Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
jiin tia werkobladet.,
Helsingfors,
TT ors ö agen den 13 Heptember
Nio 36. ,
1888.
Yrsnumerationspris:
J landsorten
genom po tkontoren
3 mark
2 mark 27 penni.
1 mark 82 penni.
J Helsingfors å Atissionsbokhaiidelm
Alexandersgatan 40
Zelt år . . . . . Z mark 50 penni .....
alft år . . . . 2 mark — penni .....
Fjerdedels år. . 1 mark 26 penni .....
8 penni«
Redaktör:
Irina Edith-km,
adress: W. Brunnsparken N:o 6.
Zinnonker
emottagas å Missionsbokhandeln, Alexandersgatan 40,
å 10 penni för petitrad; afsedda att förutom i detta
blad äfiven ingå i ,,Suomen Wiikkolehti-«: 15 p.;
önskas öswersättning tillkommer 2 p.
Några ord om kyrkans sjelf-
styrelse.
Wid senaste prestinöte framstäldes till
behandling den wigtiga frågan: Bör
den lutherska kyrkan i när-
warande förhållanden sträf-
wa till ett större beroende af
staten eller till en större en-
het och slutenhet inom sig
s jele Deiina fråga besivarades af
roeferentem kyrkoherden Nymaii från
Abo, med det yrkandet, att enutiveckling
uti kyrkans förhållande till staten blifwit
nödivändig i riktning mot kyrkans sjelf-
styrelse.
Ingen, som älskar kristendomen, ja
svin älskar rättivisa och sanning, kan äf-
wen undgå att inse det berättigade och
önfkwärda i att kyrkan gentemot staten
erhåller full sjelfbestämmelserätt isina
egna angelägenheter J ivår tid sträf-
ivar allt till decentralisation· Tyngd-
punkteii för all samhällsmekanism ligger
icke mera, såsom iforna dagar, hos stats-
öfwerhufwudet allena. De olika embets-
iverken erhålla allt större oberoende, de
enskilda inrättningarne full sjelfstyrelse;
känslan as sjelfanswarighet och det der-
med förenade krafivet på sjelfbestämmel-
serätt winiier på alla områden mera er-
kännande. Skall ioäl då en så
betydelsefull och från de werldsligt-
statliga intressena så afskild inrättning
som kyrkan, hivats uppgift och ändamål
uteslutande bör wara af andlig art,fort-
farande bibehållas i ett beroende-
tillstånd, som så menligt har iniverkat
på denna dess uppgift och bestämmelse-?
Wådorna -af kyrkans beroende ärv i
sanning så stora, att snart sagdt hweni
som helst kan inse deni. För att blott
hålla oss till ett enda exempel, så är
den för en kyrkas andliga lif och utiveck-
ling så wigtiga kyrkotukten nästan omöj-
lig, så fraint staten i sista instansen har
afgöranderätt i dessa frågor. Hurii ofta
har det icke händt, att en prest, som för
sin lastbara wandel eller för andra all-
warsaiiia felsteg blifwit af domkapitlet
dömd till suspension eller afsättning, fri-
kännes af hofrätten och att derföre en
församling måste till fin själasörjare åt-
nöja sig med en man, som den föraktar?
Att röta ofelbart måste uppkomma i en
inrättning, som icke har makt att assätta
sina odugliga tjenstemän och rensa sig
sjelf, är uppenbart.
Men vin man således måste skänka allt
erkännande åt ofwanstående önskningsniål
om kyrkans sjelfstyrelse, uttaladt af en af
kyrkans tjenare, få är det dock å andra
sidan äfwen nödigt att framhålla den en-
da förutsättning, under hivilken denna
sjelfstyrelse kan genomföras; och denna
förutsättning är —- kyrkans absolutalös-
tyckande från staten. Ty så länge sta-
ten underhåller, beskyddar och twingar
sina medborgare till beskattningsskyldighet
under kyrkan, är det ock klart att staten
måste ega rätt att kontrollera henne.
Till huru stort relativt oberoende hon
än kan komma, så är detta dock alltid
endast ett medgifwande från statens sida,
staten är i werkligheieii hennes herre,
som i sista handen, och ofta i de ioigti-
gaste fallen, har domsrätt öfwer henne,
och hon å sin sida är nedsjunken till ran-
gen af- ett embetsiverk under staten. Att
under sådana förhållanden ivilja förneka
staten öfwerwakuingsrätt ösiver kyrkan,
och wiiidicera åt denna senare sjelfstyrel-
serätt är derföre en abnormitet och en
obillighet. Likaså ligger det en abnormi-
tet och en obillighet i den fordran, svin
framträdde wig kyrkomötet i Åbo och der
wann stor anslutning, att af alla med-
borgare, soin genom lag tmiugas att un-
derhålla kyrkan, endast de soni ärv hen-
nes wänner och stå på hennes bästa,
skola ega rösträtt i hennes angelägenhe-
ter. Dylika anspråk måste alltid ur en
enkel rätts-synpunkt tillbakaivifas.
Helt annat blefwe deremot förhållaii-
det, om kyrkan skulle ega mod att göra
sig oberoende af den iverldsliga makten,
afsäga sig dess beskydd och sin egen, af
lagbestämmelser Ionigärdade rätt till
tivångsskatt, faint stödd på den kraft, som
ligger innesluten i henne, såsomivarande
en Kristi kyrka, för sitt uiiderhåll förlita
sig endast till sina egna medlemmars
kärlek och offerivillighet. Då, skulle den
sjelfstyrelse, svin anses och iverkligen är
så nödwändig för henne, falla af sig
sjelf; då, men icke förr, skulle hon hasiva
laglig och moralisk rätt att afwifa all
främmande inblandning i fina angelägen-
. heter·
Skulle iväl kyrkan förlora något ge-
nom ett sådant lösryckande fråii staten?
Kanske något litet i penningeinkomster.
Kanske skall äfweii den del af hennes
tjenare, som tagit kappan för att snart
och säkert komma till bröd, d. iv. s. hen-
nes legotjenare, lemna henne. Meiii
förhållande till kyrkans höga uppgift och
mål äro dessa faktorer af så underord-
nad betydelse, att de knappt sörtjena att
tagas med i beräkningen. Den öfwer-
wägande största delen af Finlands folk
skall i alla händelser förblifiva sin kyrka
trogen och fritt gifiva henne det, som nu
tillkomnier henne genom twång· Jand-
lig kraft och i ett ädelt och sannt infly-
tande skall han icke förlora något. Tivärt-
oni skall han, befriad från de band-som
nu werka som en hämsko på hennes
iverksainhet, kunna företaga det renings-
arbete inom sig sjelf, som blifwit så nö-
digt, samt mera odeladt och derföre äf-
wen mera framgångsrikt än nu få egna
sig åt sitt höga kall, att wara en utbre-
darinna af Guds rike i wårt land.
Ett ämne till glädje är det derföre,
att behoswet as sjelfstyrelserätt för kyrkan
har blifwit iiifedt och offentligen uttalat
af dess tjenare. Skall maii ivälfå helsa
denna in sigt deroni såsom ett första
steg till att kyrkan äfwen i iverk och ger-
iiing ivill fträfiva emot detta mål samt
underkasta sig det wilkor, soni allena kan
föra henne till en sådaii rätt?
Till Redaktioneii för Finsta
Weckobladet.
Såsoin ivi redan förut hast äran i
enskild iväg meddela, är det ivårt fasta
beslut att icke widare fortsätta skristwex-
lingen i sörsoningsfrågan, och det för
tilltagande sjuklighet. Wi måste derför
afstå från att bemöta edert fediuiste an-
dragande, men anse oss dock fkyldige att
redogöra för de närmaste omständigheten
som föranledt oss att intaga den ab-
norma ställiiiiig i frågaii, hivarösiver
Red. uttalat sitt ogillande «). —- Wi
iveta huru ihärdigt frälsaren uiidivek att
afgifwa någon förklaring rörande den
utomordentligt plågsamma död soin han
ivifste att han gick till mötes, och huru
strängt han engång tillrättaivifade Pet-
rus, då denne iville hindra honom från
att fullfölja sin olycksdigra bana, med
orden: gack ifråii mig, du besinnar icke
hivad som tillhör Gud, utan blott hivad
nienniskor lillhör. Detta kan med andra
ord återgifivas sålunda: det är min ensak
och kan ej röra dig. Af några få lik-
som förflugna yttranden t. ex. följande:
nu går en dom öfiver denna werlden,
nu skall denna iverldeiis furste utlästas-,
kaii nian förstå att saken gällde att be-
segra döden och djefivulen, font hade dö-
den i sitt ivåld. Likaså kan man af
hans förutsägelse att hans död komme
att blifan ett Jonas’ tecken, förstå att
meningen war att imponera på de tioet-
samme judarne, för att öfwertyga dem
att haii war «Guds son«, men något wi-
dare för sakens upplysande hafive wi icke
funnit.
Emellertid, och oaktadt nödiga premis-
ser sakuas, har under tidernas lopp den
tanken funnit inträde i kyrkoläran, att
Kristi död skulle betyda detsamma som
ivårt fyndastraff, öfwerflyttadt på Kri-
stus, hivilken genom bärandet as detta
«) Ehuru ipi för tvår del icke intaga samma
ståndpunkt i försonings-frågan soin r — —l,
hafwa wi dock icke uttalat något ogillande ös-
wer hans och icke heller om densamma begag-
nadt uttrycket ,,abnorin««, utan är detta ut-
tryck anivändt af en insändare till bladet. J
mycket äro ioi ense med hr — -—l, och främst
deruti att wår kyrka tywärr sästadt alltför li-
tet afseende wid ett heligt lif och hjertats fulla
öswerlåtenhet åt Gud, hwilket dock i bibeln
framställas såsom det enda ivilkoret från
tvår sida för att försoning skall kunna ernås-
Men ivi hafwa hos hr — —l saknat, såframt
wi förstå honom rätt, inseende, eller åtmin-
stone erkännande af att menniskans fall och
skilsmessa från Gud dragit öfwer henne, så-
som ett slägte, söljder,hivilka en sinnesändring
gos henne aldrig allena ivarit iståud att ned-
ryta — följder, hwilka fordrade mellankom-
sten af en, som war mäktigare än wi, för att
afplanas.
straff samt genom sin laglydnad skulle
förskaffat oss frihet från syiidastraffet,
jemte nåd och salighet hos Gud. Så
lyder den föreskrifna bekännelsen. Det
är häreniot iui ansett oss böra inlägga
en bestämd gensaga, af skäl att det är
direkt stridande mot de griuidsanningar,
Kristus i sitt eivangelium förkunnat.
Kristus bygger sin förfoningslära uteslu-
tande på sitt ord, på kraften af det or-
det, foin han har talat. Om någoit
beivarar mitt ord, skall han icke se dö-
den till ewig tid; detta ivar hans ofta
upprepade löfte till folket. Hati byggde
allt på ordet, siii död tyckes haii hafiva
ansett som en specialitet, hivats innebörd
låge ntoni gränserna för det kunskaps-
inått, foin för oss ivar behöfligt.
Oin wi öfweriväga allt detta, kunna
ivi icke undgå att warseblifiva att wi
fått oss förelagda twenne skilda förso-
iiingsprograim 1:o Kyrkans, hiuilande på
straffivikariatet och tillsyllestgörelsen. 2:o
Kristi eget, hivilande på ordet och den
derur utgående nyfödelsen. Wi hafwe
slutit oss till Kristi eget, n:o 2, emedan
det ensamt innehåller en hel och full sör-
soning.
Skilnaden mellan de tivå läroriktiiin-
garne kan korteligen uttryckas så, attny-
födelsen eller helgelsen, som af Kristus
blifwit nppstäld såsom ett oivilkorligt wil-
kor för all nåd och salighet, den har af
kyrkaii blifioit nedsatt till produkten as
en genom ivikariatet redan ivunneu sa-
lighet, och sålunda fått ett underordnadt
wärde.
Och härmed får jag nedlägga min
penna, förwissad att frågan derför icke
skall komma att utdö.
——i
Till Redaktioncn för Finsta
Weckobladct.
J n:o 34 af F· W. sörekoiiinier ett
referat öfwer prestmötet i Tanimerfors.
Blaiid andra frågor foni diskuterades
war: »huru hör § sz ikyrkolageii tolkas
med affeende å lekmäns predikande utan
ivederbörligt tillstånd««? och ,,hivad tänker
den lutherska kyrkan om dylika predi-
kanter«? Wid afgöraiidet af denna fråga
gjorde sig tivänne meningar gällande, 57
deltagare slöto sig till ref. svin påyrkade
att förordningen af 1781 skulle sättas
i kraft och alla utländingar åtminstone
förpassas från orten genom ivederböraii-
de kronobetjening; 17 deltagare slöti) sig
till prosten Rosengreii, som betonade,
att det skulle ivara i hög grad förun-
derligt, om presterna iville tillsluta men-
niskors mini sråii att tala Guds ord, då
Moses redan önskat att hela folket skulle
profetera. Det är sant, att många fal-
ska andar också smyga sig iii, men lögn
förqwäfives icke genom wåld, utan blott
genom andens swärd, som är sanningens
ord.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
