Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i dessa stycken? Lika högt font himme-
len är öfioer jorden, som det gudomliga
är öfiver det menskliga, lika högt stå
också de gudomliga uppenbarelserna öf-
tver tvår trånga och kortsynta blick. Wi
skola kanske en dag se dessa saker klart,
då en gåiig slöjan blifivit aflyftad fråti
tvåra ögon. Nn hafwa de blott bliftvit
oss meddelade såfoiii skymtar af en här-
lighet, som tvi mera kunna alla än för-
stå. Nu är det oss nog att weta, att
tvi i Kristiis haft Gnds härlighets sken
och hans tväseudes rätt afbild ibland oss,
att Gud och menskligheten mötts i Kri-
sti persoii, att hans ande är när oss
alla dagar, intill toerldens ända, och att
han ännu en gång skall återkomma i
glansen sitt guomds härlighet, för att till
en skönare fulländning bringa det tverk
han påbegynt. Att i Kristus hafwafuu-
nit sin förlossning, sråit det elände, som
nu trycker oss. och sitt hopp idöden, och
att låta förtvissuingen derom genomtränga
hjerta och lif, ord, tankar och uppsåt —
detta är tro.
Htvarest en leswande tro än uppträder
der är äfwen Kristits förhärligad och detta
är ändamålet med hans kyrka på jorden.
Ware detta toårt stvar på hr Antio-
nens fråga.
Sjette Allmiinua Vitterhets-
mötet.
Torsdagen.
Främst på dagordningen stodo de wig-
tiga frågorna — de första på program-
met —- som afsågo barnens förhållande
till nykterhetssakein Disknssiouen härom
tvarade i flere timmar samt ntwifade af
hwilken betydelse man ansåg dessa frå-
gor wara. Herr K. Werkko anförde
en katolsk prestmans i England yttrande:
»gifwen mig Englands barn, och inom
tjugu år skall hela engelska folket wara
katolfkt«, samt ansåg att på samma sätt
skulle nykterhetstvännerna kunna säga:
,,gifwen oss Finlands barn, och inom
tjugo år skall hela Finlands folk toara
absolut nyktert«!
Herr Kron h olm från Tatvastehns
öppnade diskussionen och framhöll, un-
derstödd af några andra talare, att de
allmänna nykterhetssaiuqtvämen i sin när-
warande form icke toore egnadeför barn,
hwarföre det tvore en god sak om skilda
möten, enkom lämpliga för barn, skulle
anordnas. Kunde dock skilda barnmöten
icke fås i stånd, borde helst någon del as
programmet tvid de allmänna nykterhets-
fammankomfterna ställas i närmare öf-
werensstämmelse med barnens håg och
uppfattningsförmåga.
Ordföranden, d:r Granfelt, ytt-
rade sig i likhet med herr Kronholmder-
hän, att nykterhetssällskap i manlig me-
ning och deras möten icke tvore egnade
för barn. Dessa former af nykterhets-
sträftvandet innebar nemligen saker, så-
som t. ex. diskussioner, bwilka stodo öf-
iver barnets fattningsgåswa. Under-
ivisning deremot wore den forni, i
hwitken barnen bäst kunde göras förtrog-
na med nykterhetssträfwandets betydelse.
Htvad barnen derföre behöfde tvore icke
nykterhetsmöten, utan ny kterhets-
s k o l or. Dylika nykterhetsskolor be-
höfdes, emedan hemmen och de skolor, i
htoilka omsorgen om barnets uppfostran
tvore lemnad, för närwarande ännu icke
förstodo sin pligt i afseende ånykterhets-
saken. Till dessa nykterhets-skolor behöf-
des emellertid en god lärobok och fram-
för allt goda lärare. God ordning må-
fte äfwen i dem komma till sin rätt,äf-
tven i det afseende att föräldrarnes rätt
att bestämma öfwer barnen ej må afslo-
lan kränkas. Underwisningstimmen kun-
de bliftva en eller twå i weckan. Var-
nen skulle i dem undertvisas om behof-
tvet och nyttan af att iakttaga nykterhet.
Undertvisuiugen borde ställas så under-
hållande och onuvexlande soin möjligt.
Herr W e r k k o understödde herr Gran-
felts förslag om uykterhetsskolor. Jfrå-
ga om de barns ålder, som i dessa sko-
lor skulle intagas, föreslog hr W. 7-11
år för en lägre och 11—16 år för en
högre afdelning. Nykterhetsskolan borde
naturligttvis tvara famskola. Talaren
hade att åberopa någon tids erfarenhet
från en dylik skola, som han hålliti
Abo och som toarit besökt af omkring
200 elever.
Pastor S ch ö n e m a n från Jyniäs-
kylä motsatte sig deremot inrättandet af
dylika skolor, emedan han ansåg att det-
som hemtas till hemmen utifrån, icke är
af någon toaraktig nytta. Deit gamla
goda »föreningen« hemmet borde icke ge-
nom ytterligare föreningar splittras wärre
än redaii är fallet: Andra medel borde
sökas och torde tväl äfwen stå att finna,
t. ex. genom jullitteratnren, som sprides
och läses i hemmen och som kunde tverka
för uykterhetssinne hos barnen-
Paftor Olander ansåg att sön-
dagsskolorna borde anlitas för
nykterhetsfakens bekantgöraude bland de
unga, samt föreslog, häri understödd af
d:r Graufelt, att nykterhetstvän-
nerna skulle wända sig till
fkolstyrelsen med anhållan
att deras goda sak toid skol-
nndertoisningen må skänkas
mera uppmärksamhet än hit-
tills en utwäg, font Djurskyddsfö-
reningen för befrämjande af sitt syfte
reda-i med god framgång pröfivat på-
Utsigteriia för ett godt resultat af en dy-
lik anhållan borde icke wara mindre der-
för, att det här gällde menniskors wäl,
der oskäliga djurs.
Mag. Hjalmar S a ll m ö n framhöll
att särskildt historieochnaturkun-
nigh ets underwisningen i de allmän-
na skolorna med lätthet kunde ställas få,
att den tväckte barnens rättskänsla i af-
seende å nykterhet.
Frökeii Hilda H ellm an framhöll
i ett anslående andragande, att det icke
wore nyttigt att alltför mycket söka för-
strö och roa barnen samt att genom nö-
jen och tidsfördrif draga barnen från
rusdryckernas frestelse. Ett dylikt behof
af yttre förströelse äfwensom snaskätan-
det hade ofta lagt grunden till drycken-
skap. Barneti borde twärtom lära sig
att fatta liftvets allwar samt tidens tvär-
de. Det bäfta nöjet för ett barn är att
se sig i stand att göra andra godt och
wara nyttig. Detta borde man taga
wara på, J unga år är bottensatfen
i hågen merendels god och oförderfwad.
Det gällde att icke låta detta goda för-
qtoäftvas, utan att uppodla och utweckla
det. Meu dertill fordrades kärlek och
framför allt moderskärlek. JWafa hade
man med godt resultat sökt werka idetta
syfte genom f. k. m ö d r a f ö r e n ingar,
i htvilka möten hållits med mödrar ur
de arbetande klasserna, der dessa senare
erhållit råd och underwisning i en rätt
barnauppfostran. Afwen f. k. ynglinga-
föreningar kunde tverka till befrämjande
af nykterhet bland sina medlemmar.
Oftverste J. A. Fr ey förordade bil-
dandet af fosterländska barn-
föreni gar, som ej blott skulle afse
barnens ifwande för nykterhet, utan för
allt godt, och höja dem öftver begärelser-
nas ttvång, på det att de, renare och äd-
lare, så mycket bättre må kunna tjena
sitt fosterland-
Dxr Granfelt yttrade ännu några ord
till försivar för nykterhetsskolorna,front-
hållande att genom dessa skolor en iväg
skulle kunna beredas till ,,de anspråks-
fullare klasserna«.
Mötet stannade till slut wid följande,
as pastor Aimonen föreslagna resolution-
att nykterhetssaken bland
barnen borde allwarligt be-
ifras, men åts lokalförenin-
garne öftoerlemnas att afgö-
ra huru detta bäst bör ske-
Utsärden ’
torsdag e. m. egde rum under temligen
gynsamt wäder, ehuru himmelen tvarnå-
got mulen. Trenne flaggbeprydda ång-
båtar med musik och sångkörer ombord
wäntade nere wid hamnen mötesdeltaga-
rena, htvilka i en glad stämning skyndade
sig att efter diskussionerna iden qwaswa
mötes-salen uppfriska sig ute i Guds fria
natur· Målet gällde Medinastön. Ester
en och en hals timmes färd, hwarunder
sånger omtvexlade med gladt samspråk,
kvar man framme. Tywärr hade dock
de täta eldswådorna i förening med den
rådande torkan gjort att man icke wåga-
de hafwa samlingsplatsen inne i skogen,
der flere wackra och inbjudande ställen
skulle hafwa funnits, utan hade man i
stället derför utsett en något kal backe
inwid en gård. Bord med kaffe, thö och
andra förfriskningar stodo der uppdukade,
och de resande gjorde anrättningarne all
heder. Sedan den första hungren war
stillad,shölllitteratöreii A. Mäkinen ett
andligt föredrag öfwer Joh. Z: 14 och
lö, hwarefter fröken H. He llm a n med-
delade berättelseit om en örn, htvilken en
fiskare en»gång sett sitta högt upp på en
klippa. aneii bredde ut sina wäldiga
tvingar och höjde sig till flygt; iallttvi-
dare och widare kretsar fwäfwade fåg-
larnes konung uppåt, men plötsligt bör-
jade dess tvingar darra och efter en kort
stund nedsjönk han död i wattnet. Fi-
skaren skyndade bestört till stället, för att
efterse htoilken orsaken kunde toara till
denna hastiga död, samt upptäckte då att
en orm hade slingrat sig kring örnens
kropp och stungit hononi midt under hans
flygt. En sådan orm som sålunda häm-
mar äfwen andens högsta flygt, tillämpa-
de talarinnan sin berättelse, är drycken-
skapslasten. Hon omsnärjer sitt offer,
utan att denna märker det, och blir på
detta tois orsaken till dess fall.
Sedan ytterligare tal hållits af pastor
Olander och fröken Käkikoski deklame-
rat en tvacker och medstort bifall emottagen
nykterhetsruna, anträddes återfärden· Af-
tonen hade redan hunnit blifwa långt
framskriden och foleic lutade mot sin ned-
gång, då den lilla flottiljen åter satte sig
i rörelse, och klockait elftva war man
åter i staden, uppfriskad af utfärden och
färdig att följande dag ånyo börja dryf-
ta de alltvarsamnia frågor, fom ståi
samband med nykterhetsarbetet.
(F0:ctsi)
Nyheter för dagen.
Hemlandet.
» — Den Kejserltga familjen gästar
ater tvår skärgård samt upptvaktadesi
fredags inwid det natursköna Torsby,
wid Esbo toiken, af fångarkören M. M.
Under regndagarne låg den kejserliga flot-
tiljen ankrad i Barösund samt torde tvid
nutvarande tid hafwa ankommit till Runsa-
la. Oftverallt på sin färd hafwa de höga re-
sande emottagit talrika prof på kustfol-
kets enkla men trohjertade hyllning och
kärlek. Detta folk gläder sig as upprik-
tigt hjerta att fe fin monark ibland fig.
och att han, hivats hufwud få ofta ned-
tynges af regeringsbördaii och tidens stor-
mar, söker och finner hwila idess lands
Till Finsta Weckobladet.
Bref från Sibirien.
Jrktitfk i April 1888.
(Forts. fr. n:o 24J.
II.
Bland de deporterade råder i yttre
förhållanden i många fall temligen stor
olikhet. J andligt hänseende åter, torde
olikheten mellan dem åtminstone i huf-
wudsak, ej tvara stor· Borttväuda från
Gud och förtvisade från sitt hemland för
föröftvade synder och brott, göra de sig
ofta här skyldiga till ännu flera och större.
Så t. ex. den som deporteras hit för
ett mord begår tvanligen här twenne,
kanske ännu förskräckligare o. s. w. — —
Flera deporterade haftva här förtoärfivat
sig temligen stor rikedom, dock huru det
derwid tillgått, skall tväl i flesta fall först
etvighetens dag uppenbara. Deii rikaste
mannen här i staden säges af några äf-
toeit tvara en deporterad, fastän han nu är
egare af flera miljoner rubel. Jag hade
länge hört talas om den mannen fåsoni
rik i rimligt hänseende men fattig i tro
och kärlek till Gtid och nästan, hivarför
jag slutligen beslöt att besöka honom-
Jag lade derför en dag in några ryska
skrifter i ett pakett och efter att på mina
knän bedit Gud om nåd och hjelp, slöt jag
igen depoten och begaf mig i wäg. Några
minuter fednare stod jag tvid parodin-
gångeu till den rike mannens hus och
med en suck: «Herre hjelp mig hwad
skall jag tala«, tryckte jag på knappen och
ringde. Dörreit öppnades af en lakej-
soni barskt frågade: hwem är ni och
hwad tvill ni?« —»— Utaii att sivara frå-
gade jag blott: ,,Ar HerrS—— lemma?«
—- »Jai« — »Sknlle jag kunna få
träffa honom i« ,,Nejl hatt tar ej emot.«
Hwarefter lakejen beredde sig att stänga
igen dörren. Men jag lät mig ej så
snart afwisas. ,,War god och låt mig
få träffa Herr S—«, sade jag, Jag
har ju redan sagt; nej! —- hivad heter
ni och hivad tvill ni?«« —- ,,Jag har ej
kommit för att be om pengar· . . . jag
är sjelf rik . . . . Herr S— känner
mig ej.« — »Nå, hivad ivill ni, och jag
skall framföra ärendet till honom?«
—- »Jag tackar er, men låt mig få
träffa honom, jag måste träffa herr S-
fjelf. Jag är från Bibelsällskapet . .
mitt namn är . . . .« -—— Slutligen es-
ter att för sig sjelf upprepat mitt namn
några gånger, synbarligen för att kunna
uttala det rätt, ger lakejen sig i wäg,
och jag tager mig friheten stiga inom
dörren. Efter ännu någon minut tvän-
der lakejen åter, och efter honom en hög-
tväxt, smärt och något åldrig man. Ur-
säkta«, säger jag, efter en bugning hwil-
ken S— bestvarade, «jag tager mig fri-
heten . . . jag är från Vibelsällskapet,
skulle det ej behaga er att köpa ett N.
Testamente?« «—,,Nejl det behöfs ej.««
—- ,,Ja, men för fattiga t. ex. . . . .
om ni sjelf ej behöfwer, . . . . jag har
här några exx. som prof«, pekande på
tpakettem ,,Nej!—-om jag behöfwer så
skall jag skicka till er, det är ju i huset
Schö. proftjai!« och dermed war audi-
ensen slut. Sålunda gafs det ej för
mig tillfälle att få tala med denne man
om det enda nödwändiga för hans egen
del. Tagande mitt pakett och waudrande
hemåt kunde jag ej hindra att en djup suck
frampressandes från hjertat: Herre Jesu,
burit sant har du ej sagt: ,,Det är swårt
för den som har många egodelar att
ingå i Guds rike.« -—Och denne man
är ej ett undantag, nej! de äro tywärr
allt för många, font ej blott intet tvill
höra i den wägen, utan som så öppet och
fräckt bespotta och förlöjliga den så dyr-
bara sanningen. ,,Menniskorna älskade
mer mörkret en ljuset, ty deras gernin-
gar woro onda.« (Joh. Z: 19). Jag
tror att dessa ord kunna i all sin fulla
bemärkelse här tillämpas. Låtom oss
bedja Giid för detta fångenskapens land
och särskildt för de, som drifna af fina
synders nöd ej tveta hwarthän de skola
tvända sig! Huru månget nödrop: »jag
förgås l« skulle ej höras, om hjertat wore
genomträngt af Jesu kärlek till att för-
nimma nästans nöd, men nejl Jngen
swarar. Det är nattl —Synder och
brott hafwa driftvit den olycklige till kan-
ten af förderftvet; han ropar af ångest
och fruktan att störta ned: «Hjelp!« men
ingen ftvarar. Det är nattl —Htvent
skall hjelpa, hweni skall lysa?—,,Skall
jag taga wara på min broderis-« Ja!
men hwar är tväktarenP Han soswerl
— Hwem törs wäcka honom.
Se åldriugen wid graftvens bräddl —
Han toar engång ung, hade hopp, war
lycklig. —- Nej är det möjligt: kan
detta wara samme man, denne förderf-
wade, wanftälde och olycklige? — ja det
är han! — Men fäg, huru blef han «så
förnedrad, arm och olycklig? —Ack, han
hade tvisst aldrig sjelf tänkt blifwa hwad
han nu är, men se, det war en omstän-
dighet, det tvar blott en end a sak, som
blef orsak till ett helt förfeladt lif:
Synd en hade lust till honom. (1 Mos.
4: 7.) Han föll! Se der, orsaken till
så många tårar, så mycken nöd och eländet
J 30, 40, 50 år har han sedan dess ir-
rat omkring i ett främmande land, för-
skjuten af alla. Haris blick är skygg,
kanske wild. Hans tunga rör sig ogerna,
om ej för att uttala förbannelsen Hans
hela kropp, wanftäld af fynd, brott och
last, stapplar fram »mot dödens mörka
och hemska portar. Annu några flyende
stunder och anden, den odödlige, har
lemnat detta omhölje och gått — hwart-
hän? Derföre, bröder, bedjen för Sibi-
rieni och bedjen för migl
Fr. Sandberg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
