg
inwecklad i näsduken. Jag kände ett djupt
medlidande med mannen och skulle ha
ivelat göra allt för honom; men» jag har
sett eder flera gånger driickeii«, säger
jag, ,,jag kan nu ej mera gifiva eder
pengar, men oin ni är hungrig skall ni
gerna få äta hos inig«. Och åter upp-
manade jag honom att ivända sig med
hela sin nöd till Jesus och låta frälsa fig.
Äiinii eu gång kom han, den sista han
besökte mig. Hela hans yttre bar en
tydlig prägel af djup inre nöd och lidande-
O, jag är fä sink«, och jag hörde wid
haii talade rosslingariia i bröstet med
deras hemska läte, liksom lville de bewisa
sanningen af hatts ord. »Ja«, säger jag,
,,ui skall snart ivara i eivigheteii· Olyck-
lige, ioill ni ej i dag wäuda er till ho-
uoiii soui gått i döden för att frälsa
er? ,,Han swarade mig ej och gick.
Ester någon tid hörde jag att man en
morgon funnit honom död isitt qwarter;
andra sade det han dageii förut warit
drucken. Hnru många tusen har ej det
olycksbringaiidel eldswattnet uedstörtat i
ohjelpligt förderf. Och huru länge skall
wäl detta fortgå sålunda.
Skall ingenting göras att söka hindra
denna förderfwaiide flod? Jol jag hörde
berättas det några bönder i en by, ej
långt härifrån bildat en nykterhetsföreniug;
men alla blefioo aresterade och företaget
på detta wis bragdt am intet.
(Fortf.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
