Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
detta har i penningar kostat mindre än
den lilla kyrka som nyligen uppförts i
Detroit.
Låtvnt oss ttoga besinna det faktum,
att Gnd sjelf har, genom hemlighetsfulla
nycklar, sottt höra till hans werdshus-
hållning, öppnat portartte på tvid gaftvel
för missionen. Hindren äro öftvertvunna,
allt står tväntande, det återstår blott för
de kristna folken att gå till arbetet. Ottt
icke denna konferens har tättdt sjelpupp—
offringens glöd hos oss och komntit mera
brinnande böner än förut att uppstiga
för missionens framgång, så har den i
sanning warit förgästves. Bröder och
systrar, skola tvi icke här inför Guds att-
sigte högtidligt loftva hivarandra att«lem-
na åsido alla de små obetydliga ting, som
skilja oss åt, och istället förena oss kring
det stora ena, att sträftva efter att in-
nan detta århundrade nått
sitt slut, etvangelium skall
wara sörkttttttadt för allt folk!
(Forts-)
»Enfatn genant werlden««.
(Jnfändt).
Js på haf och is kring mörka kulna
stränder,
Js och sttö så långt som blicken når.
Tårfyldt öga hemåt lättgtattsfullt sig tvän-
der,
Men blott htvita klippor skåda får.
Det är natt.
» kalla.
Angbåt stampar fram i rännan smal.
Rökett htvirflar — isett brister — böl-
jor stvalla,
Rusa tvredgadt upp ttr iskall sal. ——I
På hastoet htvina stormar
Mörk och tyst på däckett liten skepnad
sitter;
Tåren stelnat re’en i ögats wrå.
Kanske kölden ock gör hjertats sorg mer
bitter,
Ty den isat känslan der också.
,,Ensatn, o helt ensam i den tvida werl-
den« —
Så går tanken kring i ändlöst lopp.
—- ,,Ensatn, ensam genom hela jorde-
färden
Utan någon fröjd och utatt hopp!« —-
Dock så småningom hon sjuttker ien
dtvala,
Drömmar skytnta fram för själetts blick —-
thtftva minnen, liksom sontmartvittden
stvala,
Fläkta bort det mörka, dystra skick-
Ack, hon ser de sommardagar ljusa, sköna,
Då hon funnit friden, lyckan, allt,
J hans kärlek, som ju henttes lif skall
kröna
Med en helt och hållet ny gestalt;
Det tvar tvår i nord och tvår i hettttes
hjerta,
När han kvttt att föra henne bort. —-
-— Hwarför är tväl allting ombytt nui
smärta?
Hwarför skulle tvåren bli så kort? —-
När se’n kont till nord deulånga,ntörka
hösten,
Bar den till dem lidande och nöd-
Ocy så såg hon ryckas bort den sista
trösten;
Brutet war nu hennes lefnads stöd.
,,Htvarför blef jag uti liftvet ensam lent-
nad,
Hwarför fick jag ej med honom dö?
War tttiu lefnadsdag då ej för glädje
ämnad,
Finns ej här lycksalighetens ö?««
Så de bittra tankar jaga om i sinnet
Jaga utan mål och utan frid
Jntet hopp och ingett tröst finnes qwar
i minnets —
Llllt är lidande och ktval och strid-
—- Dock så plötsligt stiga upp ur hjer-
tats götttnta
Retta tankar srått en annan werld;
Tatter, sottt jttst nyss så helt hon kunnat
glömma,
Giftva henne nit sin helsningsgärd:
,,— O httr katt dit knota, hårda mensko-
hjerta, —«
Så det hwiskar djupt i hennes själ —-
»Det är sant, din fröjd blefbyttismärta,
Men det tvar jtt för ditt sanna wäl-
Har ej för den glädje, jorden kunde gifte-!
Du förglömt det mål dtt skaptes för?
Ser dn, etoighetens toner dunkla blifwa,
Då blott jorden strängaspel man hört-«
Ja, dit uppåt skall tvår längtan sträcka
Sina armar från all äflan här;
Sorg på jorden kan blott mera kärlek
tväcka
Till det himlantål, som minkar der.
,,Herre«« — så ttr hjertats djup hon
htviskar fakta —
,,Jag har felat, men förlåt Du migi
Lär mig mera på Din tvilja akta,
Drag mig stundligt närmare till Digi««
Hettites bön, så warm, steg upp till Fa-
dershttset,
Och hou fatttt förlåtelse och frid.
Så hon gick frått kraft till kraft allt mer
mot ljuset
Och hon segrade i lifwets strid. —-
—g·
hindagtslntlan
Textutredning.
Söttdagett den 19 augusti 1 888.
4 Moseb. 9: 15——23.
Maln- och eldstaden.
Och på den dagen då taber-
naklet uppsattes, östvertäck-
te, molnskyn tvittnesbördets
tabernakel, och ont aftonen
syntes såsom en eld öfwer
tabernaklet ända till morgo-
nen etc. to· 15-—23.
Dett tväg Israels bartt hade att
tvattdra från Egypten till Kanaus land
tvar en ökentväg, en obanad stig. Itt-
gen uti hela denna hop af tttenttiskvr
hade någonsin rest igettottt dessa öknar,
och ingen kände till tvägen. Jnga mil-
stolpar tvoro uppresta efter denna wäg,
och icke heller kunde de rådfråga den nu
för sjö- och tvägfarattde få oumbärliga
kompasser, sottt med sitt ttål ständigt pe-
kar ntot norr, oth font nu sätter menni-
skor i stånd att i säkerhet öftverfara has
och öknar. Dett war då icke änntt upp-
funnen. Att under sådana- förhållanden
tvåga sig på en sådatt tvandring synes
vfs tvid första påseettde ytterst djerft
handladt. Hnru kunde Mose tvåga ställa
sig i spetsen för denna utwandrareskara,
och huru kunde Jsrael öfwertalas att
följa honom på en så äftventyrlig färd?
Det är på dessa frågor font dagens text
gistver oss ett skönt swar. Herrett hade
åtagit sig deras ledning. Han, svnt
frälst Israel ur förtryckarens händer,
hade också åtagit sig deras ledning. Hatt
tville sjelf tvara deras tvägtoisare och
anförare, deras kompass, deras beskydd
och deras fötters lykta, att de icke skulle
behöftva frukta sig för någonting. Till
den ändan gas hatt sitt folk i stället för
milstolpar och kompassen något svtn bå-
de tydligare och säkrare skulle tvisa dem
den iväg de hade att gå. Detta, som
de fingo, liknade en tttassa htvit rök.
Bibeln kallar detta för en «mvlnstod«.
Om dagen stväftvade denna ntolttstod öf-
tver och framför dent, då de tvorv på
toandring, sotn en mängd af sådana
mjuka ulliga moln, svin tvi ofta se på
himmelen. Ont natten sken denna moln-
stod såsom en eldflantma (tv. 15, 16).
J detta moln tvar Jehowa eller för-
bundsängeltt närwarande, så att han der-
tttur icke blott giftver folket tecken till
uppbrott genom det pelarlika molnets
framskridande eller till lägerslagning ge-
ttont dess qtoardröjaude, utan äftven
skyddar det vttt dagett för hetta, solsting
ock andra sjukdomar, och ont natten ge-
nvtn dess starka cldsken för alla olyckor,
som mörkret eljest skulle medföra· Ja,
nr detta moln talar han till Mose och
uteddelar sitta befallningar. Derutnr
uppenbaras Herretts härlighet. Elden i
denna stod war den samma som Mose
sett i busken wid Horeb, och fom seder-
mera steg ned på Sinai under blixt ach
dunder i tjockt moln, eller som med
hämmande eldsnit stälde sig mellan det
frälsta folket och deras förföljare wid
Röda hafwet. Genvm elden afbildattde
sin heliga nitälskan och genom molnet
sin förbarntande nåd, ställer sig Herren
i spetsen för sitt folk, liksom tville han
säga: ,,Befall åt Herren din tväg och
hoppas uppå honom, han skall wäl göra’t«.
Ps. 37: 5.
J detta skulle nu Jsrael se sitt stun-
deliga beroende af Herren och hans fa-
derliga ledning. Med honom skulle det
gå dem wäl, skulle de hitta den rätta
wägen till det sälla landet, »löftets skö-
na land«, utan honom skulle de taga
miste om den rätta tvägen och aldrig
hinna målet för wandringen.
Hela denna text talar till oss lika
mycket som till Jsrael sitt såtväl war-
nande sotn trösterika språk. Aro icke
tvi lika mycket som Jsrael beroende af
Herretts ledning, ont det skall gå vss
wäl och tvi hinna den härliga och höga
bestämmelse, hwilken är ämnad åt oss
alla? Jo, tvisserligen. War wägett till
Kanatt för Jsrael stvår att finita och
stvår att mandra, så är tvägen till him-
ntelen det icke mindre. Utatt Herrett
kuttna tvi ej finna lifwets wäg. ntan
Herren kuntta tvi ej betvaras på den
wägen. Ottt den wägen säger Herren
Kristus: ,,Den trägen är smal,
som drager till lifwet«.
Ctt smal wäg är alltid swår att gå.
Det går så lätt att trampa fel ont den
smala tvägen eller att förirra stg från
denna wäg. Mett att trampa fel om
denna wäg, det är det samma som att
trampa ned i synden. Dit hafwa mån-
ga gossar och flickor stigit ned och blif-
wit liggande. Men att stiga ned i syn-
den, det är att stiga ned idöden. Syn-
detts lön är nöden.
Dett smala tvägett slingrar sig ofta
upp för de branta bergen förbi farliga
och hemska bräddjup, der toandrarett ge-
nom den minsta oförsigtighet lätt katt
störta ned, och ned genom mörka pass
och dalgångar, der något rvfdjur katt
sitta på lur, färdigt att sönderslita den
intet vttdt anande wattdraren. Så är
det ock med liftvets wäg. Det är en af
faror uppfyld wäg. Cnsant har äntttt
ingen kttnnat finna denna wäg eller be-
waras wid denna wäg. Det är ock
bekant för tvår himmelske Fader. Der-
för pekar han på denna tväg och säger:
»Detta är tvägen, gått honom och eljest
hwarkett på den högra sidan eller den
wenstra«. Herren känner tvägen· Her-
ren känner ock alla de farliga aftvägar,
som leda fråu denna tväg och de farliga
bråddjup, som ligga utmed kanten af
denna wäg-
Jngen kan derför bättre wisa oss tvä-
gen ätt han. Att hatt nu också will gö-
ra detta, det bör wisserligen tvara en
källa till rik tröst för alla, som börjat
tvandringen på denna wäg. ,,Han leder
de elända rätt och läter de elända sitt
tväg.« sHatt skall föra oss nådeligen och
tväl förbi alla aftvägar och farliga bråd-
djup om tvi blott tvilligt låta honom
leda, hjelpa och bära. Och ttär tvi då
ättdtligen efter tvandringens slut hunnit
det himmelska Kanon, då skola tvi få
anledning att sjunga:
På stig så brant och tväg få smal
Jgenvm faror utan tal
Med trofast hand du förde mig,
Min gode herde hem till dig.
Min lefnads dag —- ack huru korti
Sotn fågels flög han hastigt bort-
Nu ewighetens morgon grytt,
Och htvarje fttck för ewigt flytt.
Och till denna tvår ewiga jubelsåttg
skola alla himmelens saliga menniskor
och heliga änglar säga: ,,Amen««. Lof-
met och härlighetett och wissheten och
tacksägelsen och äran och makten tillkom-
me tvår Gud ifrått ewighet till ewighet.
Har denna wäg fina faror och beftvär-
ligheter, låt oss dock härda ut. Snart
ärv tvi framme. Wägen är kort, Gud
har räknat tvåra dagar. Snart är det
slut, snart äro tvi i himlen. Blir tvä-
gen dig beftvärlig, synes han dig omöj-
lig att gå, tänk då deruppå, att han är
kort. Kanske håller dtt just nu på med
den sista backen. Kanske skall tiden gå
och ewigheten komma, innan du ännu
hunnit uppför backen. Håll ut. ty wä-
gett är kort, mycket kort. En gång
skall du warda tagett ur det sista trång-
målet, en gång wara förbi det sista
bråddjnpet, den sista stötestenen, förbi
alla fiender och faror, och då, ja då
skall lofwet och jublet aldrig taga någon
ända, ty då ärv tvi hemma i det rätta
hemmet hos tvår Gud i himmelen. Då
skall ,,Gud aftorka alla tårar af tvåra
ögon, och ingett död skall sedan wara,.
icke heller gråt, icke heller rop, icke hel-
ler någon wärk tvarder mer; ty det för-
sta är förgånget-« Så skall denna wäg
sluta. Så skall äfwen tvår wäg, älska-
de barn, skuta, om tvi intill ändan wan-
dra i Frälsarens Jesu Kristi fotspår.
Giftve ntt Gud både eder och mig nåd
och kraft att hålla fast på denna wäg,
att tvi måtte dö de rättfärdigas död och·
tvår ände warda såsom deras ände.
Anten.
(Efter Sanningswittttet.)
Vivas-so-
Fottepiana- o·. Mädelialnile
Helsingfors.
Tillverkning ek allo- slags sträng-instru-
mentet-, såsom pianinos, kapitaler, cittror
m. m. Repsrsttoner utföres omsorgsfullts-—
och billigt-, äfvenså- otämning af utstru-
monter-
Mekaniska barnstolar med bord, an-
vändbara äfven Som vagnars (Det ende..
fabrikatet härstädes)
.l. A. Bask,
Annegatan n:o Z-
C. A. LEXANDER,"
st å- l a. k 0 ,
Mjehaelsgatan N:o 7,
utför Illt sluge stilat-mints- såsom listat-. sltylt och Isltokstltnntttälttitts ätt-ensam
« Intittttioner tik triiå och marmor
i port- oeh trop gångar m. m. till lillllsssts skikts-.
öls-i Byljkt arbete l lents-oktett öfvertages äfven med tacksamhet. Nyg
Teiefonb. Nto 211.
Till- salu-
Nya Börsar
svenskt fabrikat frän smälnntl
Praktislta, enkla, starka oeit billiga-
passande fots allmänheten
uti
Missionsitoltitantioln,
40 Alexandersigatan 40.
Helsingfors, hupvudstadsbladets trycket-t, tess-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
