Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
de äro hennes tjenare. Hoii herskar-
Hiiii öfnierlemuar sina lemmar som rätt-
färdighetens ioapen åt Gud. De äro
helgade. Hioad hon än gör. oni hon
äter eller dricker, gör hon det till Guds
ära.
, Isak kunde blifan återgifioeii åt Ab-
raham, ty Abraham hade afstått sråii
honom. Det war allt hioad Gud wille-
Tet är så nian kaii ega allt; penningar
männer, barn, helsa, rykte, såframt man
eger allt i Giid och för Houoin, icke för
"jaget« utan sör »Honom«. Förbaunelse
hniilar öswer allt, som är bibehållet i
det egna jagets, sjelfioiskhetens händer.
Herrcus ioälfignelse hivilar öfnierallt, som
är lieioaradt för Hononi. Många men-
niskor önska Gicds niälsigiielse öfioer sina
familjer, sina planer sina angelägenheter
—- inen med hmilken rätt? —- Huru kan
Gnd ioälsigna det, som ej är ösiverlem-
nadt åt Hoiioni.
Det är här, som så många kristna
begå ett olycksdigert misstag. De ioåga
ega saker för sig sjelfioii. De tro sig
toara sria att hafioa ett medborgerligt
lif, så att säga, i en ioerld i uppror
mot deras Grid. De tro sig berättigade
att hafnia religionen som något enskildt-
att hafwa någon att predika för sig om
söndagarna medan de lyssna. och under
nieckan samla de jordiska skatter för sig
och sina liarn. De glömma eller äro
okunniga oin, att hwarje ioerklig kristen
måste niara en kämpe, en eioangelii bud-
bärare och betrakta sitt einliete endast
såfoni ett medel att uppehålla sitt lif,
för att uppfylla ändamålet med sin till-
waro: att ioinna nierlden för Gud. Så-
ledes katt Guds ioälsignelse ej hioila ös-
iiier dem. ,,Olycklig den, som saiular
skatter, men ej är rik inför Gud« d. w.
s. rik för Haiis rike. Jordeii är för
dem ej en trappa, ett medel att stiga
upp till Gud, utan ett rinn för det egna
»jaget»· Genom att fästa sig ivid henne
skola de förgås med henne.
Bibelns hela lära tyckes wara: öfwer-
winnen de synliga tingen med de osyn-
liga. Lären att wandra icke i åskådning,
utan i tro. Då Jesiis kallade Petriis
att med Houom gå på niattnet, iooro de
upprörda och hotande mågarna blott ett
tillfälle för Petriis att utöfan en lydig
tro och att förkunna sitt oberoende af de
synliga tingen genom Skapareiis makt,
Haiis som med honom gick på detta osta-
diga element.
War ej här hela den lärdom, soiu
Gud tville gifiva åt Jsraels barn i ök-
nen? Jo, det niar att göra dem obe-
roerde af yttre omständigheter genom de-
ras tro på Houoni.
Stoårigheterna blefioo dem gifna, för
att lära dem att blifioa oberoende as
dessa sivårigheter genom tron på Gud.
De skulle icke ivandraiåskådning,d.w.
s. genom de synliga tingen och blifioa
modiga eller modfälda, allt efter som om-
ständigheterna tycktes toara gynsamma
eller ogynsanuna, behagliga eller obehag-
liga, utan i tro och förblifioa lugna, ly-
diga, förtroendefnlla, då allt tycktes fat-
tas dem, eller då någon fara hotade.
Der hivarest de blefwo besegrade -—i
öknen — blef Jesiis segrare«
Hemligheten af Hans seger är inne-
sluten i de ord, soin Moses sade till
Israels barn. och som Jesiis anförde,
då den onde anden frestade honom: ,,men-
niskan lefwer icke allenast as bröd utan
af lnoart och ett ord, som utgår afGiids
mun«.
Det är här soni den andra Adam
godtgjorde den förstes fel, genom att taga
en motsatt wäg mot hans. Den första
Adam gas ester för det skapade, ioar
olydig mot Skaparen och förlorade sin
kungliga ivärdighet. Den andra Adam
(Jesus) grundade sig på Skapareus ord
och gas ej efter för de ogynsanuna för-
hållandena af sin belägenhet i öknen, utan
öfnierioaim dem.
På samma sätt hasnia öfiver allti
bibeln Guds barns sioårigheter och pröf-
iiiiigar blott för dem toarit lika måiiga
tillfällen att minna seger.
Gåeiide från tro till tro blefnio de
allt innerligare förenade med Skaparen,
deras dödliga ioarelse iklädde sig odödlig-
het och döden blef uppslukad af lifwet.
si- s· iii
Syndastoden mar för Noah blott ett
tillfälle att öfwerniinna den genom tron.
Samma matten, som liar arken och dem
som nioro uti deu, dränkte dem som iooro
ntoiii den — de olydiga och ogudaktiga.
Det är på samma sätt med hniarje trons
pröfning. Den naturliga nieiniiskau dn-
kar under, den andliga ineimiskan seg-
rar! Det är derigenom, som de inert-
ligt troende igenkännas. Den falska krist-
ne, den religiösa formalisten stöter sig
alltid mot det öfioeruatnrliga, förargar
sig deröfiver och förnekar det-
Saiiima omständigheter, prösiiingar och
kors, som den naturliga iiienuiskan till-
bakaioisar med inrede, otålighet och knot,
och som således förhärda henne, äro för
den andliga menniskan tillfällen till lif
och tillwäxt; hon segrar genom trons
lydnad.
Soleii och regnet, som förstlira den
döda plantan, äro desamma som gifiva
lif och tillioäxt åt den lefioande plantan.
,,För dem, som älska Gud, tje-
nar allt till det bästa.
Låtoin oss ioara troeiide.
« se
dis
Enok blef så oberoende af jorden, alt
han blef upptagen och såg icke döden.
Haii ioarsebles den ej ens, så att säga.
Han fäste ingen uppmärksamhet niid den,
hatt gick utom den. Ebreeisbrcfivets 11
kapitel lär oss, att han wann denna fe-
ger ,,genom tron«.
Hurn långt aflägsiia från en sådaii
grad as nåd nii än anse oss wara, skola
tvi och ioåga ioi draga en personlig lär-
dom af denna omständighet. Detär der-
före Giid sranistält den hos oss,
tForts.)
Fiiinluiggsliolnn
Textutredning.
S önda gen den 16 Deeemb.1888.
Domareboken T: 1—8, 22.
Gideons seger.
Jernb-Baal, det är Gideoii,
stod bittida upp, och allt fol-
ket, font ivar med honom, och
lägrade sig wid källan Harad,
så att haii hade Midjanite-
ras läger norr ut, ifrån Mo-
re-höjden ned i dalen, v. 1—8,
22.
På mångahanda sätt hårdt tuktade af
Herreiis hand för sina synders skull sy-
nes slutligen det asfälliga Jsrael brin-
gas till besinning och ånger. De synas
ändtligen på fullt allniar hafioa insett-
huru mycket de föraktat den gudomliga
kärlekeii. Och denna insigt giswer sig
flutligeii luft ieii högljudd bekännelse,
hioilket länder Jsrael till ära. Ja, det
stannar icke blott dermed. När Giid wi-
sar dem och begabbar tvaninakten hos
afgudarne, font icke kunna hjelpa, bekän-
na de ännu en gång sin synd, kasta ifrån
sig sina afgudar —- Baal och Astarte—
och tiena Herreii. Jsrael, bårdtbetryckt,
framträder återigeii såsom ett åt Gud
helgadt folk. Och på detta sätt liksom
besegra de Herrera Han kan icke längre
toredgas öftoer sitt syndfulla folk. Lik-
som en jordisk fader, då han ser det oly-
diga barnets förkrossade och ångerfulla
sinnelag, åter måste låta det få erfara
hans niarnia kärlek lika mycket soin det
nyss förut fått känna den smärtsamma
ioerkaii af hans tuktande hand såsom en
naturlig följd af sin förbrytelse, få sker
nu också här. Det önskade Herreii, att
Jsrael så tioingadt ioardt. Ja »Herren
beivektes till förbarmande af deras suckan
öfioer dem, som plågade och förtryckte
deni«. Och så uppwäckte han duglige
män, genom hivilka de befriades ur sina
fienders förtryck. Wår text niisar oss
just ett sådant tillfälle· Den berättar
för oss, huru Gideoii, den Gudskämpen,
på ett underbart sätt besegrar Midsom-
teriia och återger åt Jsrael deufjelfstän-
dighet och det oberoende de förut inne-
haft. Fråii början till slut toar denna lika
egendomliga som underbara strid Herreiis
Det war Herreii soni stridde, det nior
ock han som segrade. Utan tioifniel skulle
ingen af dåtidens liksom ännu mindre
nutidens fältherrar, om det gifniits dem
tillfälle att uttala sina tankar om de be-
synnerliga stridsplaner Herreii förelade
Gideon, ioelat rösta för de samma. De
skulle alla med en mun reserwerat sig
emot ett fådcmt tillioägagående. Meii i
sjelsioii toerket går Herreii ofta så der
underligt till niäga. Han heter också un-
derlig. Haiis mågar äro icke wåra mä-
gar och hans tankar icke wåra. Dersör
blir också mycket af det som Giid gör sör
den naturliga menniskan blott — dår-
skap. Men på dessa för den naturliga
iiieuniskan så dåraktiga sätt, medel och
niägar skaffar han sig — feger, härlig
feger, fullständig seger. O, att ioåra
ofta så sörtniiflade och af otro hopkramp-
na hjertan häraf kunde fatta mod och
förtröstan! Hivilkeii seger toiiiner icke
Herreii här öfioer Midjaniterna. Utau
tioifniel hade Herreit på mycket enklare
sätt kunnat tillintetgöra desse. Att han
nu går till ioäga på detta sätt skulle ioäl
i främsta hand asse att lära Jsrael så-
niäl soin oss, att ingen är såsom tvår
Gud, ingen wisdoni och makt såsom hans.«
För Gud är ingenting omöjligt. Lika
lätt som han genom såiig och musik lät
onistörta Jerikos murar, lika lätt tillin-
tetgör han nu här de stridsioaiia Mid-
janiternas skara genom skramlet af ler-
krukor. Herreiis fiender äro i hans hand
såsom lerkrukor. Oclj med lerkrukor till-
intetgör han dem också. På samma gåiig
som det iin i detta stora bewis på Guds
allmakt ligger en stor tröst för alla dem,
foni frukta Herren, borde det ock hos alla
Herreiis fiender ioisserligeii injaga be-
rättigad fruktan. Hwem är du, som
ivägar strida emot Herreii? Herrens
högra hand behåller fegeru. Jngeu kan
i sitt trotsiga sinne och på detta sätt be-
segra Herren. Haii sönderslår alla sina
motståndare såsom lerkrukor, icke mer äro
de i hans hand. Det gifwes endast ett
sätt, pä hniilket ivi kunna blifwa Her-
rens öfiverivinuare — tänk på Jakob,
publikanen i templet, den förlorade so-
nen m. fl. —- men i hwarje annan
kamp med och mot Herreii måste mait
oioilkorligeit draga det kortaste strået.
J trotsigt öfwermod rustar sig Mid-
janiterna till strid mot Israels Giid,
och de skiille få erfara, huru smärt det
är att strida einpt Herreii. Eii stor och
wäl rustad skara, kuuiia de icke motstå
eii liten trupp på trehundra manbeiväp-
nade med lerkrukor. Deras egna swärd
gifwa dem dödsstötarne, allmän förskräc-
kelse, ivän ioänder sig emot wän, de lida
eii ohjelplig förlust. Så slutar denna
strid. Så olyckligt slutar hwarje försök
att sätta sig upp emot Herreii och hans
fromma. Min iväi1, du soin läser detta:
Hörer du Herreii eller hans fiender till?
Strider dn för eller emot Herren? Skulle
det senare ivara fallet, så kom ihåg: dig
blir fivårt att spjerna emotudben. Böj
dig ödmjukt ned inför Herren, lemna
dig i hans bänder; afiväpna, det är tvårt
wänliga råd! Dit skall dock aldrig knniia
besegra Gud. Men genom att ödmjuka
sig inför Herreii erhåller man nåd och
frid och salighet. Giid står emot de hög-
modiga, men de ödmjuka giswer han nåd.
Se på Jsrael. Jsrael försökte reda sig
utan Giid. De började trotsa Herreii,
men« hurii gick det? Röd, wanära och
särtryck blef den sorgliga följden häraf.
De inse sin olycka, och orsaken dertill
och ödmjuka sig återigen inför Herreii
och huru gick det? Herreiii förbarmar
sig återigeii öfwer sitt afsälliga Jsrael.
Deras förtryckare tillintetgöras och un-
der känslan af den djupaste tacksamhet
prisas och upphöjes Herren af ett lof-
sjimgaiide och fegerdriicket Jsrael. Men
hwarsör de samt- och synnerligen losioa
Herreii berodde derpå, att de tydligen
insett, att ingen af dem — icke heller
Gideoii genom sin styrka och klokhet här
skaffat segern, utan att den blifwit gif-
wcn af Herreii, som stridt för sitt folk.
Så, niisströstande broder och syster, ioill
ock Herren nu stridas för oss och skaffa
oss seger. J allting ösiverwiniia wi,
icke genom oss sjelfma, utan genom ho-
nom, som oss mäktiga gör. Prisadt
ware haiis namn!
(C·fter Sanningswittnet).
Till salu.
itya sticker inkomna till lille-nit
Ahlberg, P. A. Det enda Nöciviindjgii. Elleis Kristliga
anvisningar föls alla, soin vilja blifva lyck-
liga både föis detta 0011 det tillkominande
lifvet. 1 m. 5 p.
Ago-silarnas lii lieras samiiita oeii Etteeteäctare.
5 ni. 60 p.
Elins-ut, E. J. Gisenljiiset, Julkalendeis fors Bam och ung-
dom 1 m. 90 p.
Griesinger, Tir- Jesniteisnas tillstatts-. —- 11 m. 90 p.
Heinrieli, Ic.
Beriittelser ur verldiglieten,
Bela-äktande
sanningen af Guds löfte om Hjelp i Hjelp
i NPden.
1 häft. 70 p.
Pisa-ut, Emma. Konungabaiieret. 60 p. .
wagneis-Gisoben, C. Himmelslet Ljus 0011 Jordislet blöt-lien
Vittnesböisd om Guds Nådefulla ledning
Med sina-Ba1«n. —- 2 m. 10 p.
Wadenströin, P. Ansgal«ills. Kalender for 1889 2 m. 10 p.
Wallace, L. Bell-Euk. En berättelse från Kristi tid —-
6 m. 30 p.
Walton, O. P. Ett lyckligt val —- 1 m. 75 p.
WolteissdoisL pastor-. Blieka1« in uti det eviga 1ifvet.— 35 p.
Uti
Mesionsbolkhaadolu
40 Alexandersgatan 40.
Helsingfors, Hufniudstadsblabets tryckeri, loss.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
