Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Liin ta Meckovlaoet.
Helsingfors,
Tore-dagen den 15 onemöer
lIms45.
1888.
Yrsnumerationspris:
J Helsingfors å Missionsbokhandeln,
Alexandersgatan 40
elt år ..... 3 mark 50 penni .....
alft är . . . . 2 mark — penni .....
Fjerdedels är. . 1 mark 25 penni .....
genom po tkontoren
3 mark
2 mark 27 penni.
I mark 32 penni-
J landsorten
8 penni.
Redaktör:
gnun Edvin-im,
adress: W. Brunnsparken N:o 6.
Znnonfcr
emottagas å Missionsbokhaiideln, Alexandersgatan 40,
å 10 penni för petitrad; afsedda att förutom i detta
blad äfwen ingå i ,,Suomen Wiiktolehti««: 15 p.;
önskas öfwersättning tillkommer 2 p.
Tidens tecken.
För Finsta Weckobladet
Ai
C- Z—
lv.
Förförelsen.
.,Derföre, om de säga till
Edet, si han är i öknen, så gän
icke ut, si han är i kamrarne,
så tron det icke«l
Jesus Kristus.
J föregående betraktelse hafiva wi an-
gifwit de twenne stora hufwudhärdar,ur
hwilka förförelsen i denna tid, under
mångahanda och i öfrigt mycket olikartade
former, med sruktanswärd makt tränger
mot de troende, få att, om möjligt more,
,,äftven de nyvalde-« skulle förföras.
A ena sidan en widt utbredd namn-
och sken-kristendom, en widrig wrångbild
af Jesu Kristi sanna församling på jor-
den, detta andliga skökowäsende (Upp.
17: 1) som bewarar gudaktighetens sken,
men försakar dess kraft (2 Tim. 3: 5),
,,som förgäter att kyrkan skall warai
werlden såsom Jesus roar i werlden, en
korsdragare och pilgrim, som förgäter att
werlden är för henne korsfäst och dömd;
som i sitt hjerta åter tillerkänner werl-
den realitet, erkänner den såsom en makt,
för hwilkens wrede hon fruktar, efter
hwilkens bifall hon fikar, med hwilken
hon eftersträfwar en förmedling,hwilkens
ära och gods, hwilkens ujutningar,hwil-
kens behagliga existens synas henne önsk-
wärda med hwilkens wishet, bildning,
wetenskap och ande hon koketterar gent
emot sanningens ord«; dig) detta är qwins
nan som sitter på wilddjuret
i öknen; (Upp. 17: 1—3). Hon ,,sitter
öfwer de många wattnen«, (beherskar
många folk); «Jordens konungar hafwa
bedrifwit horeri« med henne, och af hwil-
kens horeris win. de, som bo på jor-
den, hafwa blifwit druckne« (förförde).
Hon uppträder fiendtligt emot Jesu sau-
na efterföljare, ty hon är ,,drucken af de
heligas blod och af Jesu wittnens blod«
(Upp. 17: 6). .,Wi behöfwa här ej
blott tänka på en Huss, på waldenserne,
hugenotterna, de engelska martyrerne m-
fl. ej heller blott på det, soni ännu kan
komma, utan här gäller ock det ordet
»hwar och en som hatar sin broder, han
är en mandråparc« (1 Joh. Z: 15).
Hwarhelft lefwaude kristne sättas tillbaka
eller förtryckas af kyrkans ledare, ware
sig af hemlig eller uppenbar afwoghet
mot sanningen, hwarhelft en falsk teologi
borttager tron ur ungdomens hjerta,
hwarhelst en själasörjare prisgifwer eller
stöter ifråii sig de stilla ilandena af
fiendtlighet emot deras korsgestalt, hwar-
1··) D:r C. A. Auberlen.
helst tvi spjerna emot eller blygas för
att bära Kristi tjenares smälek, der har
ett mord föröfwats på Gnds helige« t)
——- Denna i skökowäsendets stora malds-
öken uppburna, falska och urartade, namn-
kristendom betecknas af Jesu warnande
ord: »Derföre, om de säga till Eder: si,
han är i öknen, så gån icke ut«. (Matt.
24: 26).
Ä andra sidan utgår i denna tid en
mäktig och omfattande förförelse ur den
antikristliga utwecklingen, som, trängande
upp ur ett hedniskt werldswäsende, leder
till förnekelsens gudssiendtliga princip.
Denna utweckling, hwars yttersta pro-
dukt skall blifwa framträdandet af en
personlig antikrist, —- ,,syndens man,
förderfwets son« — är förutsagd och
förebildad i Dan. 7: 8 (det lilla hornet)
2 Tess. 2: 8 (den laglöse) (Upp. 18:5
(munnen på det ur hafwet uppstigande
wilddjuret) Upp. 13: 11—18 (det ur
jorden uppstigande wilddjnret, hwilket
«bedrager dem, som bo på jorden«,v. 5)
och Upp. Is: 13 och 19: 20 (den fal-
ska eller lögn-profeten, hwilken ,,hade be-
dragit deni, som hade tagit wilddjurets
wedertecken«).
Härom skrifwer den af oss ofta cite-
rade d:r Auberlen, hwars blick trängt
djupt in i profetian:
,,Jngen, som med upplyst öga blickar
sin i de twå sista århundradena, skall för-
neka att äfwen profetian om den falske
profeten redan har börjat att med stora
steg gå i uppfyllelse. Då småningom
oomwänd hedendom alltmer inträngde i
kyrkan i de första århundradena efter
Kristus, war katolicismen den närmaste
produkten af denna sammanblandning af
kristligt och hedniskt. Då nu reforma-
tionen löste bandet och återstälde den re-
na kristendomen, fä war det naturligt-
att, i de följande århundradena, äfwen
hedendomen framträdde allt mer ren,
naken och obeslöjad och ånyo bekämpade
kristendomen, närmast med blott andliga
wapen. Det okristliga iväsendet, som
förut till det yttre war kristnadt, fram-
trädde och framträder nu allt mer i fin
antikristliga karaktär och det just såsom
det falska profetdömet, såsom irrlära, så-
som förföriska idöers andliga makt, som
hwila på en principielt falsk och guds-
fientlig werldsåfkådning, men under filo-
sofiens, upplysningens och kulturens namn
fräta omkring såsom kräftan (2 Tim. 2:
17). Det är ett faktum att tvilddjurets
återupplefwande och nya makt, hwarom
tvi förut talat, är framkalladt, åtföljdt
och buret af den falska profetens werk-
samhet, alldeles såsom-det skildrasiUpp.
13: 12. Det är uppenbart, att den filo-
sofiska principen om menniskoandens auto-
nomi och rationalismens motswarande teo-
logiska princip, att idealism och mate-
is) D:r C. A. Auberlen.
rialism, deism, panteism och ateism ej
äro något annat än foster af en och sam-
ma ande, hwars wäsen är affall frän
kristendomens första principer, afsägelfe
af den lefwande, heliga guden, förgud-
ning af det skapade d. w. s. just det.
som Apokalypsen kallar wilddjurets till-
bedjare. J mångfaldigt afseende är ju
nu tillochmed i bokstaflig mening «bestia-
litet tänkarenes ideal«. Derigenoni att
det moderna tänkandet want sig att taga
de lägre företeelserna till måttsttock för
de högre, har man neddragit först Guds
ord på profana böckers niwå, sedan Guds
son på manliga menniskors, slutligen
Gud på werldens och till sist menniskan
på djurets.
Men äfwen der man ej kommit till
detta sista, är det falska profetdömet
mäktigt nog. Hwad som ännu idag
afhåller tusenden från kristendomen och
ej låter andra tusenden tränga fram till
den fulla, hela kristendomen, det är re-
spekten för de andliga makter, som be-
herska tiden, för den moderna wetenska-
pen och bildningen. Det wärsta är dock,
att knapt någon inser skadan i hela dess
djup. Ty deri bestod redan igamla för-
bundet de falska-profeternas hufwudwerks
samhet, att de ingäfwo folket den tron,
att det icke stod så illa till, att Grids
domar ännu icke woro så nära. Den
ofta upprepade grundförebråelseii emot
dem är: ,,De hela mitt folks dotters
skada blott ytligt, och säga frid frid, och
det är dock ej någon frids-. Derföre har
företrädeswis Jeremias-, som upplefde
den inbrytande domen öfwer Jerusaleni,
att kämpa emot det falska profetdömetz
(fe 4: 9. o: 13-—15. 3:10ff.14:
13 ff. 23: 9——40. Jemf.ock Hesek. 13.)««
Sä långt Auberlen.
Den i wår tid ofta och med mycken
ostentation och twärfäkerhet nästan axio-
matiskt framhållna sats, att tro och we-
tenskap, eller wetande, alldeles utesluta
hwarandra, såsom warande ungefär lika
motsatta som ljus och mörker eller wat-
ten och eld, är grundfalsk och beroende
af okunnighet om trons wäsende; det
förra framgår redan af det oemotsägliga
faktum, att det i sjelfwa iverket gifwits,
och ännu den dag, som är, gifwes we-
tenskapsmän, stående på höjden af tidens
bildning och intagande ett framstående
rnm inom sina resp. wetenskapsgrenar,
bwilka tillika äro ödmjukt troende kristne;
det sednare framstår bland annat äfwen
af det egendomliga sätt, uppå bivilket
fördomeii angående denna förmenta mot-
sättning emellan tro och metande itvåra
dagar förkunnas och propageras. Wisfa,
med snille och skarpsinne begåfwade, we-
tenskapsmän, hwilka icke känna Gud och
lifwet i Honom genom Jesus Kristus,
uppställa, såsom resultat af sina forsk-
ningar och studier samt tänkande, teorier,
de der i wissa afseenden, werkligt eller
skenbart, stå i strid med den bibliska up-
penbarelsen; i följd af en, den fallna
menskliga naturen inneboende, egendom-
lig obenägenhet mot det gudomliga, ac-
cepteras dessa teorier med stor begärlig-
het fåwäl af lärda som olärda, hwilka
helt enkelt tro på sanningen af dessa
förkunnelser; «ty ingen lärer wäl wilja
påstå, att de tusenden både lärde, half-
lärde och olärde, hwilka i denna tid så
käckt bryta stafwen öfiver bibel och kri-
stendom, blifwit dertill ledda affina egna
wetenskapliga studier och spekulativa forsk-
ningar; nej, utan de se upp till dessa
»tongiftvande«, den allmänna uppfattnin-
gen ledande, snillen och tänkare, på hwil-
kas förkunnelse de lita, d. ä. de »tro«
på deras ord; motsättningen är härwid
således icke den emellan tro och we-
tenskap eller wetande, utan fast-
mer den emellan tro och tro; i ena
fallet tror man Gads ord, iandra fallet
på menniskors; den förra tron är ,,krist-
lig« tro, den sednare ,,antikristlig«.
Det är ett oriktigt förfarande att upp-
ställa kristlig tro och menskligt wetande
såsom troenne fiendtliga. hivarandra ute-
slutande begrepp, ty dem emellan kan
uppwisas mången beröringspunkt, om de
ock, å andra sidan äro både till område
och föremål, toäsentligeii åtskilda. We-
tenskapen opererar inom det för de mensk-
liga sinnena fattliga området af skapel-
sen, och dess föremål är kunskap, we-
tande, grundadt på matematisk och logisk
bewisning. Troii har icke att göra med
den sinliga iverldens ting, utan sträcker
sig till långt der bortom befintliga ofin-
liga områden; hennes föremål äro de öf-
wersinliga realiteterna, hwilka uppenba-
ras för henne, men icke kunna matema-
tiskt och logiskt på tivingande sätt fram-
ställas för det menskliga förståndet. Dell
kristliga tron förutsätter derföre ett nytt
sinne (Jer. Zl: 33, 34. 1 Joh. Z: 20),
hwilket erhålles ensamt och uteslutande
af lifsgemenskapen med Jesus Kristus-
Likfom grenen först efter inympningen i
stammeii genomströmmas af dennas saf-
ter och blir delaktig af dess lif, så upp-
står ock hos den troende, efter lifsförr-
ningen med Kristus-, ett helt nytt lif, (2
Kor. 5: 17. Efes. 4: 23, 24. Kol. 3:
10, 1 Joh. 3: 14. Rom. 8: ti, 10),
tjenligt att emottaga uppenbarelsen af de
öfwersinliga tingen, och ntrustadt med de
nödiga wilkoren för att af Herreiis ande
ledas ,,från klarhet till klarhet-« (2 Kor.
s: 17, 18). — Häraf framgår — hivad
som föröfrigt erfarenhete11, särskildt itvår
tid, dagligen ivisar, — att man, hivad
beträffar mensklig lärdoin och kunskap,
kan stå på högsta höjden af tidens we-
tande, utan att ega detta nya lif, liksom
å andra sidan att man, utan att besitta
en högre ·grad af metande, kan wara i
glad och lycklig besittning af lifwet i
Gads sons tro (Efes. 2: 8), hivilketjemi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
