Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
jiin tia weckovladet.
Helsingfors,
Tore-dagen den 23 Ytugusti
Nto 33.
1888.
—-
Yrenumerationspris :
J landsorten
genom po tkontoren
3 mark
2 mark 27 penni.
1 mark 32 penni.
J Helsingfors ä Missionsbokhandeln,
Alexandersgatan 40
Helt år . . · . . 3 mark 50 penni .....
Halft är · . . . 2 mark —- penni .....
Fjerdedecs är. . 1 mark 25 penni .....
8 penni.
R e d a k t ö r:
Länna Edelljeitm adress: Estnäsgatan N:o 3.
Annans-v
emottagas å Missionsbokhandeln, Alexandersgatan 40,
å 10 penni för petitrad; afsedda att förutom i detta
blad äfwen ingå i ,,Suomen Wiikkolehti««: 15 p.;
önskas öfwersättning tillkommer 2 p.
Ytterligare om försoningen i
Kristus.
J anledning af det swar. som finnes
bifogadt min i n:o 29 af F. W. inför-
da artikel om försoningen, deri Red. tväl
medgifwer att sinnesändring icke kan ega
rum utan wårt eget samtycke, men med
det tillägg att wi aldrig kunna med egen
wiljekraft komma till målet, tvåra själars
frälsning, föranlåtas wi att ännu en
gång taga till ordet. . Wi hastve icke på-
yrkat att det skulle ske af tvår egen kraft.
Kraften har Gud förlänat oss ifin sons
etvangelium, som han erbjuder till be-
gagnande af enhwar utan penningar och
för intet, men oss tillhör att derur ut-
draga kraften genom att tro derpå. Har
nu en sinnes-ändring inträffat, så är det
ett tecken till att wi redan omfattat or-
det och att det slagit rot i tvåra hjertan;
den späda plantan behöftver blott om-
sorgsfullt wårdas, tvärmas och omhuldas,
för att mogna till en frukt, som kallas ny-
födelse. Wi bedja att till belysande af
ämnet få anföra följande ställe nr Joh.
Ew. ,,Då sade Jesus till de judar som
trodde på honom, om J förblifwen wid
mitt ord, så ären J isanning mina lär-
jungar, och J skolen förstå sanningen
och sanningen skall göra eder fria (nem-
ligen från syndens träldom). Wi kunne
häraf inhemta att det fordras förblif-
wande wid ordet på det tvi skole warda
fullt intoigde i sanningen och fria Guds
söner. Qch då är äfwen Guds afsigt
med oss wunnen och skiljewäggen ned-
bruten.
Wår lutherska kyrkolära har inslagit
en annan, på den menskliga spekulatio-
nen grundad wäg att återkomma till bar-
naskapet, formulerad på efterföljande sätt-
Guds helighet och rättfärdighet fordrar
af oss återlösning och tillflyttntgörelse
innan han kan förlåta oss; och då detta
icke kan af oss sjelfwa åstadkomma, har
Gud sändt sin son, som genom sin död
på korset afplanat tvår syndaskuld och
genom sitt fullbordande af lagen förskaffat
oss nåd och salighet hos Gud. Dentia
lära, så sinnrik den må synas, lider af
det betänkliga felet, att den alls icke har-
monierar med Kristi etvangelium. När
Gud genom sin son meddelat oss, att tvi
för att blifwa frälsta måste pånyttfödas,
och detta icke kan ske på något annat sätt
än genom hörsammande afetvangeliiord,
så kan man wara wiss derpå att Gud
icke har någon annan fordran af oss än
att tvi skole wara hans ewangelium ly-
dige. Eljest skulle Gud, såsom Joh. sä-
ger, warda en ljugare.
Orsaken till den uppkomna ditvergea-
sen i äsigter tyckes bero derpå, att man
icke beaktat den skilnad som förekommer
i asseende å blodets betydelse förr och
nu. Under gamla testamentets tider an-
sågs wäl blodet som ett allmäntrenings-
medel, men det är jemtväl bekant att det
utgjorde blott en skuggbild af det till-
kommande goda. Och detta tillkommande
goda, hwaraf blodbestänkuingen utgjorde
en skugga, kan wäl icke wara något an-
nat än nyfödelfen, hwarigenom wi såsom
Gnds barn komma i lifsgemenfkap och
werklig blodsdelaktighet med tvår frälsare
och fader, allt detta genom anammande
af hans lifgiftvande ord. Sedan ordet
kom, måste alla blodiga offer upphöra,
såsom de ock upphört; och den gifna kon-
seqwensen deras blir den, att om i Kristi
död icke skulle ingått någon annan me-
ning än den att, liksin de gamla offren,
blidka gudomens tvrede. så skulle den för-
wisso bliftvit ntati påföljd. Mai-och
deri ligger knuten — i Kristi död inne-
låg en helt annan idå än i de fordna
offren, och denna ides har Kristus på ett
träffande sätt åskådliggjort, då han till
belysning anwände liknelsen om hwete-
kornet, som måste komma i jorden om
det skall bära frukt. Jesus befann sig
neniligen wid slutet af sitt jordelif i
samnia läge som hwetekornet; han hade
sått sin säd det goda lifwets ord, men
det hade icke fallit i god jord, icke kom-
mit att gro, och han saknade bekännare,
på få undantag nära. Dertill, kom, att
sålänge denna werldens furste hade mak-
ten öftver döden, graftvens dörr förblef
tillsluteii öfwer hwar och en som dit in-
gått. Af båda dessa skäl såsomi eman-
gelium påpekas, war Kristus nödsakad att
ingå och utgå ur grafwen, för att gifwa
werldeii det sista afgörande betvifet på
sitt gudomliga wäsende, och derjemte göra
wägen från gruftven till himmeln frisör
alla hans bekännare. Det första ända-
målet wanns kort efter hans bortgång
och blef synbart wid Petri första predi-
kan i Jerusalem, det sednare kunna tvi
med wifshet afwakta. Jesii dödsår der-
före rätteligen betraktas såsom denytter-
sta länkeii i hans frälsningswerk, liksom
den sista spiken i en byggnad, men bygg-
naden utgöres af hans etvangelium, hwar-
på han arbetade i tre års tid. När
matt i ivåra dagar talar om försoning i
Jesu blod, twagning i blodet o. dyl. så
innehålles i dessa talesätt blott en erin-
ran om att det kostade Jesus lifwet att
fullborda sitt werk. Wi kunna derföre
trygt uppställa den satsen, att nysödel-
sen är den enda akt hwarnted tvi kunna
frälsas, och för att weta om man är
pånyttfödd eller ej, fordras andens mitt-
nesbörd, såsom Joh. intygar då han sä-
ger: deras tveta wi att tvi förbliftvei
honom och han i oss, att han gifwitoss
af sin ande.
Till allt det sagda wilje tvi ännu, såsom
en slutreflexion, tillägga några ord. Gud
har alltxd respekterat menniskans fria
wilja. At det första menniskoparet gaf
han ett kunskapens träd med tillsägelse
att den dag de deras skulle äta, skulle de
döden dö. At oss gas han med Jesus
ett lifsens ord, med försäkran att den,
som tror på ordet, skall lefwa ewinner-
ligen, men i motsatt fall dö. Äftven nu
måste man säga att frälsningen ankom-
mer på tvårt fria wal.
Kasta tvi nu åter en jemföraude blick
på tvår nuwarande kyrkolära, måste tvi
finna, att kyrkan adopterat en twåfotad
försoning. Den 1:a baserad på Kristi
fullgiltiga offer och öftverensftämmande
med gamla testamentets principer, deu
2:a under namn af nådens tillämpning,
hwilande på Kristi ewangelinm. Man
kan med rätta säga, att den står med
ena foten på gamla testamentets och med
den andra på nya testamentets grund;
och deri ligger orsaken till dess wanmakt.
Men om kyrkan kunde förmås att kasta
ifrån sig den 1:sta föråldrade foten, så
kunde den åter komma på rätt sot.
—- —l.
Hwaxn
Med anledning af den uppfattning-—-
—l uttalat om försoningen iKristus,så-
wäl i denna som itwenne föregående
artiklar, bedja tvi att iödmjukhet få säga
några ord.
Qm sinnesändringen allena skulle wara
nog för att frälsa en fallen mensklighet,
hwarföre tvar det då nödigt attester Jo-
hannes skulle komma en, som tvar mäk-
tigare än och htvars skorem han icke war
wärdig att upplösa? Mäktiga ljödo or-
den: ,,ändren edert sinne«! från profeten
wid Jordans strand, och gripna i sitt
innersta gingo Jerusalems innewånare
och hela Judeen och hela landet omkring
Jordati ut för att höra honom. Tidens
fritänkare och otrogne, sadduceerna, och
tidens formalister och bokstafstroende, fa-
riseerna, darrade inför den tväldiga bätt-
ringens predikan, som, utgången från
öknen, genljöd i hela landet. Sällan
har historien betvittnat en sådan tväckelse,
som den Johannes åstadkom, och denna
tväckelse hade just sinuesändring till syste.
Hwarföre war då icke detta nog? Omar-
före war det nödigt att Kristus, Guds
enfödde Son af etvighet, skulle nedstiga
till tvår jord och blifwa delaktig af den
fallna menniskans skröpliga natur? För
ro skull war det sannerligeniickq om
han gjorde det, så war det tväl derföre,
att ett werk behöfde utföras, som ingen
annan i himmelen och på jorden än hatt
kund e utföra. Hwilket Ivar nu detta
werk?
Då Gud, efter att hafwa skapat men-
niskan till sin afblild, uttalade orden:
,,den dag du smakar på kunskapen om
det onda, skall du dö«l uttalade han icke
ett godtyckligt bud, utan en omutlig na-
turlag. Det roar samma lag, som inne-
slutes i satfen, ,,hwad man utsår skall
man skära«, —- lagen om orsak och wer-
kan. Man kan icke af en orsak wänta
sig andra följder än sådana som stå i
förhållande till orsaken; matt kan icke
sticka sin hand i en huggorms håla, utan
att wänta ott bliftva biten; men kan icke
så tistel och wänta att skörda windruf-
wor; man kan icke gå bort ifrån ljuset,
utaii att komma i mörker; matt kan icke
skilja sig ifrån lifwet utati att dö. Gad
är det godas, är ljusets och lifwets källa;
man kan icke smaka på och njuta«af kun-
skapen om det onda, utatt att skilja sig
ifrån honom och att skilja sig ifråti ho-
nom är detsamma som att dö. Denna
lag är så obetvekligt konseqtvent, att
hwar och en, som erkänner en helig Gud,
bör förstå den; ingen kan derföre förebrå
den bibliska kristendomen för krasshet,
för att den erkänner den.
God war skapelsen, då den utgick isråti
Guds hand, och menniskan, skapelsens
krona, tvar skapad efter den högsta möj-
liga förebild — Guds egen; och för det
högsta möjliga ändamål — att wara i
Guds närhet. Men fri war ock menni-
skans tvilja, ty endast ifrihet kan ett för-
bliftoande i det goda wara af sedlig be-
tydelse. Hurn menniskan anwände denna
frihet är kändt; wi alla, som höra till
hennes slägte, bära följderna deras än i
dag. Qch dessa följder instälde sig ge-
nast. J affallets stund gick en ryckning
genom skapelsen. Döden kom och med
den allt det outsägliga elände, bekymmer,
jämmer och we, hivaras det menskliga
lifwet är uppfyldt. Nu bär jorden törne
och tistel; nu slita djuren, som woro äm-
nade att i lydnad böja sig inför menni-
skan, i raseri sönder hwarandra5nnsuckar
hela skapelsen under en ännu ouppfyld
längtan att få skåda Guds barns uppen-
barelse i återstäld härlighet, ty först då
kan äfwen hoti bliftva frigjord fråit den
förgängelsens träldont hon uu är under-
kastad.
Och menniskan, äfwen hon suckar un-
der sin träldoni och har stickat så länge
som det adamitiska slägtet egt bestånd.
straudet war icke någon för det judiska
folket egendomlig inrättning; alla de
gamla folkens religioner kännetecknas af
offer, hela hednatverlden offrade-. Off-
randet tvar folkens omedtvetna erkännan-
de af skuld och suck efter försoning.
Men htveiii skall försona? — htvem
skall utföra återupprättelsetverket och göra
det brutna förhållandet helt? Kan tväl
en broder igenlösa en broder? Kari en
skuldbetungad grett af mensklighetens-
stam komma hela trädet att omplanteras
i en ny jordmån? Ack nej, tvi iveta
alla att få ej kan ske. Fåfätig tvar der-
före Johannes predikan; fåfänga tvoro
de gammaltesttamentliga profeternes om-
tvändelseförsök; fåfäng war sjelfwa Mose
lag. Det som är mörkt kan icke af sig
sjelft bliftva ljust; — det som är dödt
kan icke gifwa sig lif. För att upprät
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
