Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Llin tia weckoöladet.
Helsingfors,
Eorsöagen den 26 Huci
N:o 29.
1888.
Yrsnumerationspris:
J landsorten
genom po tkontoren
el in fors ä Missionsbokhandeln,
J H s gAlexanders-gatan 40
alt är . . . .
Fjerdedels år. .
2 mark — penni .....
1 mark 25 penm .....
3 mark 50 penni ..... 3 mark «
2 mark 27 penni-
1 mark 32 penni.
8 penni.
i
Znnanser
R e d a k t ö r: ’ emottagas å Missionsbokhattdeln, Alexandersgatatt 40,
i ö. 10 etttti ör « « « · d tt
. – . « petitrad afsedda att jorutom t e a
glittra Edelhekm, adress. Estnaegatatt N.o 3. s blad xfwen fingå i Bumnm Wtikkolehri«: 15 «
i önskas öfwersättning tillkommer 2 p.
Till Redaktioncn för Finsta
Weckobladet.
Ytterligare ont försoningen i
Kristus.
Det är numera intet nytt, ttten har
dock ånyo blifwit konstateradt, att Kristus
kan af oss anammas på twettne sätt:
antingen som tvår lärare eller ock såsont
tvår ställföreträdare. Sjelf har Kristus
framställt sig såsom af Gud sänd ömsom
till tvår lärare och ledare eller ock till
tvår herre och mästare. Det oaktadt har
en stor del menttiskor funnit godt att
försaka läraren och mästaren Kristus och
i stället hylla ställföreträdaren. De hwil-
ka tillhöra den sistnämnda kategorin, an-
taga att Kristus genom sin död på kor-
set lidit tvårt syttdastraff och dymedelst
förskaffat oss Guds nåd, förlåtelse och
tillstånd att åter nalsz honom såsom en
försonad fader. — A andra sidan åter,
om wi emottaga Jesus på sätt hatt sjelf
wille det, d. tv. s. såsotn tvår lärare och
mästare, skola wi få en helt annan in-
blick i fakläget. Wi skola då förnimma
att från Guds sida icke något hinder blif-
tvit upprest för de bortgångna barnen,
ifall de önskade återtvända, tttan att Gad
twärtom gjort flerfaldiga försök att åter-
kalla dem till fadershemmet, men alltid
förgäftves. Ockfå tvar det detta ihärdiga
motstånd sottt hos Jesus, då hatt sista
gången besökte Jerusalem, frantkallade
detta tvemodiga utrop: ,,Jerusalem Jeru-
salem, du som dödar profetertta och ste-
nar dem font äro sända till dig, huru
ofta tville jag icke församla ditta barnti-
kasottt en höna försatttlar sitta kycklingar
under sina tvingar, och J tviljen icke".
Redan dessa ord »J tviljen icke« uttvisar
att det tvar å menniskornes sida som
motståndet gjordes, santt tillika att det är
omöjligt att utplåna en syndig och fiendt-
lig wiljeriktning i själen utan menniskans-
eget samtycke. Deraf föranleddes Jestts
ock en annan gäng att klaga: ,,J wiljett
icke komma till ntig att jag ntå gifwa
eder lif«! Sålunda tvardt det för Jesus,
såsom den as Gud utgier frälsaren, en
lifsfråga att kttntta förmå oss menniskor
att komma till honom, att höra och tro
på honom. Men allt Jesu fträftvande
i den trägen hade helt tvisst bliftvit re-
sultatlöst, likasom alla hans föregångares,
derest han icke haft att änttu efter sin
död uppwisa ett utomordentligt kraftprof,
bestående deri att han på tredje dagen
efter sin begrafning uppstod från de döda,
besegrande dermed sjelftva döden och dö-
dens fader. Detta prof hade en afgö-
rande werkatt på framgången af hans
sak, icke så att tvår syttdaskuld dernted
skulle bliftvit afbetald, utan så att Jesus
wann hwad han under sitt lif fåfängt
eftersträftvat, d. ä. att folkets ögon öpp-
nades att de i honom kunde se Guds-
sonen och tro på hans ord.
Kristus har icke sagt att hatts död
skulle utgöra gruttdett för tvårt salighets-
hopp, — det hade tvarit att gå den yt-
tersta dottten i förtväg — hatt harettdast
lärt oss hurtt tvi skola kunna undgå ett
fällande dom, ttetttligen sålunda att tvi
intvid hans fötter, af honom emottaga
och i trogna hjertan betvara det lifsens
ord, som han förkunnade. Det war på
detta sätt hatts tolf lärjungar bleftvo re-
ttade och pånyttfödde, så att hatt tvid af-
fkedet ifrån dem kunde säga ,,J ären nu
rene för det ords skull font jag har
talat till eder. Förblifwett i migsåför-
bliftver jag ock ieder«. Och såsom desse
blefwo renade, så måste äftven alla an-
dra renas. «
Myckett willertvalla har bliftvit i för-
sonittgsläran inkastad derigenom, att tttan
tvelat såsotn skilda tttontettter betrakta
frågan ont nådens förtvärftvande genom
Kristi lidande och nyfödelsen, hwilkenan-
setts såsom en tillämpning af nåden. J
sjelftva tverket katt en sådan åtskilnad
aldrig ifrågakomma. Man får icke för-
gäta att det war ett Nådesförbuttd Kristus
tvar kontmett att upprätta. Hatt erbjöd
oss fri Nåd med tvilkor att tvi skulle tro
honom och låta oss af hans ord nyfödas.
Nåd och ttyfödelse måste derföre bliftva
så identiska, att der den-etta af dem sak-
nas, den andra ej heller katt ega bestånd-
Man katt ej haftva nåd hos Gud utatt
att wara pånyttfödd, icke heller ttvärtotn.
Och derotu bör tväl ej något ttviftvel
finnas att nyfödelsen måste utgå ttr Guds
ords amtammande. Deraf tveta tvi att
nåden måste fås på samma sätt.
Syndaförlåtelfe är ett skild sak, svttt
icke får förblandas med nyfödelsen. Synda-
förlåtelse behöftva tvi hela liftvetigenom,
men den katt ej tvinnas af andra än pä-
nyttfödda, och det efter ett bött i Jesu
namn.
Af allt som tvi här oftvan anfört, torde
inses, att om nägott reda och följdriktig-
het i kristendomsläran skall kunna er-
hålla, dogmen om Kristi strafftvikariat
måste helt och hållet uteslutas. Ty då
det är omöjligt att ingå i himmelriket
utan att tbara pånyttfödd, och detta katt
ske endast genom tro på Gttds leftvande
och till etvig tid förblifwande ord, så
måste behoftvet af strafftoikariat sjelffallet
upphöra, emedan det tvidare icke har nå-
got mäl att fylla. Detta framgår klart
af Kristi retta etvangelittttt. Meu då
förutses katt, att en dylik uppfattning
skall från tvisst håll röna starkt tttotstånd,
få ·tvi till styrka för tvår mening åbero-
pa de betecknande ord, hwarttted Gud
genom sina heliga profeters tttttn behagat
yttra sig om det nya förbundets syftemål
och wilkor. Dessa ord finnas fullstän-
digt återgiftta i Ehr. 8: 8—13samt10:
16,17. Närsmatt ur dessa skriftställett sin-
ner hurusom Gud blattd annat säger:
,,Jag skall gifwa mina lagarideras hjer-
ta och i deras sittnett skall jag skriftva
dem, och deras synder och orättfärdighe-
ter skall jag icke tner ihågkotntua«; och ttär
sedan Kristus sändes såsom förbundets
medlare, borde det tväl wara solklart att
hans uppdrag icke kunde bestå ttti att
lida straffet för tvårasyttder, htvilka Gttd
tville förgäta, utan att omskapa tvår för-
derftvade natur och åter närma oss till
tvår himmelske fader. För detta ända-
mål predikade hatt sitt etoangelittm, inne-
hållattde alla de ord fadren giftvithonotn,
för att dertned böja tvåra tttotsträftviga
sittnen och göra det möjligt för oss att
åter inträda i barnaförhållande till tvår
rätte fader. Men ett förknnnadt ord
katt icke medföra åsyftad tverkatt, ottt det
ej, i tro anammadt, får sammantväxa
med åhöraretts hjerta; derföre nödgades
frälsaren upprepade gånger erinra ont
ttödtvättdighetett att tro, tilläggande ,,om
J icke tron att det är jag, stolen Jför-
gås i edra synder«. Och så hårdt tvar
motståndet, att folket först efter frälsarens
död lät förmå sig att tro på honom och
dernted frälsas. Mait katt således med
rätta påstå att Kristus måste köpa tvår
tro med sittblod;—mentvillmanidenti-
fieera Kristi död med tvårt syndastraff,
så har man predikat ett annat etvange-
limn, än det sotn Kristus predikade, och
följderna deras äro tytvärr synliga öfwer-
allt. Det katt icke borträsotmeras, att
om Kristus lidit tvår syndastrasf, så kutt-
tta tvi jtt ej mer straffas.
——t
Swar.
Emot den ärade insändaren tvilja tvi
framhålla, att, ehuru ett förändring i
menniskans tviljeriktttittg toisserligett aldrig
kan tvara möjlig utatt hennes eget sam-
tycke, få kunna å andra sidan alla men-
ttiskatts tviljeattsträgttingar aldrig tvara
nog, för att föra henne frattt till målet·
Ont Gud ett gång är helig — och hntad
Gttds helighet innebär, ktttttta tvi, itvårt
ttntvarande uttvecklingsstadium lika litet
fatta, sottt toåra lekamliga ögott kttnna
se itt i solljuset tttau att bländas-bör
det tvara klart, att det »något«, som skiljer
Gttd och den syndiga och i alla afseen-
dett bestuittade tttenttiskatt åt, är djupare
och af större betydenhet, ätt att menni-
skatt med egna krafter katt öftverkomtua
det. Att utplåna och nedbryta denna
skiljetoägg har tvarit Kristi werk för oss.
Mett likasom det icke är nog att skilje-
tväggen är nedbruten, otn tnatt fortfar
att stattna på afstånd, så är Kristi tverk
ock af ingett betydelse för oss, ottt tvi
icke sjelfwa stå upp och tvattdra framåt
den iväg som han atttvisat oss.
De båda sätten att anamma Kristus,
som insändaren här uppdragit, höra så-
ledes på det innerligaste tillsammans och
böra i sjelftva tverket icke åtskiljas-. Att
de det oaktadt ofta ttog bliftvit åtskiljda och
att tnatt endast tillegnat sig det ena af dem,
är tytvärr ett sorgligt betvis på ensidig-
hetett i all tttenfklig uppfattning. Kri-
sttts har lika mycket tvarit tvår lärare orl)
ttndertvisare sotn tvår medlare och förso-
nare.
Ett annat ljud på ,,Johattni-
backctt.
Bref till Finsta Weckobladet.
Httru tänker du siratnidsotnmarP Tet-
ta är ett fråga, sotn många ställa till
htvarattdra före Johannidagen. Stvaret
på denna fråga är beroende på hjerte-
riktniugen hos den enskilde. De allra
fleste anse denna högsommarens fest all-
deles förfelad, ont de icke på densamma
få tillfälle att tillfredsställa sitta hjertatts
törst. Och då de leftva främmande för
tverklig lifsgemettskap med Frälfaren så
är tydligt, att deras hjertan ifrigaste å-
stunda, ja rent af törsta efter sådant, som
icke katt förenas med ett friskt lif i ho-
nom.
Dit, svtn läser detta,
hurtt har dtt firat midsommar de före-
gående åren och särskildt iår? Har ditt
umgänge med Gttd tvarit det förnämsta
fröjdeätttttet för din själ, eller har det
tvarit någon lustfärd, promenad i det
fria med ditt hjertas afgttd eller något
annat dylikt? Eller kanske du, liksom
jag fordom, haft ditt glädje uti att dansa
bredtvid eller omkring ,,utajståugen«?
O, hwilken usel och otvaraktig fröjd!
Sedatt mina ögon öppnades, har det
bliftvit klart, att jag förr helt enkeltdel-
tog uti .
ett stor afgttdafest
tnidt i kristenheten. Men allt är ju
oskyldigt för den, sotn ej känner någon
skuld!
Utau ttviftvel skulle Afrikas smarta
hedningar känna sig rätt hemmastadda
bland tvårt folk, ont de just på midsom-
tttarttattett kunde göra ett liten titt hit
och i de ,,kristnes«« oskyldiga (?) nöjen
känna igen sitta egna
gudadansau
Men, pris ske Gud! Jesus förmår att
frälsa både htvite och smärte På jord,
der schakaler legat skall rör och säf tväxa
(Es. 35: 7).
Uppfyllelsen af detttt Herrens ord kan
åtminstone i någon mått tillämpas på
befolkningen tvid
Billnäs brttk
i Pojo socken. Härottt dagett stod en
bit på N. P., hemtad ur Folkm., ottt ett
midsotntttarfest i Kyrkslätts skär, htvilkett
beskriftves som ganska lyckad. Der före-
kom bl. att. klättring på såpad stång,
målskjttttting, dans, musik m. m. Ttventte
swenske prester (cn af dem hofpredikant)
lär äftvett tvarit närtvarande och gettottt
sitta tal till de närtttarande bidragit att
giftva festett sitt erkännande.
Se här ett annat sätt att fira mid-
sommar, htvilket är tverkligt lyc-
kadt.
Att fint midsommar med dans har af
ålder tvarit kändt här. Något bättre
nöje än att dansa på Johannibackeu och
göra sig ,,glada dagar-« har man här
tvid midsomtttartidett ej kommit att tänka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
