Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det engelska ångbåtskompani, som tra-
fikerar Nigerfloden, söker hindra brän-
winshandeln i dessa trakter och har för
den skull åsatt stor tull på införseln af
starka drycker. Förbtid för sadan 1nför-
sel katt ej utfärdas till följd af Englands
med Tyskland ingångna traktatet. Fore-
nämnda ångbåtsbolag har iförbindelse
med twänne andra bolag förbjudit ose-
den att med bränwin betala negrerna
deras arbetslön.
Till Redaktionen för Finsta Wecko-
bladet.
För nedanstående rader anhålles om
plats i Er ärade tidning.
St. Petersburg den 17 sept. 1888.
Tefesten för nykterhetswänner i St.
Petersburg Alexanderdagen den 11 sept.
war besökt af nära 200 personer, finska
och swenska talande. 3 föredrag eller
föreläsningar höllos på finska, 2 på
swenska och ett på engelska. sont öfwer-
sattes till swenska. As dessa war utan
twiswel det sistnämda, hlvilket hölls af
en rysk läkare det intressantaste Han
hade rest ett par år i Amerika och Eng-
land för att studera hospitalen-
När han reste, hade han ej någon ide alls
om nykterhetswerksamheten. Men den
skilnad till det bättre, som rådde i de
stater, der rnsdrycker ej få säljas, ijem-
förelse med hwad förhållandet war ian-
dra stater, drog oemotståndligt hans upp-
märksamhet till nykterhetswerksamheten.
Han blef sjelf absolutist och har till ryska
öfiverfatt D:r Richardsons ,,Nykterhets-
lektioner« samt skrifwit en bok om rus-
dryckernas förderflighet. Blaiid läkare k)
råder, förklarade han, enighet i, att al-
kohol är ett för menniskor skadligt gift,
som blott bör såsom andra gifter anwän-
das till läkemedel förordnadt af läkare.
J England finnes en nykterhetsföreniug
af 500 läkare. Han önskade, att snart
enighet öfwerallt måtte uppnås angående
rys-dryckernas förderflighet, sedd från eko-
nomisk, moralisk och religiös synpunkt.
Måttlighets supandet utdömdes såsom
fullkomligt odugligt wid nykterhets-werk-
samheten.
Föreningens musikkår blåste under af-
tonens lopp rätt många stycken, och några
af föreningens egna medlemmar sjöngo
på swenska, dels i stämmor dels till
guitar ett par sånger; dessutom afsjöngos
på finska afnykterhetsföreningen »Alkus«
sångkör, hwilken på inbjudning haft den
godheten komma till festen. flere sånger,
dels religiösa dels folksånger. Ett par
nya medlemmar inskrefwo sig, och belå-
tenheten med mötet syntes wara allmän.
Dagen till ära blåstes ett par gånger
kejsarhymnen, och fönstren i föreningens
lokal woro upplysta af 40 ljus.
Gifwe Gud stor framgång af nykter-
hetstverksamheten i St. Petersburg. På
finländska nykterhets-föreningen lokal
Sargorodnij prospekt, hus 46, kro. 2
hålles finska föredrag kl. 4 och swenska
kl. 6 hwarje söndag e. m. H———l.
Prestmötet i Tammersors.
(Forts. och flut.).
Till behandling upptogs jemwäl frå-
gan om hwilka principer i af-
seende å uppställning, inne-
håll och fortn böra följas wid
utarbetandet af en ny katekes-
! Prosten Sarlin redogjorde enligt
F:d för de principer, soni den nya kate-
keskomiteit beslutit att följa. Dessa woro
hufwndsakligen följande: Ordningeti hos
Luther skulle icke följas, utan skulle lä-
roboken begynna från Gudsbegreppet,
Guds wäsen, egenskaper och person, Giid
fader och skapelsen, försyn, syndafall och
lagen. Så styckena om Guds son, och
återlösningen, Den Helige Ande och hel-
k) Förmodligen mente han läkare int-
landet.
gelseu, nådemedlen och trons lif. — Bi-
belspråken skulle få hufwudwigten, så att
de skulle sättas i kontexten. Jnnehållet
skulle afse icke blott förståndet, utan också
hjertat. Luthers och bekännelseskrifternas
kraftuttryck skulle med smärre stilar bifo-
gas, för att bättre inprägla sanningarna-
Formen har pluraliteten welat hafwa
erotematisk; talaren ansåg dock, att frå-
gorna kunna sättas på fm höjd under
strecket. Jnnehållet i hwarje stycke an-
gafs genom en exponent wid marginalet.
Prosten Lyra ansåg, att kristendoms
underwisning och kristendoms lärobok äro
icke ett och detsamma. Afwen med då-
liga läroböcker kan god underwisning
meddelas, det har tvår kyrkas historie
ådagalagt. — Om läran i en sådan bok
hafwa wäl alla föräldrar att yttra sig,
men om formen endast pedagogerue.
Detta har hos-oss blifwit alldeles förgä-
tet. Principerna böra först wara klara.
Dessa woro: den kristna läran är en
historisk lära. Dogni och historie böra
derför förenas på det innerligaste. Ge-
notn den erotematiska metoden blir följ-
den, att minnet odlas, förnuftet litet och
känslan, hjertat, alls icke. Den första,
begynnande nnderwisningen bör egnas
den största omsorg· Trodde icke. att nå-
gon god lärobok kunde fås hos ofs,eme-
dan alla komitsns arbeten alltid totalt
förkastats. — Gentemot detta mentekyr-
koherden Ahlm a n, att de nya kateke-
serna warit alltför framstående, så att
menige man icke kan följa dem wid un-
derwisningett af sina barn. Der trodde
han att orsaken fanns till förkastandetaf
de nya katekesförslagen.
Till något egentligt resultat kunde mö-
tet icke komma.
På förslag af past. B e r g ro th swa-
rade mötet efter ett kortare meningsut-
byte enhälligt ,,nej«, på frågan: a nser
mötet lämpligt, att till prest
ordineras sådane personer,
hwilkas föregående lif åkall-
mänt kändt att hafwa warit
osedligt
Och då sålunda mötet nppstälde for-
dran på ett rent lif af den som ämnar
sig till det heligaste as alla embeten,
wille det ackså fordra en ren, bekännelse-
trogen lära. Frågorna gälde om: hurn
presterskapet bör förfara
med de embertbröder,hwilka,
afwikande från tvår kyrkas
bekännelse, hafwa anslutit
sig till Laestadianism, och hu-
ru den finska folkkyrkanspre-
ster böra förhålla sig till sek-
terister, och i synnerhet till
Laestadianer.
Pastor B e r g r o t h betonade, att
ehuru presterne ingalunda få med miss-
tro betrakta htvarandra, så får dock icke
skonsamhet hysas mot dem, som uppen-
bart afwika från bekännelsen. § 122
borde här följas i sin stränghet.
Såsom Emenniska och kristen kan
man wäl älska också en separa-
tist, men såsom prest får han icke qwarstå.
Presten är skyldig församlingen, att lära
efter det han i sin prested lofwat den-
samma. — Stränga åtgärder mot prest,
som afwikit i läran påyrkades äfwen af
hrr Rosengr611, Siren och Ge-
strin. Der sanningen är i fråga, har
kärleken intet rum. Men mot separati-
ster bland församlingsmedlemmar wille
de anwända blott alltvarlig, men saktmo-
dig underwisning. Proften M e ll berg
wille icke heller omwända någon till rätt
lära med wåld, utan med ordet, som all-
tid är lefwande och kraftigt, der det rätt
förkunnas.
Prosten T ö r n u d d wille uti sitt med
mycket bifall emottagna andragande att
med separatistisk hwarken prest eller lek-
man skulle förfaras efter lagens sträng-
het, utan efter barmhertighetens fordrin-
gar. Kontraktsprester böra med broder-
liga, kärleksfulla samtal söka få deuwil-
sefarande tjenstebrodren att öfwergifwa
sin willomening. Uti kärleks-lös obroder-
lighet är ofta just en orsak till separa-
tism. För att motarbeta sekterism, borde
män, som hafwa dertill tid och tillfälle,
uti en folkfattlig bok klart wisa hwari
desse missuppfattat skriftens lära, ty ehu-
rn de afgjordt sekterifke föga skulle låta
rätta sig eller ens läsa en dylik bok, så
skulle dock derigenom deras lära förhin-
dras från att tvidare utbreda fig. Dess-
utom borde presterskapet med synnerlig
flit söka gifwa en rätt bibelenlig uppfatt-
ning af läran såtväl i skriftskolan, som
äfwen på predikstolen. Men härwid bör
man söka träffa samwetet. icke reta till
wrede. Polemiska predikningar werka al-
drig till uppbyggelse, utan böra förma-
ningarna och bestraffningarna gifwas i
kärlekens anda.
För öfrigt ansåg tal. att laestadianis-
men redan nätt fin kulminationspunkt.
Förruttnelsen är redan i dess rot och
snart inom några få årtionden äterståa
hela rörelsen blott ruiner.
Pastor Wartiainen ansåg att
man i synnerhet borde i en skild skrift
klart framställa Luthers lära om skrift
och aflösning, emedan laestadianer just
låtsa stödja sina åsigter på Luther.
Yndra frågor hann mötet icke behandla.
A deltagarenes wägnar tackade sedan
prosten Rofengrön ordföranden för det
utmärkta sätt, hwarpå han ledt mötet.
Kl. V, 2 hölls en andaktstnnd i kyr-
kan, wid hwilket tillfälle prosten Törn-
Ydd höll en predikan öfwer Rom. 7:
—25.
Mötet i sin helhet tyckes enligt det
blad tvi nyss citerat.« haftoa gjort ett
synnerligen godt intryck på alla delta-
gande alla större dissonanser förekommo,
utan beherskade en broderlig anda dis-
knssionerna.
hånlog-skolan.
Textutredning.
Söndagen den 23 semp. 1888.
5 Moseb. 34: 1—12.
Moses död och begrafning.
W. 1—3. Sedau Moses fått weta,
att han snart skulle lägga ned tvandrings-
stafwen, tager han ännu ännu en gång
afsked af sitt folk och uttalar öfwer dem
sin sista wälsignelse, hwilken wälsignelse
i mycket påminner om Jakobs sista ord
till sina söner (kap. 33, jmfr 1 Mos.
49). Derpå stiger han enligt Herrens
befallning (kap. 32: 48) från Moabs
heder upp på berget Nebo, d. ä. uppå
klinten med detta namn af bergsträckan
Pisga els), hwilket berg är beläget midt
emot Jeriko, den namnkunniga staden,
wester om Jordan. Här på berget mötte
honom Herren och wisade honom det
hela landet Gilead, ända till Dan. Gi-
lead (i widsträckt bemärkelse) kallades hela
östra Jordanlandet, som från Döda haf-
wet i söder sträckte sig till Dan sdet
forna Lais) i norr (jmfr 1 Mos. 14:
14). Med Naftali och Efraims land
förstås landet mellan Jordan och Medel-
hafwet, frän Libanon i norr till Judeen
i söder = Galileen och Samarien);
Manasse ater, landet längst inorr, öster
om Jordan och Galileiska sjön (i senare
tider = Jtureen och Trakonitis, det
forna Basan. Med Juda och sydlandet,
,,ända till westerhafwet·« (Medelhafwet),
förstås Judeen (= Juda rike). Den
breda Jordanslätten wid Jeriko, palmsta-
den, ända till Zoar roar Jordan-dalen
samt landet öster om Döda hafwet, wid
hwars södra ända Lots tillflyktsort Zoar
war belägen och ännit efter Kristi tid
fanns i behåll. — Den öfwersigt Mo-
ses här fick sträckte sig alltså till det för-
lofwade landets alla gränser. Jcke på
manligt sätt kunde Moses fe sig så långt
omkring, äfwen om berget warit nog högt
och luften än så klar, men när Herren
wisade honom, säg han klarare än i det
ypperligaste glas· Här utbredde sig
alltså det underbart sköna och fruktbara
landet iden härligaste dager för den
gudsmannens beundrande och tillbedjande
blick.
W. 4. Derpå förklarar Herren, att
detta land är det samma som han med
ed förpligtat sig att gifwa Abrahams,
Jsaks och Jakobs säd. Men till sin
stora förödmjukelse sår Moses ännu en
gång höra, att han icke skall komma deritt
(tv. 4). Det synes hårdt, men Moses
klagar icke· ty han wet, att äfwen i det
landet är den bästa delen »möda och ar-
bete« (Pf. 90 . Han längtar efter hwila
och wet, att enna tväntar honom i ett
bättre land, sont i ewighetens glans nästa
ögonblick utbreder sig sför hans ännu mer
beundrande och tillbedjande syn.
st) Pisga utgjorde nordliga delen af berget
Asarim och hade twä bergstoppar, eor och
322eb29) den senare midt emot Jeriko (kap.
W. 5. Moses’ lif hade warit så olikt
andra menniskors, så blef ock hans död
olik andra dödliges. Han hade setts-er-
ren ansigte mot ansigte, och han får i
Gnds närhet och i åsynen af honom ut-
andas sin sista suck. Det sista han såg
på jorden war Herren. Han dog efter
(eg. på) Herrens ord, d. är. idet samma
som Herren sade till honom, att han
skulle dö, så dog han. «Af bokftafliga
ordalydelsen (,,på Herrens mun«) här-
flyter den gamla föreställningen, att Her-
ren med en kyss borttagit Moses’ själ«·
(Meli11). Ljuf wari alla händelser utan
twifwel denna död. Om detta Herrens
ord se kep. 32: 50. Herren hade sagt:
»Blif död på berget« —- och fullt med-
weten om att så skulle ske, besteg Moses
berget Nebo. Jngen sjukdom, intet yttre
tvåld eller olycka förorsakade Moses’ död,
« utan han dog, emedan Herren befalt ho-
nom att dö.
W. 6. Och han Henl. proföftoers.:
Man begrof, d. w. . Gnd och hans
englar) begrof honom i dalen i Moabs
land, midt emot Vet-Peor, d. w.. f. i
en höglands-dal uti bergstrakten midt
emot den wid foten af berget Peor be-
lägna staden BetsPeor (kap. Z: 29; 4:
46; Jos. .13: 20) — der idolen eller
i en undangömd grotta har Herren sjelf
begrafwit fin trogne tjenares lekamen,
och det utan twifwel på ett sätt som
bättre än någon balsamering förmått icke
allenast skydda den döda kroppen mot för-
ruttnelse utan ock omsider försatt honom
i samma tillstånd af odödlighet som Ha-
nok och Elias, enär Moses tillika med
den senare wisade sig i härligheten wid
Jefit förklaring« (Matt. 17)· — Att
djefwulen antingen welat förhindra denna
ärofulla begrafning eller ock hemlighål-
landet af Moses’ graf —- i senare fallet
för att möjligen Israel skulle frestas att
bedrifwa något afguderi med den döda
kroppen —- kau man antaga på grund
af Jud. ep. v. 9, hwaraf ock framgår,
att en hederswakt af englar omgifwitden
för menniskor förborgade grafwen, hwil-
ken, trots den här meddelade uppgiften
på platsen (i dalen midt emot Bet-Peor),
ännu ingen menniska kunnat upptäcka.
Anm. Liksom hela 34 kap. isMos.
så har också denna grafskrift (nekrolog)
blifwit uppsatt af den man, som stått
Moses närmast, Josua, Nuns son, hwil-
ken Moses på Herreus befallning genom
handpåläggning inwigt till sin efterträ-
dare (4 Mos. 27: 12-—23), och af
hwilken Moses utan twifwel sist tagit
afsked samt derwid meddelat, hivad som
skulle tilldraga sig på Nebo. Eller har
Josua, som wardt uppsyld med ,,wishets
anda«, af Herren sjelf erhållit uppenba-
relse härom. «
W. 8. Här är ett annat slägte än
det wid Sinai, soni så lätt kunde trösta
sig wid tanken att aldrig mer återse Mo-
ses. Det yngre flägtet tvet att bättre än
deras fäder uppskatta. förlusten af en
sådan man. På Moabs hed-tyder de
woro lägrade, höllo de sorgefestsöfwer
Moses — gråto- och klagodagar, som
räckte en hel månad. En och annan icke
minst Josua, lärer wäl hela lifwit ige-
nom hafwa saknat honom.
W. 9. Wisserligen ersattes Moses till
en del, neml. i egenskap af anförare eller
höfding för Israel, af Josua, Nuns fon,
hwilken för detta uppdrag wardt särskildt
utrustad med wisdomsanda, derigenom
att Moses hade lagt sina händer på ho-
nom, d. ä. wälsignat och inwigt honom
till siu efterträdare (4 Mos. 27: 18),
hwadan ock Israels barn lydde honom
och gjorde såsom Herren hade beditMo-
fes, att de nemligen skulle lyda Josua
(4 Mos. 27: 20; Jos. 1:- 16—18).
W. 10-—12. Men såsom profet,för-
medlare af Guds uppenbarelse, har Mo-
ses under hela gamla förbundet icke haft
sin like, hwilken -(såsom honom) Herren
kände ansigte emot ansigte, d. ä. umgicks
så förtroligt med (2 Mos. 33: 11; 4
Mos. 12: 8) och genom hwilken Herren
utfört så stora ting som genom Mosesi
Egypten och under hela ökenwandringen
m. m., hwilket wittnesbörd alltså gäller
ifrån Adam intill Kristus, hwilken allena
är förträffligare än Moses och större
ära tvärd än han (Ebr. Z: 3.)
(Efter Söndagsskolewännen
pejlings-skr. stansarnas-vraken krya-kl. isa-.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
