Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ro Barnabas och andra, de ni fö r-
samlingarne utsände att mis-
sionera. Kringresande predikanter tvoro
de, som för sin tro och bekännelse blef-
tvo drifne från hus och hem,
och sedan wandrade från stad till stad,
från by till hy, öftver allt bekännande
Jesu namn. Blott ett enda matt kan
jag påminna mig, htvilkett utati upp-
drag och kallelse reste omkring så-
som predikant, nemligen Apollos· Meti
äfwen han predikade enligt Skriften blott
på twå ställen, Efestcs och Korinth; och
på det sednare stället antyder Ap. Getn.
19: 1, att han uppträdde såsom lärare
enligt öfwerenskommelse med eller på
uppdrag af apost. Paulus, som då ej
sjelf kunde komma dit, emedan hans werk-
samhet togs i anspråk uti mindre Asien.
Meti kanske kan någon annan nämna
flere sjelfkallade kringresande predikanter;
såsom sagdt kan jag ej minnas, att Skrif-
ten omtalar andra. Dock jo, det tvar
ju en stor skara falska bröder och irrlä-
rare, som smögo sig in i«församlingarne
och förwillade dem, mot hwilka tvilloan-
dar apostlariie strida nästan i alla sina
skrifter. Desse hade werkligen ingen an-
nan kallelse än sin egen andes drift.
Att tvara en kringresande predikant,
det är ej emot Guds ord och wilja, men
att tvära det utan kallelse, det är
en annan sak. .
K. A. T.
Ewas-.
Oni oftvanstående skall wara ett för-
swar för den af prestmötet i Tammer-
fors uttalade åsigten att kringresande eller
främmande predikanter borde behandlas
i enlighet med en mer än hundraårig i
glömska råkad förordning och med kro-
nobetjening förpassas öftver gränsen, så
fråga tvi herr K. A. T» som tyckes
wara så nogräknad, och detta med rätta,
med att predikanterna skola wara s kris t-
enligt dokumenterade för sitt tvärf,
hwarföre han icke är lika nogräknad med
att de, som taga sig domsrätt öfwer
dem, äfwen skola förfara efter de an-
tvisningar, som gifwes oss i skriften?
Men hwar sinnes tväl i hela den heliga
Skrift ett enda ställe, som gifwer stöd
åt ett sådant förfaringssätt som det
prestmötet förordats Är det kanske det
ställe som berättar huru lärjungarnei
owist nit kon-mo till Kristus och sade:
,,herre, wi sågo en, som utdrifwer djeflar
i ditt namn och wi förbjödo honom det«,
men huru han swarade: ,,Förbjuden
honom icke, ty den som icke är emot
mig, han är med mig«? Eller är det
det, som förtäljer oss huru man gjorde
apostelen Paulus uppmärksam på att en,
som han icke kallat dertill, liktväl pre-
pikade Kristus, och huru han swarade att
det gladde honom att Kristus blef pre-
dikad?
Af hwem skall mäl kallelsen wara ut-
färdad i tvår tid, då linien från Kristus
till apostlarne och från dem till deras
lärjungar och den äldsta kyrkans marty-
rerför längesedan tvarit afbruten —afbrtt-
ten genom ett flereshundra årigt syndande,
otro och sömn hos kyrkan? En enda
kallelse är den rätta, och den är Gnds
egen kallelse, men denna kan endast göra
sig hörd i den kallades eget inre. Och
hwem wågar wäl om en broder, som
utan jordisk winning., ja under de största
försakelser, lemnar allt, för att förkunna
lifwets ord för sina medmenniskor och
åstadkommer stora wäckelfer, säga att
ban icke erfarit denna kallelse? Ä an-
dra sidau, huru många af kyrkans pre-
ster, som tagit kappatt endast för att
fort och beqtvämt komma till en burgen
ställning, finnes det icke, som aldrig er-
farit denna kallelse och som dock af herr
K. A. T. torde anses fullt kompetente
att predika ordets För tuenniskoögon
sinnes det blott ett enda sätt att afgöra
om den uppträdande är kallad af Gud
eller icke och det är att se till werk-
ning a rne af hans uppträdande samt
det nit och den offertvillighet han sjelf läg-
ger i dagen. Ty af frukten skolen J
dömma trädet, säger Jestts. Ett ondt
träd kan icke bära goda frukter och ett
godt träd icke onda.
Är det åter nog att wara kallad as
församlingen, så kunna tvi upplysa om
att just de predikanter, som antagligen
mest ådragit sig prestmötets misshag —-
antingen bliftvit utsände af en talrik skara
tvänner, som wäl förtjena namn af för-
samling och fom om dem hysa din öfwerty-
gelfen, att de hafwa denna kallelse af Gud.
som allena kan sätta en predikant i stånd« att
tverka hans werk, eller ock inkallade till
någon tviss ort af en derboende dylik skara.
Om man hyser fruktan för willoandar
— ock lvi wilja icke förneka att ju så-
dana kunua insmyga sig -· så finnes
blott ett medel att besegra dem, som
tverkligensär skriftenligt, och det är, att
man sjelf nitälskar lika mycket för fan-
ningen som dessa för lögnen. Må san-
ningen och lögnen drabba tillsammans,
och det lider intet twifwel om att icke
den senare skall ligga under. Redati för
aderton hundra år sedan framhöll Ga-
meliel inför Jerusalems råd följande
pröftvosten att sålla andanen: ,,Om de-
ras tverk är af menniskor, så skall det
warda om intet; men är det af Gud,så
kunnen J icke göra det om intet, så
framt Jicke wiljeti strida emot Gud sjelf.
Jcke will wäl den finska kyrkan hysa
mindre förtröstan till sanningens makt
än denne judiske skriftlärde?
Onc rått för dissenters att
uttrada ur statskyrkan utan
att öfwergå tt l annat
trossamfund.
Motiokr wäckt wid det swenska kyrkomötet af
pastor primarius Fehr.
Följande beaktanswärda motion har
af en bland den swenska kyrkans främsta
målsmän blifwit framlagd inför det för-
samlade kyrkomötet-
»Det wisar sig mången gång i dessa
tider, på hwilka den otyglade indifferen-
tismen icke minst på» det religiösa och
kyrkliga området inom tvidsträckta kretsar
räknas för en dygd, ja, en specifikt kri-
sten dygd, att personer omfatta eller
mena sig omfatta »srämmande kristen
lära«« utan att derför wara i stånd att
uppgiftva något särskikdt »trossamfund«,
hwartill de känna sig hågade att öfwergå.
Slutligen — hmilket knappast kan wara
öfwerraskande för någon, som wet, att
kristendomen, såsom ett oeftergifligt wil-
kor för att i sanning af den enskilde
hyllas, fordrar känsla och förpligtelse af
ett ewigt och öfwersinligt lifs kraf —
framträda midt bland oss anhängare af
werldsåskådningar, som, huru skiftande
de än fins emellan må wara, dock i det
stycket stämma med hwarandra öfwerens,
att de icke wilja tveta af någon som helst
anslutning till någon som helst kristen
tro och bekännelse.
J alla nu nämnda fall tvisa sig tvår
gällande dissenterlags föreskrifter ur stånd
att på ett tverkligt tillfredsställande sätt
motswara förhandentvarande behof, hwil-
ket i synnerhet då blifwer ett i ögonen
fallande missförhållande, när dessa be-
hof frambäras med den hänsynslöshetens
energi, hwilken en del as dessa moderna
s. k. samhällsförbättrare tyckes räkna sig
till berömmelse att i tid och otid lägga
i dagen.
Wäl förstår jag och behjertar till fullo
det för hela tvårt samhälles bestånd makt-
påliggande intresse, font statsmakterna
welat tillgodose genom här anordnade in-
skränkande bestämmelser i fråga om rät-
ten till utträde ur swenska statskyrkan.
Men dess tvärre torde det wid närmare
påseende för närwarande wara ganska
klent bestäldt med detta intresses tillgo-
doseende genom ifrågawarande lag. Att
nu icke tala derom, att wäl i sak föga
är tvunnet dermed, att personer, font öp-
pet kanske på det mest eklatanta sätt för-
klarat sin brytning med swenska kyrkan
eller t. o. tn. sin afwoghet mot hwarje
religionssamfund, som tvill häfda kristen
tro och lifsuppfattning, genom lagens
arm ttvingas att såsom medlemmar af
kyrkan wara skrifna i tvåra kyrkoböcker
och berättigade att på kyrkostämma eller
annorstädes taga del i kyrkliga ärendens
handläggning, så erbjuder lagen dessutom
alldeles ingen trygghet för, att werkli-
gen det mål tvinnes, som dermed när-
mast torde tvara åsyftadt, eller att per-
soner, som ursprungligen tillhöra den
swenska kyrkan, antingen qwarstå inom
henne eller ansluta sig till något främ-
mande kristet trossamfund. Först och
främst kan det hända, och det har werk-
ligen händt, att personer, ehuru dei
werkligheten slutit sig till eller rent af
sökt uppträda såsom banbrytare för mot
kristendomen afgjordt fiendtliga riktnin-
gar, finna af sitt intresse påkallad-i och
anse tillftändigt att hos kyrkoherden i
den församling, de tillhöra, i syfte att
tvinna utträde ur swenska kyrkan giftva
sig skenet as att omsatta fräinmande kri-
sten lära och wilja öfwergå till främ-
mande kristet trossamfund. Redan ge-
nom ett sådant tillwägagående, swekfullt
wisserligett men dock till målet ledande,
bliftver tydligen hithörande lagstadgande
till sin werkan illusoriskt. Widare in-
träffar det samma äfwen i det fall, att
någon, som ärligen omfattat främmande
kristen lära och ärligen beslutit sig för
öfwergång till främmande kristet trossam-
fund och i öfwerensstämmelse dermed ge-
nom sanningsenligt förfarande sökt och
tvunnit utträde ur swenska kyrkan. seder-s
mera på grund af ändrade tankar icke
inträdt i det afsedda eller något annat
kristet trossamfund eller, derest han werk-
ligeii öfwergått till ett sådant, derefter
af någon anledning utträdt derifrån el-
ler blifwit derifrån utesluten. Ty äf-
wen under här antagna förutsättningar,
få länge nämligen de ega rum, står ju
perfoneti i fråga utom förbindelsen med
ware sig den swenska kyrkan eller något
annat kristet trossamfund. Lagbestäm-
melseus syfte har med andra ord också i
detta fall hlifwit förfeladt.
J detta sammanhang må ock erinras
derom, att i följd af den mångenstädes
med ytterlig ifwer bedrifna agitationen
mot religion och kyrka i förening med
den ringaktning för det historiskt gifna
och i lag faststälda, som kännetecknar så
mångens tanke- och handlingssätt itvåra
dagar, stämningen mot kyrkan, dess in-
stitutioner och tjenare inom åtskilliga
kretsar af nutidsmenniskor är sådan, att
man icke sällan får höra det talet —-
det har helt nyligen i en till Stockholms
stads konsistorium remitterad underdånig
ansökan utan omstvep uttalats inför ko-
nungen —- att sammeten skulle känna sig
kränkta genom skyldigheten för dem, som
enligt gällande lag icke kunna på ärligt
sätt tvinna utträde ur swenska kyrkan, att
låta sig enligt ewangelisk-lutersk ritus
kvigas af swensk prest, för så midt de
wilja komma i åtnjutande af den all-
mänt medborgerliga rätten att ingå äk-
tenskap. Deii andra sidan åter af denna
företeelse är den, att den swenska kyr-
kans presterskap under nutvarande för-
hållanden är skyldigt att i fall, sådana
som de senast antydda, uttala å sitt em-
betes wägnar Kristi ewangelium och sin
kyrkas wälsignelse öfwer dem, som öp-
pet lagt i dagen sitt förakt för båda,
hwilket swårligeu lär kunna anses stäm-
ma tväl öfwerens med god ware sig bor-
gerlig eller kyrklig ordning och anstän-
diabet-
J betraktande af allt detta synes mig
intet förloras, utan fast mer ett dräg-
ligare tingens skick winnas, om genom lag
möjlighet öppnas för en hivar till myn-
dig ålder kommen, derest han önskar ut-
träda ur swenska kyrkan, att få en sa-
dan sin önskan uppfyld, oberoende der-
af om han omfattar främmande kristen
lära och will öfwergå till främmande
kristet trossamfund eller icke.
Deremot torde med afseende på den
upptväxande ungdomen staten ega både
rätt och pligt att tillse, att icke den sam-
ma afsigtligt utestänges från kännedomen
»Det hon kunde, det gjor-
de hon«.
Will du följa mig till de dödas gård,
der borta wid ändan af Lappwiksgatan?
Oktober solen gör sitt till för att komma
den klara och något kyliga dagen att på-
minna oss om sommaren. Mörka furu-
träd och höstgula björkar kasta långa
skuggor öfwer wägen, de dödas wäg.
Mörk och skarp bryter sig den i skugga
liggande udden der borta mot wikens
klarblå matten, medan skären på motsatta
stranden bada i sol-ljuset.
Låt oss wika af här till höger upp-
för backen och gå förbi grafstenar och
urnor, öfwer hwilka tårpilen hänger fina
wissnade löf. Låt oss gå ännu några
stegi —- Här är graftven, till hwilken
jag wille föra dig. Du ser: det är en
nyss bäddad graf. Jntet kors pryder
ännu densamme, endast några granqtvi-
star och en af frosten biten hwit löfkoja.
Hwet du, hwem der hwilars —- Det är
en tv än, ja mångas tvän-
Sätt dig här på kanten af den bred-
wid liggande graftvenl Jag will berätta
dig litet om henne.
Hoa war 18 år, då hon gick in wid
ett seminarium för att bereda sig till
lärariunekallet. Med en för henne egen-
domlig liflighet och energi grep hoti wer-
ket an. Hon wille göra sitt arbete så
wäl hon förmådde. Hon mar-bland de
flitigaste på sin klass. Ochs huru hon
älskade arbetet lärarne och kamraterna!
Hari war öfwerlycklig. —- Men året hade
ej gått till ända, förrän hon måste lemna
allt detta. Hon blef sjuk. ,,Ett hjertli-
dande«, förklarade läkaren. Och nu följ-
de många år af lidande, men också af
—- glädje, en glädje, djupare och högre,
än hon någonsin känt. Hon fann frid
i Kristus. Hon såg hwad Han gjort för
henne, och nu tville hon göra någoti
Hans tjenst. Men huru kunde hon det?
Hon, som tvar en bild af bräckligheten,
hwars hjerta stundom klappade så, att
hon trodde det skulle brista. Ja, men
så gaf Gud krafter igen, och då skötte
hon sina tväxter och blommor med fam-
ma rastlösa omsorg, som hon läst lexor-
na på seminariet-
Blommor? säger du. War det på
detta sätt hon wille tjena Kristus?
— Ja, så war det. Fråga den lama
gamla fröken, som nu sitter ensam på
sin kammare. Hott kan berätta, hwilken
stor glädje det beredde henne, när ,,wän-
nen« hemtade henne blommor, ibland
helt små och ibland större buketter. Och
många andra finnas, som med saknad
minnas huru hennes buketter, ,,ängar"
och blomsterkorgar lyste upp deras en-
samma hem. Och bakom blommorna war
der ofta ett lifwets ord, som lyste och
wärmde deras sorgsna hjerta. Ja, hon,
som sjelf sått lif genom detta ord, war
mån om att så många som möjligt skulle
få erfara dess kraft. Och derföre, när
det förkunnades i kraft, då sökte hon att
underrätta både bekanta och obekanta der-
om. Jag minnes henne så tydligt, der
hon satt och tväntade att bibelförklarim
gen skulle börja, huru mån hon tvar om
att skaffa plats åt trötta och swaga. —
Men detta war ej allt. Mångeti sjö-
mans frusna lemmar wärmas sannolikt
ännu af mundukar, strumpor m. m., som
hennes späda fingrar tilltverkat, och mån-
gen usling har wälsiguat henne för en X
wänligt räckt kaffekopp eller smörgås.
Ja, många äro de, som bära henne i
tacksamt minne, som uppwärmts redan
af hennes älskande, nästan barnsligt
oskuldsfulla blick. Man kunde få se
denna blick t. o. m. då, när hon låg på
sjukbädden med af plågor förtvridet an-
lete. Hon war en solstråle för månget
hjerta, en stråle som kom från det ewiga
lifwets sol, Jesus Kristus. Hennes lif
har ej warit förgäftves. — Och nu är
hon der, hmarest ingen werk och plåga
är mera, der tron och hoppet nått sin
uppfyllelse och kärleken förblifwer.
E. S-
—-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
