- Project Runeberg -  Finska Weckobladet /
38:1

(1888) Author: Anna Edelheim
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ofin tia Meckobladet.

Helsingfors,

Tors ö ag en den 27 e,s?)epten«clöer

Nw 38.

1888.

Yrenumerationspris :

J Helsingfors å Missionsbokhandeln,
Alexanders-gatan 40

genom po tkontoren

J landsorten

R e d a k t ö r:
Anna Edvin-tim.

gir-nonfer-

emottagas å Missionsbokhandelii, Alexandersgatan 40,
å 10 penni för petitrad; assedda att förutom i detta

Zälkstüäk· : : :: IMF E) TM : : : ZZ ZETTZ 27 ZZLZITJ adress: W. Brauns-parken N:o e. ekad äkwen Inga i ,,Suomen Wiikkolehti–: 15 p.;
Fjerdedels är. . 1 mark 25 penni ..... 1 mark 32 penni. onskas ösa-ersättning tillkommet 2 p.

Sabbatens uppkomst och be-
thdelse.

Af Thomas A. Tidball. it)
I.

För att kunna erhålla en rätt upp-
fattning af sabbatens uppkomst och be-
tydelse, är det nödigt att i någon mon
gå tillbaka till den hebreiska sabbaten-

Man anser i allmänhet att sabbatens
instiftelse af Gnd såsom en inrättning
för menniskan, ligger innesluten i orden
i andra kapitalet afGenesis: »Och Giid
wälsignade den sjunde dagen och helgade
honom, emedan han på honom hwilade
ifrån allt sitt werk, som Gud hade ska-
pat och gjort«. På grund as dessa ord
är man wanligen böjd att anse sabbaten
wara lika gammal som menniskan, ja
som sjelfwa skapelsen. Jag tillstår dock
att jag icke kan fatta saken så. Deii
« tidsindelning i ,,weckor«, som af ålder
förefans bland de gamla semitiska fol-
ken, kan icke betraktas såsom annat än
en naturlig fördelning as tiden för må-
nens omlopp samt är dessutom höljd i
så mycket mörker, att man icke i denna
kan finna någon ledning tvid letandet
efter uppkomsten af sabbatsbruket. Hu-
ruwida en sabbatsdag fans bland den
gamla semitiska weckans sju dagar, är
mycket osäkert. Genesis nämner intet
ord, som tyder på att denna dag skulle
hafwa iakttagits af Adam och hans ef-
terkommande; icke en gång patriarkerna
wisste någonting derom. Jsrån Adam
ända ned till Moses, d. w. s. ända ned
till omkring 1500 år före Kristi födelse,
kan man i bibeln hwarken påträffa nå-
gon befallning att hålla denna dag helig
eller någon förebråelse för dess wanhel-
gande. De ord i Genesis Il, 2, 3 som
wi nyss anfört, säga oss endast hivad
Gud gjorde, men innehålla ingen före-
skrift hwad menniskan bör göra. De äro
derför snarare att betraktas som en up-
penbarelse, icke för Adam, utanför Mo-
ses, skapelsehistoriens berättare. Och wid
hwilken tidpunkt Moses erhöll denna up-
penbarelse, om före eller efter de tio
budens utgifwande, är fwårt, om icke
omöjligt, för oss att utforska. Senare
tiders assyriologer, såsom George Smith
och professor Sayce, hafwa wisserligen
trott sig finna spår af att en extra-
Mosaifk eller preiMosaisk sabbat skulle
hafwa iakttagits såsom hwilodag af de
gamla babyloniernez men dessa spår ärv
i alla hänseenden så otydliga samt haf-
wa dessutom, efter hivad detsynes, blif-
wit uttydda med så mycken godtycklighet,
att de icke kunna tjena såsom basis wid
någon exakt forskningi ämnet. Wi göra
derföre klokast i att endast hålla oss till
den Mosaiska sabbaten. hwars egendom-

«) Ur ,,"1’be Virginia seminary däng-—
zinett·

lighet särskildt består i dess oberoende
af månens förändringar samt i dess be-
tydelse såsom warande en inrättning hel-
gad åt Jehowah och hwilande på för-
bundet emellan Jehowah och hans folk
Israel. En tidigare sabbat är möj-
li g-, men Pentateukens sabbat är säker-

Det första omnämnandet af sabbaten
såsom en inrättning för menniskorna fö-
rekommer i det sextonde kapitlet af Exo-
d us i samband med insamlandet af
manna. Låtotn oss höra Moses’ ord:
»Detta är hwad Herren har sagt: i
morgon är en hwilodag, en sabbat åt
Herren. — J sex dagar skolen Jsamla
manna, men på den sjunde dagen, som
är sabbat, skall intet wara att finna. —
— Sen, Herren har gifwit eder sabba-
ten; derföre gifwer han eder på den
sjette dagen bröd för twå dagar«. —
Här finna wi den första tydliga instif-
telse as sabbaten som bibeln omnämner,
och hela sammanhanget utwisar att den
kom såsom en öfwerraskning för israeli-
terna. Detta bud om sabbaten erhöll
kort derpå en högtidlig bekräftelse genom
att upptagas i och införlifwas med de
tio budorden, som ntgåfwos på Sinai
berg. Den sabbat, som här gass åt Js-
raels folk skulle wara en åminnelse af
den sabbat som Gnd sjelf höll, efter det
han afslutat skapelsewerket och som han
ännu håller. Folket anbefallas nemligen
att arbeta sex dagar och hwila på den
sjunde: emedan »på sex dagar har Her-
ren gjort himmelen och jorden och haf-
wet och allt hivad deruti är och han hwi-
lade på den sjunde dagen; derföre har
Gnd wälsignat sabbatsdagen och helgat
honom««. Denna gudomliga fördelning
af arbete och hwila skulle, så långt som
jordiska ting kunna likna de himmelska,
wara det mönster, i enlighet med hwilket
Guds folk borde arbeta och hwila. Meri-
niskan, som skapades till Guds afbild,
skulle, så widt möjligt war, hafwa en
dylik sabbat som hennes skapare. Jsrån
denna tid är sabbatshållandet ett af de
mest utpräglade dragen för den judiska
nationen samt utgör en sinnebild af dess
sociala och religiösa lif. Den är, ett
förbundstecken emellan Gnd och hans
egendomssolk — ett tecken att han allena
är dess Herre och Förlossare — en un-
derpant på den utlofwade hwilan i Ka-
naan -—— en sinnebild af folkets tacksam-
hets skuld till Jehowah. Det sätt, på
bwilket sabbaten skulle iakttagas, finna
wi i- allmänna ord uttryckt i Sinais lag:
,,Tänk på att du helgar hivilodagenz —
— på denna dag skall du intet arbete
göra«. Senare tillkomma en mängd de-
taljbestämmelser, äfwen de deltvis as Mo-
saiskt ursprung. Det war förbjudet att
så och skörda, att bära bördor, att ingå
i handel, att samla bränsle för att till-
reda mat, att färdas eller att göra an-
dra än helt korta fotwandringar· Dessa

noggranna bestämmelser woro åtföljda af
stränga straffbestämmelser- Och utan
twifwel worv dessa bestämmelser nöd-
wändiga under en ytterligt rå tid och
bland ett upproriskt och laglöst folk, font
endast genom tuktan kunde uppfostras till
Gads tjenare. Detta roar den negatiwa
karakteren af sabbaten; men äfweit iden-
na sin negatiwa egenskap war sabbaten
en utomordentligt wälgörande och kär-
leksfull inrättning· Denna hwila från
weckans dryga och tunga arbete war en
barmhertighet för tjenarene, trälarne och
lastdjuren. Men sabbaten hade åfiveit
en positiv sida; den tvar en ljus social
och religiös högtid. Den war en fest-
dag, icke en fastdag —- en dag för glädje,
icke för sorg —- en dag för familjemed-
lemmarne att samlas och erinra sig Je-
howahs godhet och makt. Denna dess
religiösa betydelse framträder allt mera
efter templets inwigning och sedan syna-
gogorna uppstått. Jfrån denna tid är
sabbaten att betrakta såsom det judiska
folkets protest emot ·den hedendom och
gudlöshet, som på alla sidor omgåfwo
dem, samt såsom ett stående wittnesbörd
om att Jsrael war helgad åt Gud. Pro-
feterna uttala högtidliga warningar mot
dem, som wanhelgade densamma, samt
rika löften åt dem, som höllo denna dag
i helgd. Så fortgick det ända till Kristi
tid, och om wi undersöka hans förhål-
lande till sabbaten. så finna wi att hans
förebråelser huswudsakligen gällde, icke
dess wanhelgande, utan de småaktiga och
betungande tillägg, som fariseerna hade
lagt till lagens bokstaf och hwarigenom
de fördunklade dess anda. Genom dessa
traditioner och trångbröstade tillägsbw
stämmelser hade sabbatsdagen blifwitnå-
got helt annat än den war afsedd att
wara. Tunga bördor hade blifwitbund-
na och lagda på folkets skuldror, till
dess att folket slutligen endast hade blif-
wit maskiner i afseende å sabbatens he-
lighållande. Den sabbat de singo njuta
af, tvar en sabbat för mumier och icke
för lefwande andar. Tillvchmed det ar-
bete, som war nödwändigt för lifwets
uppehälle, samt alla kärleks- och barm-
hertighetswerk woro förbjudna. Detwar
till dessa de blindes blinde ledare som
Menniskones Son uttalade den stora san-
ningen, som i sig innesluter hela sabbats-
budets betydelse och ändamål, att »sab-
baten är gjord för menniskan och icke
menniskan för sabbaten«.

Wi wilja nu undersöka den ställ-
ning. som Herrens dag intog un-
der tiden för kristendomens första utbre-
dande, dess förhållande till det gamla
förbundets sabbat och till de tio budor-
den, samt slutligen den auktoritet, på
hwilken Nya testamentets hwilodag grun-
dar sig äfwensom det rätta sättet för dess
helighållande.

Låtom oss först se efter den historiska

uppkomsten af denna föt« oss «å dyrbara
dag. Om wi wäiida oss till Nya testa-
mentet — och hwilkett annaic källa böra
tvi wäl anlita — så finna toi att under
tvår Herres jordiska lisstid ännu ingen
underwisning meddelas derom; liden war
ännu icke kommen; men wi läsa tillika
att han uppstod ifråii de döda på ,,den
första dagen i weckan", och att han efter
sin uppståndelse wid särskilda tillfällen
på weckans första dag wisade sig för
sina lärjungar. Wi finna äfwen att det
war på »den första dagen i weckan«,
font han från himmelen utgjöt sin he-
liga ande öfwer apostlarne. Flere år
senare besöker Paulus församlingen i
Troas, der hart stannade sju dagar, och
.,på den första dagen i weckan kommo
lärjungariie tillsammans för att bryta
brödet och Paulics predikade för dem««.
J ett af sina bres till församlingeni
Korint skrifiver han: ,,Såfom jag skrif-
wit till Galaterna, så skrifwer jag ock
till eder. På den första dagen iweckan
aflägge hwar och en något af sitt för-
wärf, etc«. Att på båda dessa senare
ställen ,,den första dagen i weckan« om- (
nämnes såsom den dag. då skaran af
Jesu efterföljare plägade sammankonnna
till gemensam uppbyggelse och i guds-
tjenstliga ändamål är tydligt. Och ännu
tydligare framhålles i Johannes Uppen-
barelfes bok weckaiis första dag såsom
inwigd och helgad till Herrens dag. Kort
efter den apostoliska tiden är söndagen
allmänt iakttagen och helighållen af hela
den kristna kyrkan och har sedan dess
förblifwit weckans heliga dag utan af-
brott ända ned till tvår tid. Deii är
sålunda att betraktas såsom ett stycke af
den apostoliska och bibliska kristendomen,
som blifwit öfiveranttvardad åt oss· Den
är en inrättning, stiftad af dessa, af
Gads ande inspirerade män, åt hwilka
Kristus hade anförtrott styrelseii öfwer
sin kyrka och hwilka skrifwit det Nya
testamentet. Dageii är således lika he-
lig som boken. Behöfan wäl roi kristna
någon ytterligare auktoritet, för att tvi
skulle wilja fira denna dag såsom en
uppståndelfedag för hwarje wecka? Den
är, denna dag, ett stående wittnesbörd
om werkligheten af tvår Herres uppstått-
delse, från hwilken den leder sitt ursprung,
saint om kraften af denna uppståndelse
för tvått eget lif. J aderton hundra år
har dess röst 1varithörd, kallande och
förmanande alla dem, som äro ,,upp-
ståndne med Kristus-« att ,,söka de ting
som ofwaii äro, der Kristus sitter på
Guds högra hand«.
(erti-)

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 01:52:17 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/finskwecko/0153.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free