Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ständighet, klandrade man honom nu för
att han tvisat brist på solidaritetskättsla
och kastat skulden för sitt handlings-sätt
på sitt chef och embetsbroder. Med an-
ledning deraf sände Richter Smerdrup
följande i »Folkets Avis« offentliggjorda
telegram:
Björnson har intet berättigande att uttala
sig så soni skett. Ordalydelfen af protokollet
i sammansatta statsrådet den 15 tnaj 1885
förelåg icke under eder närtoaro i Stockholm.
Jag har följaktligett hwarken muntligen eller
fkriftkigett kunnat beteckna eder förklaring sä-
som oriktig, och för så toidt mina ord hafwa
uppfattats så, beror det på ett missförstånd-
Jag har deremot yttrat loch det kan endast
wara detta som åsyftas), att statsråds-afdel-
ningen, genom att biträda protokollet af den
lb, handlade i full förtvisstiing om att wara
i öfwerensstäutncelse med det som man under
de förhandlingar, som nyss egt ruin med
eder, hade kommit till enighet om, samt att
protokollet i fin helhet blef telegraferadt, utan
att framkalla någon anmärkning om bristande
oftverensftämmelse.
Att jag skulle haftva uttalat en önskan om
framläggande af breftvet för »Werdens Gangs««
redaktör, måste likaledes bero på missförstånd·
J mina skrifwelfer till Björnson, htoilka wa-
rit af fullkomligt privat natur, har jag stän-
digt häfdat nödwändigheten as att upprätt-
hålla eder i eder ställning·
Hmad skulle tttan nu tro? Hlvilkett-
dera förklaringen war den riktiga-den
som Björnson meddelat eller den Rich-
ter sjelf delgiftuit Stoerdrup? Till den
skugga, som redatt förut htoilade på Rich-
ter, kotu nu äftvett den af dubbelhet och
ttvetalan. Detta tvar mer än den öm-
tålige mannen kunde bära. Hari inlem-
nade sin afskedsansökan, hwilken äswen
betviljades, och samma dag han skulle
afresa från Stockholm, begick han den
handling som ändade hatts lis-
Ester Richters död har Björnson os-
fentliggjort ordalydelsen af det bres från
Richter till honom, på htvilket han stödt
sig, då han utslungade sin beskyllning
att Stverdrups förklaring i stortinget
tvarit oriktig. Brestvet lyder:
Skulle icke Werdens Gang nu kunna upp-
höra med att peka ut mig och statsrådsafdeli
ningen i fjol såsom uteslutande anstvariga för
,,det sorgliga protokollet«« as den 15 Majk-
Tror någon förståndig mennifka att tvi här,
i denna eller någon annan punkt inläto oss
på att handla på egen hand? Men är det så
tjag menar — om man icke tror näg t så
absurdtJ), är det dä tvärdt att fortsätta för-
k»ättringen — framför allt är det rättfärdigt?
A, tro nu för all del icke på grund af dessa
frågor och meddelanden, att jag hör till de
ministrar som wilja begagna dig till »extra-
skrisware««. Ttvärt om! — jag önskar blott
att dit fjelf skall tuara underrättad-
Sotu ntan finner, war detta bref af
fullkomligt enskild natur, skriftvet från
ett tvätt till en tvän, icke för att publice-
ras, utan för att männen ensam skulle
tvara underrättad. Hade tväl Björtisott
rätt att offentliggöra detsamma? Hans
tvänner taga honom i förstvar derför,
uteu den allmänna meningen iNorge
klandrar Björnsott skarpt för att han
stvikit ett förtroende och dertill ännu gif-
wit ett skeft meddelande af breftvets in-
nehåll.
Sådana äro i korthet de yttre kontu-
rerna af denna historia, som utgör en
sorglig illustration af huru osäker de
mäns ställning är, som sätta fin lit till
folkgunst och opinionens tvexlande mind-
kast och icke till den klippa, sotn warar
i etoighet.
Rysscaitd.
— Mäl ont kränkning af den or-
todvsa låratt. Med anledning deras
att flere »sall förekommit att lutherska
prester iQstersjöprotoinserna, htoilka tva-
rit anklagade för kränkning af den orto-
doxa lärati, af de lokala domstolarna
bliftvit frikända, har förslag tväkts derom
att framdeles alla mål om dylika för-
seelser, begångna af personer hörande
till annan troslära, skola behandlas af
domstolar, hwars ordförande, medlemmar-
åklagare m. m. böra höra till den gre-
kiskryska läran-
Soctcrprisertia i Rysslattd.
Sockerfabrikanterna i Kieto haftoa beslu-
tit att på ryska marknadsplatser uppköpa
800,00t) pud i förråd befintligt socker, i
syfte att icke tnedgiftoa sockerprisets sjun-
kande under 4 rub. 20 kop. för pudet
eller dess stigande öftver 4 rub. 35 kop-
Dessa 800,00l) pud komma icke att släp-
pas ut i handeln, utan äro afsedda att
bilda en reserv för den händelse att spe-
kulaterua skulle höja priset östver 4 rub.
35 kop. J sådant fall kontmer det Kiela-
ska sockerfabrikantkonsortiet att föra ut i
handeln sitt reservlager för alt sålunda
åter sänka priset-
Stanletts öde.
J tvårt senaste blad meddelade nii det
officiela telegram, som från Kongorege-
ringen öftverförde till konung Leopold
af Belgiett underrättelsen om Stanleys
död. Emellertid synes man ännu på
många håll hysa den förhoppningen att
den djerftve Afrikaresandett ättnu icke är
död, om än hans belägenhet är ytterst
farlig. Till Berliner Tageblatt telegra-
ferades den 22 dennes från Bryssel:
Kongoregeringen tillstår numera, att
Stanley, om han ej är död, åtminstone
stuäftvar i stor fara. Hatts tåg har
fullständigt misslyckats, hatts trupp är
skingrad. Detta har sedan en måttad
warit bekant för Kongoregeringen, och
generalguvernören Jansens inkallande
står i förening dermed. Man är här
alldeles rådlös. Mellatt Kongoregerin-
gen och Englands regering pågå under-
handlingar om utrustandet af en stor
expedition till Stanleys räddning. Man
fruktar dock att hjelpett kommer för sent.
Osedlighetslitteratarcn i Frankrike.
Försäljningen af osedlig litteratur på
gatorna i Paris har tagit öfwerhaud till
den grad, att Journal des Döbats upp-
manar polisprefektett att ingripa· »Det
gör oss ondt«. yttrar tidningen bland
anuat, »att så ofta nödgas återkomma
till detta ämne, men utan att fälla en
för sträng dom, ntå det dock tillåtas oss
att säga, det auktoriteterna taga denna
sak för lätt. Helt säkert har det i alla
tider tryckts och offentliggjorts lika upp-
rörande skrifter, font nu offentligen säl-
jas, men det måste förmåna och upp-
röra htvarje hederlig menniska, att ingen
katt tvara säker mot denna osedlighets-
invasion. Det är omöjligt att fördraga,
att i närheten af lyceerna, der ungt folk
as båda könen tvistas, utbjudas de ge-
tnenaste taflor och bilder, hwilkas text
är ett enda grost brott mot moralett.
Främliugar, som bliftva wittuen till dy-
likt, ledas lätt att döma tvår moral ef-
ter den litteratur, som öfwerswämmar
tvåra gator, och tywärr måste man med-
gifwa, att de icke alltid hafwa orätt«.
Söndagen predika
J Nikolaikyrkan: finsk högmessa kl. 9 pastor
Hahl5 —- swensk hömessa kl. 12 pastor
Bergroth. — finsk aftonfång klgs pastor
Broberg.
J Gamla kyrksa: swensk högmessa kl. 9 pa-
stor Vergroth; — finsk hö messa kl. 12
astor Habl; — swensk aftons ag kl. 6 pa-
tor Hahl.
A Wnorela: "nsk gudstjenst kl. lo.
A Rosa tvi a: Finsk predikan kl. ll ass-kl.
Mäkinen.
Wid Georgsgatan 12: Swensk predikan kl.
11 och fl. 5 e. m. as pastor B. A. Carlson-
J Allinnöhnfet (Högbergsg. 22): kl. 11 f. m.
stoensk predikan af Hj. Braxen. —- Kl. 7
frälsningsmöte Kl. 5 finsk predikan af A-
Mäkinen.
Gräötvikögatan Odd 12: predikan af Petter
Malmqwist.
ättling-skolan.
Textutredniug
Söndagen den 1 juli 1888.
2 Mos. 24x 1—12.
Gads förband med Israel.
Från och med början as det tredje
qwartalet äro tvåra söndagsskoltexter hem-
tade ur gamla testamentet. Jsraels folks
historia med sina sköna lärdomar och
alltvarsamma tvarningar blifwer betrak-
telseätnnet och tvi måste erkänna att detta
ämne, så rikt på skiftande händelser, så
tilltalande, lättfattligt och stundom t. o.
tn. ytterst spännande i framställningen,
owilkorligett på de ungas sinnen måste
göra tvaraktiga och goda intryck, för så
toidt det af läraren rätt behandlas och
framställes, liksom det hos den senare,
om hatt annars anser det mödan wärdt
att närmare begrunda dess innehåll, mer
ätt wid behandlandet af många andra
bibliska texter, af sig sjelft liksom fram-
manar lärdomar och warttingar tillämp-
liga på oss, wåra barn och tvår tid.
Wi följa det israelitiska folkets hi-
storia från den stund, då det ingår för-
bund med Gud, genom hwilket förbund
han är Israels konung, Israel, hans
egendomsfolk. Gettottt hela bibeln går
liksom en röd tråd och såsom helt och
hållet den samma egendomlig, detta
Gads stora rådslut af ett förbund med
swaga menniskor. J detta Gnds stora
rådslut ligger ofantligt mycket, å ena
sidan: den höga tanken ont denna Gads
synnerliga kärlek, i kraft htvaraf han,
den oändlige, nedlåtit sig till gemenskap
och förening med de ändlige; och å an-
dra sidan: föreställningen om menniskans
wärde, då hon fått det härliga löftet,
att i förbund med Gad blifwa behand-
lad på wisst sätt såsom en like, och
kunna fritt hängiftoa sig åt Gud och så-
som en förbunden tvän anförtro sig åt
honom. Med detta förbund följer dock
för menniskan den heliga förpligtelsen af
en obrottslig trohet, alldenstund å Gads
sida aldrig någon kränkning af det en
gång gjorda förbundet icke ens katt tän-
kas som möjlig. Häri är ock religionens
sanna tväseu inneslutet, och fasthållandet
af detta förbundet är att hafwa förstått
och erfarit Guds trogna kärlek, och att
i trogen hörsatuhet öfwerlemna sig åt
honom, det är det karakteristiska känne-
tecknet på de fromma.
Bibeln nämner såsom särskilda Guds
förbund a) med Adam och alla hatts es-
terkommande, 1 Mos. Z: 15, b) med
Noah före och efter syndafloden, 1 Mos.
6: 18; 1 Mos. 9: 9—15; e) med Abra-
ham, hwilket beseglades med omskärel-
sans tecken och innehöll löftet att ihans
säd alla folk skulle warda wälsignade.
1 Mos. lb: 18 tu. fl. Detta förbund
wardt sedermera stadfästadt med Israels
barn genom Moses och kallas det gamla
förbundet (testamentet) eller också lag-
förbundet-
Knappaft äro tre månader gångtta ef-
ter det underbara uttåget ur Egypten
och de icke mindre underbara tvandrin-
garue genom Röda haswet och öknartte
Sur och Sin, förr än Jsraels barn
från en af de från Refidim i sydostlig
riktning gående tre dalgångarne anlättda
till den rymliga slätten söder ont bergs-
kedjan Sinai på Sinaihalfön eller i pe-
treiska Arabien. Demta bergskedja, tvid
hwars fot Israels barn nu slå läger,
har twänne bergspetsar, en nordligare
och en sydligare. Den norra spetsen,
htoarisrån lagen utgafs, kallas alltidi
historien Sinai, dett södra Horeb. Blott
i sitt afskedstal, hwarest Moses icke mer
har berget för ögonett, kallar han det
för Horeb. Verget Sinai kallas också
Gads berg. icke blott för dess höjd utan
framför allt för de guddomliga uppen-
barelser, font der timat, htoilka uppen-
barelser också giftvit upphoftoet till dess
ryktbarhet.
Med wäldig arut hade Gud fört
detta folk ur ngpten och der de nu
burna på örnatvingar äro, tvill Gttd
fjelf ingå ett ewigt förbund med dem.
Herrett lvill göra Jsrael till sitt egen-
dom framför alla jordens folk, och han
katt göra en sådan utkorelse, ty jorden
är hans. Detta är deras höga bestäm-
melse, derför kommo de till det berget
Sinai. Men skall Gad blifwa och wara
Israels Gad och Jsrael hatts egendom,
så måste ock detta folk — ty ett för-
bnttd mellatt ttvå grundas alltid på öm-
sesidiga betingelser —- tvara ett heligt
folk, som beflitar fig om att höra och
lyda hans röst och hålla hatts förbund,
ett folk som han tvill leda, men som ock
skall låta sig ledas. Och för att nu
Jsrael ej skall tvara i otnisshet om
Guds tvilja giftver han dem sin lag (de
tio budordens lag), ja, förkunnar dem
sjelf, htvad han af dem fordrar, och ned-
skrifwer denna lag med sitt eget finger
på twå stentaslor, och låter genom det
gamla testamentets medlare Moses åter
kungöra den för sitt folk Israel.
Det gamla lagsörbudet toar för de
fallne menniskorna omöjligt att hålla —
redan nästa text bär wittuesbörd deront
— derför upprättade den barnthertige
Guden ett nytt, det evangeliska, hwilket
Gtid tväl redan lofwat Adant och Abra-
ham, men dock först i det nya testamen-
tet stadfästat genom Kristus. För hwarje
ntemtiska står sålunda en öfwergång öp-
pen ifrån lagens räddhåga och träldom
till barnaskapets saliga tillstånd af inre,
fri öftverensftämmelse med Gads lag och
kärlek till honom. Jer. 31: 31. Joh.
8: 35, Rom. 7: 6—15,Gal. Z: 26.
Likwäl är detta ett och samma ewiga
förbund, fastän de httre, ursprungliga
förbunds-tecknen äro upphäfda, och andra
insegel i deras ställe ärv förordnade.
Till förbundsstiftelsen hörde också för-
bundsoffret och med förbigående af de
tio budordens betraktande är det just om
detta förbundsoffer tvår text egentligen
handlar, och bwarom tvi nu få samtala
med barnen. Redan hos de äldsta folk-
slag- ja ända så långt tillbaka sota till
wåra första första föräldrar, förekommo-
offren, htoilka uppstodo dels af fruktan,
dels af tacksamhet. Hade matt begått
någon förseelse. skulle den fruktade Gu-
den genom offer förfonas, hade man er-
farit någon wälgerning, skulle han ge–
nom offer tackas. Denna föreställning.
tvar äftoen hos ebreerna källan till de
offer, htoilka sedan utgjorde det wäsent-
liga i all deras gudstjettst. Enligt Mose
lag skulle alla offer ske i templet, dels-
etnedan Gud der tagit sitt boning, dels
ock för att förekomma deras upprepade-
gånger tvisade benägenhet för afgudadyr-
kan. Alla i gamla testamentet påbudna
offer woro endast ämnade att hänwisa
till och bereda för den kommande fräls-
ningen. Med Kristus, som genom sitt«
eget blod ingick uti det heliga och tvamt
en ewig förlossning, upphöjdes helt och-
bållet all offertjenst.
Offren woro af twå slag: blodiga,
htoilka offer togos ur djurriket, och oblo-
diga, htoilka togos ur tväxtriket. De blo–
diga offren, som bestodo af oxar, getter,
får och duftvor, de senare för de fattige,-
och htvilka offerdjur måste tvara af han-
kön ej under 8 dagar och ej öfwer 3
år gamla, woro dels brännoffer, htoilka
helt förbrändes på brännofferaltaret och
dels tackoffer, htoilka endast delwis för-
brändes; samt skuld- och syndoffer, htoilka
gåftvos för att försona sådana öfwerträ-
delser. font ej hörde under toerldslig dom-
stol. De oblodiga offren tooro dels spis-
offer, htoilka bestodo as mjöl, rostadt
korn etc., dels ock drickoffer, hwartill i
synnerhet antvändes tvin. Aftven andra
offer nämnas, såsoni rökosfret. Hwaraf
det bestod och sättet huru det förrätta-
des, deront läses i 2 Mos. 30: 1-36.
Lag = bud, uppmaning eller regel,
rättesnöre. Föreskrift för allmäntta och
enskilda förhållanden. Står i nära fatti-
battd med med ordet förbund = träffad
öfwerewskommelse mellan ttoå eller flere
parter ont inbördes förhållanden mot
hwarandra. Moses = den ur wattnet
upphemtade. J förening med sin äldre
och toältaligare broder Aron, blef hau
utkorad af Gud att gå till Egyptett och
befria sitt folk ur geras förtryck, hwilket
ock skedde. Moses, Aron och Mirjam
tvoro bartt af Amram och Jochebed ur
Letvi stam, Nadab och Abihtt woro Arons
söner, huru de genom att bringa främ-
mande offer inför Herrett blefwo dödade,
se 3 Mos. 1o: 1, 2.
Sasiren = ett genomskinlig himmels-
blå ädelstenz denna tvar med innefattad
uti den embetssköld, sotn Aron bar på
sitt bröst, 2 Mos. 28: 18, och uppräk-
nas bland Tyrikostbarheter, Hef· 28:13.
Textens indelning:
1. Gads befallning till Moses, v. 1, Z-
2. Moses uppläser lagbndett och folket
lofwar att följa och hörsamma dessa
bud, v· 3.
Z. Förbundet med Gud beseglas ge-
notn förbunds-offret v. 4—8.
4. Moses, Aron, hatts söner samt de
sjuttio äldste uppstiga ånyo på berget
till Gud, v. 9—12.
(Efter Sanningstvittnet.)
kivar-so-
Pär resande till stockholm, som ön-
ska bo privat oelt billigt i en
troende familj, Annas rum till ut-
hyrning vid Wasagatan N:0 42, 1
tr. upp. Vidatse underrättelser kan
erhållas genom B. Nilsson, Gräsvikss
gatan 25. Gamla Telekoab. N:0 730.
Helsingfors-, hunnadstadsbladete tryckeri, isat-.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
