Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ofin ka werkovladetx
Helsingfors,
cEorsöcrxtzen den 30 gängnin
N:o 34.
1888.
Yrsnumerationspris:
J landsorten
genom po tkontoren
J Helsingfors ä Missionsbokhandeln,
Alexandersgatan 40
.Helt är . . . , . 8 mark 50 penni ..... 3 mark 8 penni.
Halft år . . . . 2 mark — penni ..... 2 mark 27 penni.
Fjerdedels är. . 1 mark 25 penni ..... 1 mark 32 penni.
Redaktör:
Zimm Edets-ekm,
adress: W. Brunnsparken N:o 6.
Anna-tset-
emottagas å Missionsbokhandeln, Alexandersgatan 40,
å 10 penni för petitrad; afsedda att förutom i detta
blad äswen ingå i ,,Suomen Wiikkolehti«: 15 p.;
önskas öfwersättning tillkommer 2 p.
Bref till F. Weckobladet.
Jbland kroppsarbetarena.
Många år hafwa nu flytt sedan den
der wackra wårmorgoneic, då jag tog mitt
pick och pack, for till närmaste jernivägs-
station och följde med tåget långt, långt
upp åt norden. Så lång resa hade jag
förr aldrig gjort, hade förr aldrig sett
få mycket af wår jord, icke heller af dess
folk.
Förut hade jag endast lärt känna twå
slags menniskor, hwad de religiösa för-
hållandena widkommo: andliga och werlds-
liga. Desfa båda sorter fami jag äfwen
vi »höga norden«, men de andlige woro
delade i flere partier, och dessa partier
fick jag äfwe11 lära känna. J min hem-
bygd höllo de ett, och det tyckte jag och
mången med mig wara mycket bättre, ty
Oder tvar det frid och kärlek så wäl bland
predikanterna som bland deras åhörare.
På min nya wistelseort deremot war det
strid dem emellan. Deit mest brännan-
de frågan på dagordningen mar då för-
foniugsfrågan. Lektor P. Waldeuftröm
.i Gesle hade nppträdt såsom reformator,
fynnerligaft i den frågan, påstått, att
den ursprungliga förfoningsläran blifioit
i ett och annat förfalskad och yrkade der-
för på, att man skulle tro i öfwerens-
stämmelfe med bibelordet och åter·gå till
det gamla. Men då sade teologiens för-
kämpar, att han kom fram med en split-
ter ny lära, som måste ivederläggas och
somintetgöras. En deras tidning, nemli-
–gen Wäktareii, fade, att P. W. ivar så
tvillfarande, att den, font icke hatade ho-
nom, omöjligen kunde wara Jefii lär-
junge. Detta uppwäckte stort bekymmer
i mångas hjertan: de iville icke warda
förioillade genom någon ny försonings-
lära, ivare sig att den ena eller den an-
dra war den nya.
Särfkildt erinrar jag mig tillståndet
Tbland sex arbetare, font bodde tillsam-
mans och hade det gemensamt, att de
tville sörtjena något för sitt och de finas
.upphälle, samt att de wille till himme-
len efter döden. När de andliga fäder-
na kommo och predikade få: ,,När men-
niskan föll i synd, kränktes Grids rätt-
färdighet, hans wrede började att brinna,
på någon förlåtelse war icke ens att
tänka, Guds torede måste utgjutas till
det yttersta; och denna dom drabbade
menniskan; hon kvar för eldigt förlorad,
Men i tidens fullbordan koni Jesus och
stälde sig i menniskans ställe. Ofiver
honom utgöt då Gud all sin ivrede och
harm, utgöt hans dyra blod och fick få-
lnuda full upprättelse och full betalning
för menniskans skuld, författades ända
derhän, att han blef få huld och blid,
vatt menniskan i Krifto tordes närma sig
honom«; — då greto somliga i glädje
-öfwer, att Kristi död haft en sådan wer-
an att den stillat Guds wrede, betalat
skulden, borttagit synden o. f. w. Men
andra tiviflade och sade eftertänksamt:
Månne ändå Gnd någonsin waritfådan?
Deii der predikan gör honom så kall, så
pockande och prejande mot arma, förlo-
rade och hjelplöfa warelfer, på samma
gång den framställer Kristus och hans
werk oerhördt härligt.
Kommo få andra skriftlärde och pre-
dikade, att Gud är osöränderlig, fram-
stälde honom så kärleksfull, att han för
sin del hivarken fordrat betalning eller
behöft någon försoning; han bara älskat
oafbrutet, giswit och uppoffrat för de
fallnes återförsoning med honom. De
giugo få långt, att de framftälde hononi
lika god och huld font Sonen. Oin hela
werlden trodde de, icke att hon mar frälst,
utan att hon låg i onda makters wåld.
Frälsning, sade de, är beredd genom
Kristi död för alla menniskor, men ända
tills menniskau genom tron anammat
denna frälsning, är honi det ondas måld,
oförfonad med Gud och obeqwäiic för
Guds rike. Då de förra lärde att Guds
ivrede borttogs, när Kristus dog, sade
dessa deremot, att hans wrede ännu
hwilar öfwer otrons barn. När de förra
päftodo, att synden borttogs i Kristi död,
sade dessa, att hon plågade dem bestän-
digt, och hwarthän de än ioäude sig här
i werlden, sågo de synd och uselhet.
Sedau de i mörka färger målat synden
och dess följder, syndaren och hans rys-
liga ändalykt, målade de Guds och Kristi
kärlek, tvillighet att förlåta, Kristi för-
måga att frälsa och blodets kraft såsom
reningsmedel· Stora glädjetårar slöto
derwid ur många syndares ögoii, blan-
dade med sorg och stickan öfwer fynden-
De troende sjöngo jublande lofsånger till
fin gode Gnd och Frälsare, men somliga
twiflade och på, om Giid kunde wara så
god, soni det sades om honom.
Emellanåt häiide det ock att det för-
spordes ftor oro både i det ena och idet
andra lägret, ty det kom tankar på, att
de möjligen hade rätt, som stodo på
motsatta sidan. Jaii Jonsson, en af de
ofwaic omtalade, som bodde sex tillsam-
mans, lät dock icke oroa sig af sådana
tankar, ty han hade sin egeii teologi.
»J«. sade han, »bråken eder hjerna med
och striden om, hurudan Gud war före
Kristi död; mig är det nog att weta,
hurudan han är nu; och derom twista
icke ens de lärde, utan äro ense om, att
han är god och blid, fastän somliga tro,
att han blef sådan genom Kristi werk
här på jorden, och andra hålla före, att
han alltid warit sådan. Huru nu Giid
blifwit den haii är, öfiverlemnar jag åt
de lärde att afgöra. Har han ioarit
sträng, inred. hård och grym, icke kun-
nat efterskänka utan till sista skärfwen
måst få ut sin fordran, så bar han ju
af sin son fått både betalning och förfo-
ning, då han på honom utgjutit sin grym-
ma wrede och allt är godt. Har han
å andra sidan städse warit oss huld och
blid — så mycket bättre då. Kristus
hade i den händelsen icke så mycket att
göra med att återställa Gud åt oss,
som fastmer att återställa oss åt honom.
Att det nu är rätt bestäldt med GUM-
fade han, »kunnen J tryggt lita på, och
fått odeladt egna eder åt tanken på att
hålla frid med hioarandra och att så helt
tillegna eder Kristus-, att J ej en gåiig
ioarden utestängda från Gads rike-
Frälsningsgrunden är färdig, uppbyggen
eder nu på den såsom lefwande stenar
till ett heligt tempel, till etc-Gads bo-
ning i anden«! Sålunda stillade han
oroliga hjertaii och riktade deras blickar
på det enda uödivändiga.
Detta har mer än en gång kommit
mig att tänka på Jesu ord i Mi. Z:
Salige äro de fridstiftande, ty de skola
kallas Grids barn. Dessa ord börci
Jesic wänner i gemen och predikanter i
synnerhet behjerta. Det är alldeles oer-
hördt, hwilken förtvirring och oro de
kunna åstadkomma, om de äro oförsigtiga
och stridslystna. Deraf lider Guds rike,
werlden göres otillgänglig för Guds ord
och de troende mista i kraft. Men icke
nog dermed, utan den kristliga kärlekeii
marder äfioeii förkolnad. Det säg jag
exempel på, då Lungren kom in och gas
sig i språk med sina arbetskamrater om
synd och nåd. Haii råkade derivid yttra,
att werlden wore frälst och fynden bort-
tagen för mer äii 1800 år sedan. Då
inwände genast en af de sex: ,,Således
har det icke funnits synd i werldeii på
öfioer 1800 år, under den tiden har
ioäl ingen gått förlorad, och härefter kan
wäl ingen gå förlorad, då synden är
borttagen-CD — ,,Hå«« sade L. »den, som
icke tror, går nog förlorad, fastän hans
fyndafkuld är borttagen och hans synd för-
låtei««. — Befynnerligt, «fade någon«,
är då Gud få rättfärdig, att han tager
betaldt tioå gånger; först af sin son och
sedan af syndaren, emedan denne icke
tror. Hurit går det wäl då den, som
icke alls tror på betaliiiiigsteoriit?«« —
Tet der hade L. hört förr, blef ond,
tog sin mössa och gick. Deriiå kom Jan
Jonssoii in och fick weta, hivad samför-
figgått. Hati gas då en dugtignppsträck-
ning åt dem, soni i sitt renlärighetsnit
fårat Lundgren. ,,L«, sade han, ,,är lika
from och rädd för fynden som någon af
oss. Sjelf tror han i sjelfioa werket
icke fynden wara borttagen oftare, än då
han förswarar de der lärosatserna, som
J nu hafwen stridt om. Dessemellan
klagar han öswer inneboende fynd, som
plågar och frestar honom. Och när han
förgått sig, kryper han som en mask i
stoftet inför sin Gud och beder« om till-
gift och förskoning. L. och wi likna
ivagnshästar, som gå midt på 1oägen,
men wika hufwudet åt hivar siu sida:
Hjertat är nog rätt inför Gud, fastän
kunskapen är bristfällig-t. —- Lundgren,
som icke ivifste något om detta samtal,
kände sig tillbakastött och djupt sårad-
Själafienden skyndade till och sade ho-
nom, att han borde uppfäga sin gemen-
skap med alla, som icke trodde likasom
han. Detta skedde ock. Partier bilda-
des å ömse sidor, men sedan finge de
aldrig samma wälsignelfe som förr, ty
Fridsfursteii fann intet behag idenna
handling.
Huru det toidare gick deni, tvet jag
icke, ty jag reste derifrån med det upp-
såtet att, i likhet med Jaii Jonsson,
stifta frid mellan Jesu lärjungar, hwar-
helst jag än komme att tvistas, och med
det hoppet att få se både L. och de an-
dra i Gnds rike, renade från all fynd
och uselhet samt frigjorda från hwarje
snara, som synden sökt fånga dem i. Nu
äro de widt skilda, emedaii den ene rest
hit och den andre dit. Men den gode
herden skall församla lammen isinfamn
och bära dem i sitt sköte.
Johannes·
Wi hafwa med nöje infört ofwanstå-
ende uppmaning till frid och öfwerens-
stämma med författaren deri, att det för
oss, jordens skröpliga bebyggare, är omöj-
ligt att intränga i Gnds wäsende samt
förklara och söka dogmatiskt formulera de
rörelser, som föregå der. Hwad myran
är i förhållande till menniskan, ja än
mindre, är menniskan i förhållande till
Gud. Hwad Gud b ehöfwer för sin
egen ära — låtom oss ej tivifta derom;
denna ära torde nog ändå ej af oss kun-
na skymmas. Att nii gått bort ifråii
Giid och det-igenom fjelfnia ådragit oss
ett outsägligt lidande och en outsäglig
förnedring samt att ioi aldrig sjelfnia
skulle kunna hjelpa oss upp ur detta till-
stånd —- det weta ivi och förstå wi; det
gör sig gällande för oss hwarje stund af
ioårt lif. Hwad Kristus gifivit åt Giid
— låtom oss lenan detta! Hwad han
gifivit åt oss —- förlofsuing sråii de
band, font hållit oss bundna samt fri
tillgång till nådastolen -—låtom oss hålla
oss dertill. Frälsningswerkets mysterier
skola kanske en dag stå klara för oss;
men denna dag äro loi icke mera iklädda
jordisk hamn-
Elftc werldskonfereufcn
af kristlich föreningar för unge män. H)
Il.
Det mar en brokig samling af menni-
skor från olika trakter, olika hwarandra
till språk, sedel« och nationalitet och dock
lika i gemensamt intresse för kristendo-
mens heliga sak och dess ntbredande på
lll) tlr referat i sioenska tidningar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
