Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kristna folken införa till de hedniska, i
det de bland dem sprida alkohol och opi-
um. Wi se i dag hos oss tvåra bröder
från olika delar as werlden, med htvilka
tvi i dessa afseenden kunna utbyta tvåra
erfarenheter och åsigter. Må tvi ästveu
ibland oss fe uppfylld wår Herres egen
bön att »det skall wara ett fårahus och
en herde«.
Härefter yttrade Rev. F. E. Wigratii
några allwarliga ord om wigten af att
missionsarbetet skall wara fotadt på den
rätta grunden. Hans widsträckta resok
hade, sade han, stärkt honom i den öfwer-
tygelsen att de mätts arbeten krönas med
mesta framgång, hwilka icke draga i be-
tänkande att helt offra sig sjelfma. «J
weten alla«, slöt han, att om något mål
skall kunna tväntas af arbetet ute på
missionsfälten, så måste defs angelägen-
heter här hemma ledas af kärlek till sau-
ningen under ödmjuk bön om den hel-
andes ledning Wi måste uppmärksamt-
öfwerwaka de män, som wi sända ut,
och om tvi märka att någon af dem icke
motstvarar de förhoppningar wi stält på
honom, så bör han genast återkallas-.
På missionsfälten så tvi icke antväuda
andra arbetare än sådana som ärv ledda
af Guds ande«.
Ä de delegerades tvägnar swarade d:r
Thompsoti frått Boston på lord Aber-
deens helsning:
Jag förmodar att det är den höga
åldern, som Bostons missionssällskap in-
tager i jemförelse med öfriga missions-
sällfkap, som jag har att tillskrifan den
ära som wederfarits mig, i det jag blif-
wit utsedd att framföra de delegerades
tacksamhet för den wälkomsthelsning Ni
egnat oss. De sällskap, som här äro
företrädda, förete en mångfald af religi-
onssamfund och korporationer; många
hafwa tvi kommit, likasom tvågorna på
det has wi öfwerfarit, meti likasom has-
wet äro wi dock ett. Jbland dem, som
hafwa lyssiiat till och fröjdat sig öfwer
Ers lordships måttliga helsning, finnes.
äfwett ett stort antal qwiunor, represen-
terade qwinnomissionens olika afdelnin-
gar, bland hwilka det i Förenta Stater-
na finnes trettiofem, och jag tror mig
icke öfiverdristva då jag säger att de äro
slere tusende, som fröjda sig med dem.
Ordförandeit för den exekutiva komitem
d:r Uuderhill har nämnt att det är tio
år sedan qwinnor trädde fram i första
ledet; de hafwa icke allenast trädt fram
i första ledet, de haswa i tio år bibe-
hållit sig i detta led; de utgöra tvåra
dagars Priscilla och Aquila, Tryphena
och Tryphosa, som «arbeta iHerrentts
Nägra af dem, som ärv här närwaran-
de, hafwa förrän de kommo fram till
Atlantifka hafwets strand, haft att till-
ryggalägga en wägalängd lika med den
emellati London och Konstantinopel Men
denna wäg och de 8,000 sjömil de der-
efter haft att sara, betyda för dem intet,
då de haft ett mål, sådant som det när-
warande, i sigtet. Jag har talat om
afstånd. Det sinnes en punkt på wår
jord, der Englands besittningar stöta till
Förettta Stateruas på några hundra fot
när, htvilka fot upptages af ett wäldigt
wattenfall, som stänker sitt skum allt upp
till himmelen. Jag har ofta sett, och
många med mig ha sett en wacker bä-
ge, som tecknar sig i detta skum; den
står med ena foten på Englands och med
den andra på Förenta staternas jord;
jag har i den fett en sinnebild af den
endrägt, som bör råda emellan de båda
länderna. Jngeudera landet katt göra
anspråk på eganderätt till bågen; de kun-
na blott i den se ett tecken på godt bro-
derfkap. Och männer, har icke Gud stält
en båge i skyn, som omfattar ett mycket
större afstånd än det öfwer Niagara,
ja än det öfwer werldshaftvet —- en
båge af wänskap och broderlighet, som
sträcker sig öfwer hela jorden? För tio
år sedan sände Ni oss en skriftlig in-
bjudning att öfwerwara den internatio-
nela konferensen i Mildmay Park; i år
hafwen J genom en af Edra sekreterare
sändt oss en personlig inbjudning· Wi
wärdera detta tecken på wänfkapz
— och nu äro tvi här. Wi haf-
wa icke kommit i afsigt att inspektera
Stora Britaniens industriella produkter,
icke för att betrakta palatser och katedra,
ler, icke för att lära känna «Totvern«,
eller ,,Britich Museum««, eller parlamen-
;et. Wi hafwa kommit i det wida stör-
re ändamålet att göra oss till goda er-
farenheterna afett 100-årigt ewangelise-
ringsarbete. Wi stå här såsom de första
missionärerna stodo på mötet iAntiokia för
att höra tvära dagars Paulus och Silas
wittna om allt hwad Gud har gjort med
dem och huru han för dem har upplåtit
dörren till hedningarna. Wårt hopp är
att Hatt, som gas sitt blod för oss,
hwars öga når öswerallt, som räknat
wåra hufwudhår och tecknat oss på sina
händer, skall wara detta mötes A. och
O. J Hans heliga och stora namn tac-
ka de delegaderade Eder för Eder bro-
derliga wälkomsthelsningl
Måndagen den 11 juni widtogo mö-
tets förhandlingar, till bwilken wi en
annan gång i korthet skola återkomma.
Rectawieniug
för till Sibirifka Misionen influtna medel
under Juni månad.
Frk. S. Granstedt3 behållning af för mis-
sions-tes räkning tillwerkad och försåld amykos,
30 m.; af Syföreningeni bo, genom Fru
N. Gripenberg 100 m.; konstförwandten Lind-
qtvist 4 m.; onämnd i Wehmo, 10 m.; samt
genom Tht Kjöllerfeldt 10 rub. Transport
från senaste redotvisnin ka· Issscäo år
Scr Rbl. 58:96. S:ma mk. löss-bo öd S:r
Rbl. 63:96
Eknäs d. 1 Juli 1888.
F. Wald. Lönnbeck.
söndag-skalan
Textutredning. «
Söndagen den 8 juli 1888.
2 Mos. 32: 1—14.
Folkets affall.
På underbara tvägar och under stort
tålamod hade Herren ledt sitt folk ur
Egypteti på wäg till Kanansland. Tro-
fast i sina löften till deras fäder knyter
han med Israel ett fast förbund på Si-
nai, genom hwilket förbund, om det ak-
tades heligt och noga efterlefdes,rikedom,
lycka och tvälsignelse ständigt skulle följa
dem och deras efterkommande från flägt-
led till slägtled-
Aldrig har ett folk kunnat med större
förhoppningar se framtiden an än Is-
rael i det ögonblick, då Herrens förbund
med dem beseglades genom förbundsoffret
och de sjelftva, djupt gripna af Guds
makt och härlighet, aflägga den försäkran:
Allt hwad Herren har sagt,
det wilja tvi göra och efter-
ko m m a; men heller aldrig har ett folk
stått i en farligare ställning och tvarit
närmare att ewigt förkastas af Gud än
Israel tvar i det ögonblick, som tvår text
befkriftver, då det lättfärdigt bröt sintro,
sin afgifna försäkran, sina föresatser.
Och när folket såg,attMose
dröjde att komma ned från
berget församlade sig folket
kr i n g A r o u, hwilken jemte Hnr blif-
wit af Moses tillsatt att wara Israels
ledare och rådgiftvare, och sade till
honom: Upp, gör oss en gud,
som katt gå framför oss! tywi
weta icke, huru det har gått
med denne Mose,mannen,sont
förde oss upp uturEgyptens
lan d, tv. 1.
På Guds befallning hade Moses åter
gått upp på berget för att mottaga sten-
taflorna med lagen och budorden. Med-
laren war borta, och det gälde nu för
Jsrael att sätta sin lit till den osynlige
Guden och handla så inför honom, som
om de honom sett hade. Men lika litet
nu som förut består Jsrael profwet. Då
Mose dröjer qwar på berget och de för-
gäftves tvänta på hans återkomst, äro de
genast färdiga att glömma de stora tvål-
gerningar, som Gitd på dem bewifat och
sitt förbund med honom, och förgäta, att
det tvar Gud, icke Mose, som förlossat
dem ur Egypten. Såsom hedningarne,
så will ock Israel hafwa synliga gudar,
och så ropa de: Upp, gör oss en Gud,
som kan gå framför oss ete. Härmed
hafwa de nu brutit med Gnd och på
samma gång intagit hedningarnes stånd-
punkt.
Hurn glömskt och otroget är icke men-
niskohjertat! Huru opålitliga ärv icke alla
menskliga löften och föresatser, sålänge hjer-
tat icke blifwit omskapadt och förändradt.
Den synd, genom bwilken Jsrael lätt-
färdigt bryter sitt förbund med Gud, är
den hufwudfynd, hwarifrån alla andra
synder härflyta. Att öfwerträda Guds
första bud, är att ock bryta mot alla de
andra buden.
Då wi närmare betrakta tvårtext,sko-
la wi finna, att affallet war allmänt.
Jcke en enda röst höjer sig emot ropet:
Gör oss en Gud. Jcke ens Aron
wågar träda upp emot folkets wilja.
Menniskofruktan kommer honom att glöm-
ma Guds wilja och bud, alldeles som
menniskvfrnktan en gång kom Petrus att
t. o. m. förneka sin Herre och Mästare
i det öfwerstepresterliga palatsets förgård.
Måtte Herren föröka wår kärlek, ty full-
komlig kärlek utdrifwer räddhågan. Swal-
nar tvår kärlek för Herrem då förlora
tvi lätt tvår frimodighet, som har en stor
lön med sig och då blifwa tvi snart ett
rof för Inennislofrnktan. Har en kristen
lemnat rum i sitt hjerta för mennisko-
fruktan, så är han deltvis redan i fien-
dens wåld och kan lätt göra ett synda-
fall såsom den Guds mannen Aron här
gjorde· J stället för att under heligt
allwar erinra dem deras nyss gifnalöfte
och tillropa dem det första budet, gifwer
han efter för deras önskan och säger,
kanske under förhoppning att dessa stora
uppoffringar af guld och smycken skulle
bringa dem till sans: Rifwen guld-
ringarne utur öronen på edra
hustrur, edra söner och dött-
rar ofch bären dem till mig!
Men om Aron tänkte, att detta skulle
bringa folket på andra tankar, så blef
han högligen bedragen. För utförandet
af sin ogudliga wilja anser menniskohjer-
tat intet offer för stort. Och a llt
folket ref guldringarneutur
sina öron, och de buro demtill
A ro u, tv. Z. Det är farligt att göra
eftergifter, då det måste ske på bekostnad
af Guds wilja. Den kristen, font gör
en enda eftergift för själafienden, kan
snart wara midt i den förlorade sonens
land. Aron har tagit ett steg åt ett
orätt håll, nit twingas han ock att taga
det andra, och han mottog gul-
det af deras händer och gjor-
de med sitt ritstift utkast till
en bild och lät göra en kalf ef-
ter bilden af den egyptiska gudomlighe-
ten Apis, att öfwerdraga med
guld, ja, det är icke nog med, att han
samtycker till förbundsbrottet, han måste
träda i spetsen och sjelf deltvis göra det
gjutna belätet. O ch n ä r A r o n fi ck
se honom, byggde han ett al-
tare för honom, och Aron ro-
pade och fade: J morgon blif-
tver en högtid åt Herren. Det
synes oss font om Aron genom detta
rop tville lära folket att i denna kalf se
en bild af Herren och att betrakta kalf-
tvens tillbedjan såsoni en Guds tillbed-
jan, hwarigenom deras handlingssätt
skulle kunna få en mildare dom ochi
någon mån rättfärdigas; men först och
främst roar äfwen bilderdyrkan tydligen
förbjuden i Gads lag och för öfrigt gick
ej folktviljan i den riktningen, ty föl-
jande morgon stodo de bitti-
da upp och offrade brännoffer
och framburo tackoffer, ochfol-
ket satte sig ned till att äta
och stodo upp för att leka, all-
deles som hedningarne plägade göra.
Synd är ett folks förderf. Gnd är
icke den Gud, som ett ogudaktigt tväsende
behagar, och den som är ond kan icke
bestå inför honom. Det wisar oss fort-
sättningen af tvår text. O ch Herren
sade till Mose: Gack, stig nedt
ty ditt folk, som dit fört upp
utur Egyptens land. har illa
gjort. De hastva fnarligen
afwikit ifrån den tvåg, som
jag har buditdem. Herrensögon
skåda i alla rum, han ser både onda och
goda. Junan ännu Mose wisste något,
wisste Gnd allt, och på synden följer
alltid straff, derför fortsätter Herrev:
Lemna mig, att min wrede må
upplåga emot dem, och att jag
må förgöra deml Gnd är betänkt
på att såsom han en gång genom floden
fördränkte menniskorna på Noas tid, nu
ock förgöra desse och utse en ny stamfa-
der till ett nytt åt sig helgadt och hän-
gifwet folk. Men dig tvill jag
göra till ett stort folk. Der
mycken nåd och kärlek gifwes, der blir
ock answaret och domen fwårast; såsom
apostelen säger: ,,Dett som brutit Moses
lag, han måste utan barmhertighet dö,
på twå eller tre tvittnens intyg. Huru
mycket wärre straff, menen J, skall icke
då den anses förtjena, som har förtram-
pat Guds Son, och för orent aktat för-
bundets blod. (Ebr. 10).
Fråga wi intet efter Herren och hwad
han har gjort. så skall han ej heller fråga
efter oss. Wilja tvi icke haftva hans
tvänskap och kärlek, få skola tvi i stället
drabbas af hans wrede och ogunst.
Med de orden: Dig tvill jag
göra till ett stort folk giswer
Gtid Mose tillfälle att ådagalägga be-
skaffenheten af sitt sinnelag såsom med-
lare, om egennytta och äregirighet eller
offertvillig kärlek beherskar honom. Och
liksom Abraham, då han skulle offra sin
son Isak, bestod proftvet, och Josef be-
stod i sitt prof, då han hade sina mor-
diska bröder i sitt wåld, få består också
Mose detta sitt prof. Ty trogen i fitt-
medlarekall ftvarar han ten allwarlig
bön Herren sålunda: A ck, H erre, htvi
skulle din wrede upplåga emot
ditt folk, hwilket du med stor
makt och stark hand har ut-
fört utur Egyptens land o. s.
w. v. 11—14.
Men såsom gamla förbundets medlare
Mose tvar trogen i sin kallelse och talar
försoningens ord, så gör ock nya för-
bundets medlare Kristus-. Aftven han
bad för folket, äfwen han inlade till Giid
försoningens ord, och än mer, ännu lef-
wer han alltid och beder han alltid för
oss hos sin himmelske Faber; ja, han
far ännu derefter att så mottaga och
frälsa syndare. Och den till honom
kommer, kastar han icke ut.
Och Herren ångrade det
onda han hade sagt, v. 14. Så-
som oföränderlig, Ps. 102: 28, kan han
egentligen icke ångra något, af det som
han har beslutit och gjort. När det der-
för här säges om Gud, att han ångrat
sig, utmärker det blott, att han i sin
tvishet och helighet låter nåd gå för rätt.
skonar den ångerfulle syndaren fråti det
wälförtjenta straffet, aftväuder det onda
och dess följder för menniskorna. Gnd
will hellre nådig än wred wara, hellre
förlåta än straffa-
SJ Jesus se wi nu en trogen bild af
Gud. Gnd är kärleken. J warm kär-
lek äfweti till de förnämligaste bland
syndare är han lätt färdig att låta nåd
gå för rätt. Till detta bewekes han nu
ock genom Mose förbön, hwarför det
slutligen heter i tvår text: Och Herren
ångrade det onda han hade sagt, att han
tville göra emot sitt folk. Så tvill Her-
ren handla äfwen emot oss. Prisadt
tvare hatts namn.
(Efter Sauningstvittnet).
C. A- LEXANDEE,
dl å- 1 a. k o ,
Michael-egoists N:o 7,
utför allt olag- Isålskuklistssn såsom lies-. sylt oeh bilstation-tillslag äfvensom
bultat-joner af träd oelt marmor
’ ro- h t ä . m. till hilll ute kliet-.
1 Po ooclciapsglilåkmåtketo l statist-liken ålder-tages äfvsn med tacksamhet. Nya-
Telefonb. N:0 211.
helftugforth Hufwudflawbladets tryckeri, tsets·
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
