Jag skall säga namnen på dem alla efter deras plats vid bordet.
Högst uppemot utdragssoffan sitter husbonden fader Åbygge själf, liten och plirögd, med fårad panna, som delvis döljes af de ringlande hårtestarna, och med ett stort skägg, som fallande ner ända högt från kinderna når till bröstet och ännu i någon mån bevarar minnet af forna tiders röda färg. Fader Åbygge är en gammal man. Han ser på folk under de stora ögonbrynen, men han säger inte mycket. Han ler mest när han blir tilltalad. Han var timmerman i Sundsvall och såg koleran där på 55. Han har varit till Östersund, och i Stockholm har han blifvit utkastad från kaffehus.
I dag sätter fader Åbygge potatis.
Det är en soldag i början af juni.
Bredvid fader Åbygge sitter Johan, son till Simon Locknéus, och medan ögonen uppmärksamt följa allt som sker vid det stora bordet, tuggar munnen och arbetar, och Johan sträcker då och då fram en grof hand och griper några strömmingar ur lerfatet midt på bordet. Vore inte en tand slagen ur munnen, och vore han inte så ryggböjd, skulle Johan vara en af de ståtligaste pojkarna i hamn, hvilket hans far hade namn om sig att vara på sin tid. Nu får han nöja sig med att vara den starkaste, och därför att han är stark, sitter han vid Åbygges bord i dag, ty han är hyrd som dragare för plogen.
Öfver allt prat och skratt, som hörs, höja sig två röster, en bräkande, en skriande.
Den som bräker är Jan Ågren, om hvilken jag längre fram berättat en historia, och den, som skriar, är gampojken Joel. Jan är åldrad, håret är grått af silfver. Hans profil syns mot den blå sommarluften i fönstret, och han har samma lilla hvassa näsa och samma hvita ögon med blå bemålning som för trettiofem år sen och samma bruna hud. Men skägg har han aldrig fått. Några långa strån ha krupit ur skinnet på kinderna och hänga ner, några strån hänga också under näsan, men mera finns inte. I stället har han en stor bula under munnen, ty där ligger snus dygnet om. Ingen i hamn är mer säker på sin sak än Jan, och ingen blir oftare kuggad. Men i alla fall är han en duktig och sträfsam karl, och hade han fått boklig bildning, skulle han ha blifvit folkskollärare. Han skall vara fader Åbygges hjälp i dag.
Joel, som kallas Josse, är så snål, att hela ansiktet blifvit sammandraget af den ständiga farhågan att tvingas hjälpa eller råka förlora. Han skall köra plogen. Det är lättsammast.
Bredvid honom sitter Danke Hardin, och det finns ingen ung man med mera sol och sommar öfver ansiktet än han. Hans ögon plira och skratta under de hvita ögonbrynen och af sitt ständiga skrattande och sjungande har munnen fläkts upp på något sätt, och läpparna glänsa, lätt färgade af snus. Han och Pär-Erik äro hamnens ifrigaste jägare, och de två skola jämte Johan Locknéus dra plogen i dag.
Hanna, som är pigan i huset, sitter bredvid Danke, och däråt gläder hon sig. Hon har svårt att äta, ty hon vill bara skratta. Danke lurar henne att skratta, och dessutom nyper han henne på låren. Man kan inte säga, att Hanna är vacker, hon har ett groft ansikte, och när hon går, linkar hon något på vänstra foten. Men hon är lång och är väl vuxen. Det är mot dessa båda, som Joel hela tiden skriar, men Danke bryr sig inte om hans ord, ty det gör aldrig någon.
Så kommer Jan Ågrens Greta, hon sitter i lag med Pär-Erik Sundberg, hamnens ståtligaste pojke, bästa spelman och största vildhjärna.
Hon är inte så lång som Hanna, men hon är mycket vackrare.
Jag önskar beskrifva henne särskildt, där hon sitter och ser på Pär-Erik och tuggar på sin smörgås. Hon är tjugu år gammal och fallen af den myndiga Lina Ågren, hvilkens gifte längre fram berättas. Hon föddes på själfva julaftonen och hade segerhufva, säges det i hamn. Som barn hade hon ganska rödt hår, men med åren har den röda skiftningen försvunnit, och nu är håret som halm med dess blanka sken af stråna. Småhåret vid panna, tinningar och i nacken är ljusare och är som skum, förmedlande öfvergången från den gyllne hjässan till det skärhvita hullet. Öronen likna med sin genomskinligt röda färg ett par blommor, och de blå ögonen under pannan likna - ja, de likna endast sig själfva och äro det de äro, ett par ljusblå ögon hos en ångermanländsk fiskarflicka. Näsan är rak och kavat, med veck vid vingarna, och Greta är känd för att kunna säga sin vilja, munnen är bred och läpparna runda och klarröda, och innanför dem ser man raden af blixtrande tänder. Och barmen är hög, och hvad som syns naket af halsen visar, att skinnet är hvitt, mjukt och dunigt.
Ingen bland detta folk kan ha ett djärfvare humör ritadt i sitt ansikte än Pär-Erik. Huden är röd af solbrännan, ögonen sticka, men munnen skrattar och därvid syns en tandgård lika frisk och grann som Gretas. Och af det borstiga, gulbruna håret glittrar det metalliskt.
Pär-Erik och Greta äro fästfolk af gammalt, och när de nu prata och se på hvarandra, slutar det med att de söka hvarandras händer under bordet och kramas, hvarpå Pär-Erik kastar sig in i samtalet och Greta stirrar ut genom fönstret och petar tänderna med gaffeln.
Mor Åbygge själf, som är den myndigaste fiskarhustrun i hamn, går från spisen till bordet, fyller på fat och spillkum, klappar på axeln och skrattar och kastar slämpord. Hon har sin älsklingskatt på axeln, och när hon är fri en stund, blandar hon kaffe och grädde på ett tefat och låter katten dricka från axeln.
Dörren står öppen till förstugan, och solskenet fyller dörröppningen och glider öfver golfvet till väggen, där ofvan utdragssoffan hänger den obligatoriska Kristus på korset samt ett bibelspråk bland rosor.
I solskenet kommer folk och går. Man vill låna ett gräf eller lämna tillbaka, lotsförmans Fanny kommer med en förfrågan om pasmaantalet i en väf, hon skall sätta upp, och skepparen på en bogserare, som ligger vid bryggan, går in i förbifarten och hälsar god dag, eftersom det är första gången för året, han är i hamn, och han bjuds på kaffe.
Tuppen gal ute på backen, och den svarta enögda hönan, som är djärfvast i flocken, nickar in genom dörren och skrockar öfver sitt mod, men blir genast utschasad af mor Åbygge.
När man nu ätit, får man kaffe, hvarpå uppbrottet sker, och om en stund, sedan man slamrat i boden och båten, är allting tyst och pärsättningsfolket ror öfver det soliga sundet till Myresudden, som är fader Åbygges stolthet här i lifvet, ty han har brutit marken själf.
När båten skrapade i strandens hvita sandbotten hoppade Pär-Erik i land och lyfte ur Greta och Hanna, och sist af alla kom fader Åbygge, som legat i akterstammen.
Gräset var mjukt under fötterna och af försommarns ljusa färg, häggen blommade, och dess doft blandades med den fuktiga doften från den närbelägna myren.
Tre lador funnos på Myresudden. Alla voro hem för svalor och alla voro fallfärdiga, och dessutom voro de omgifna af rönnar, som skulle blomma i midsommartiden.
När Pär-Erik, Johan och Danke spände sig för plogen, som fader Åbygge lånt af Simon Locknéus, ropade Pär-Erik:
- I är gammal, morbror Åbygge. Ser I int, att I ha så dålit tåg, så det håll int att ta i.
- Dra, I! svarade fader Åbygge. I ha int dragit sönder det än, int.
Josse körde plogen i den tufviga marken, och de tre unga fiskrarna lade tågen öfver axeln och satte af. Det var tung möda till och med för dessa starka kroppar; sakta klöf plogbillen upp den motsträfviga svaln, och när Josse körde ner för djupt, måste dragarna stanna, ty de orkade inte mer. Men när han då lyfte upp plogen och dragarna togo nya tag, hände det också, att plogen var för lätt nersatt, och då hoppade den upp, och man fick börja på nytt. I tre fåror å rad lade Greta och Hanna potatis, men den fjärde blef tom. När man kom till en tomfåra, hvilade man, och det behöfdes. När man kommit till den tredje tomfåran i serien, hvilade man längre, drack ur hämtarn, som stod under några buskar, och lade sig med hufvut i flickornas knä.
Fader Åbygge och Jan Ågren hade gått bort för att se om gärdesgårdarna och en del annat, och ungdomarna jämte Josse voro lämnade för sig på den lilla sluttningen ner mot stranden.
När man en gång låg och hvilade och hade haft mer besvärlig sval än förut, pekade Josse tvärs öfver sundet. Där gick en man och plöjde, han hade häst för plogen, och bakom honom följde en kvinna i röd klädning och med hvitt huckle på hufvut.
- Losa ha det bra, dom! - sade Josse. - Dom få ha häst till låns tå bönnren, dom. Men fiskara gett dra själf.
- Ja, äsch dom orka. Men det är somliga tå dom, som bara drif på! - svarade Danke med en gliring.
- Jag tänk, du är nog van till dra, så dra du plogen en gång, så var det int värre än till styra'n - svarade Josse. - Eller hvad säj du, Hanna?
- Vet jag, om Danke dra, jag?
- Jag tänkte det, jag, sade Josse.
Och dagen var blå och varm.
Från hafvet kommo måsarna sväfvande, och en och annan and flög snabb och skriande öfver de plöjande, men vinden var västlig. Man såg kustbåtarnas hvita skrof passera mellan ön och fastlandet och ångare och seglare, som styrde in till sågverken i fjärdarna, och ibland syntes på det stycke horisont, som fanns mellan Skäret och Lingbärbackudden åt öster, en stor engelsman släpa fram med rök efter sig.
Bogserare ångade genom sundet, och när de inte saktade farten vid passerandet af sjöbodraden, svuro fiskrarna, ty svallvågorna satte båtarna i så våldsam gungning, att de hotade krossas.
Plötsligt stack ett toppsegel öfver Rödbärgsudden.
- Nu komma Lidgren! sade Johan Locknéus.
- Han ska fäll ligga där i Fäbodvika, sade Danke.
- Men då gett vi dansa i kväll, sade Pär-Erik. - Vill int du dansa, Greta? Du med Hanna? Jag ska dansa med dig, jag. Vill du dansa med Josse hällre? Hör du, Josse, om du dansa med Hanna i kväll nör på bana, får du ligg i lag med na om lördag natt.
- Tänk det! sade Josse.
Tullkuttern stack in för god vind, men den lade sig inte i Fäbodviken utan länsade förbi Myresudden in till hamn. Och vid passerandet svängde man mössorna å båda sidor och växlade glada tillrop.
Gamla gubben Hardin rodde förbi i snuggan. Han kom från västra sidan af ön. Han hade rott ut vid soluppgången, nu var klockan två i rappet. Han hade fyllt den lilla båten med ved, som han plockat längs stranden. Förmodligen hade han också någonstans gömt undan en eller annan ilandfluten stock, som han vid lämpligt tillfälle längre fram skulle hämta och klyfva upp till kaggvirke. Ty det var fiskarvana, och han var mer drifven än någon annan i konsten att stjäla stockar.
- Ha I na? ropade Danke till sin far.
- Na lite! hördes gubben svara i sitt stora skägg.
Nu kom fader Åbygge med Jan Ågren. Han stödde sig på en gammal gren och var krokig och stapplande och liten och grå; Jan gick bredvid honom rak och spänstig men inte mycket större, och han fäktade och pratade högljudt. Vid knappen till mössremmen hade han satt en klase häggblommor och i handen bar han några vildrosor.
- Henen ha du, stinta, sade han skrattande och gaf vildrosorna åt dottern, som nickade tack och satte dem i barmen.
Då blef Pär-Erik röd i ansiktet och såg i backen.
En båt syntes öfver sundet närma sig Myresudden.
- Gudskelof! utropade Josse. - Nu komma moster Åbygge med mat.
Fader Åbygge gick och synade.
- Å ja! sade han. - I ha int vuri så värst lat. I kan hvila en stund nu, tills käringa komma med maten åt oss.
- Nej - utropade Pär-Erik - nog dra vi en stund till, så val räksten dess minner.
Det var inte moster Åbygge, det var bara några brokigt klädda sommargäster, som lade i land. De promenerade omkring i gräset.
- Si, tocka satans kanaljer, hväste fader Åbygge. Går dom int och trampa ner koföan för mej. Haje åt dom, du Pär-Erik!
Pär-Erik skrek.
Nu syntes moster Åbygges båt. Maten kom och dukades upp i skuggan af storladan, och man åt med frisk lust. Fader Åbygge tuggade på lite vattlagdt bröd och petade i några strömmingar, men han gladde sig åt en half pilsner, som häradsskrifvarn skickat med.
Efter maten gick han afsides och lutade sig. Gumman följde honom, och snart sof hon bredvid honom med förklät öfver hufvudet mot alla flygfän.
Eftermiddagen, när solen sjönk och luften blef röd i stället för blå, var inte så glad som förmiddagen, då solen steg och allting glittrade. Både körsven och dragare voro nu trötta och retliga, och fader Åbygge och den allförståndige Jan Ågren gingo omkring och mästrade. Tågen sprungo och måste knytas ihop, knutarna skuro i köttet, och när man ändtligen fått ett slut på plågan, fick man veta, att det var en hel päråker till att plöja upp, och till på köpet skulle den plöjas med fader Åbygges gamla träplog. Man gick och såg på åkern.
- I är toket, morbror! sade Danke. Tro I, att vi ä hästar?
- Tocka stackare! var allt, hvad fader Åbygge svarade.
Och så plöjdes det, till dess att åkern låg där vågad och vacker; då var den gyllene sommarkvällen där, och när de trötta ungdomarna sågo på hvarandra, stodo de som omgifna af glorior, och marken lyste och glittrade om fötterna, luften var sval och lätt och himlen oändligt hög öfver dem.
Krokbåtarna rodde ut och passerade Myresudden, man hörde öfver vattnet, hur fiskrarne ombord pratade med hvarandra.
- Ta båten eran och far hem! sade fader Åbygge. Jag stanna henen en stund till.
Alla gingo ner till båten utom fader Åbygge, som stapplade i väg upp genom hagen och försvann bland asparnas brinnande blad i solnedgången.
Nu är den gamle Erik Åbygge ensam på Myresudden, men det tänker han inte på. Han har varit ensam hela dagen, fast de andra varit där och gått omkring honom.
Han stapplar längst bort till hagens bortersta led och undersöker noga, om gärdesgården verkligen kan vara så stark som Jan Ågren sade, och naturligtvis är den inte det, men någon tid håller den alltid.
Sedan följer han gärdesgården och synar hvarje troa, stöttar upp här och hvar, rättar till, klår sig i hufvet, tänker på, hur det bör bli en annan gång, förbannar vattnet som stiger från myren och förstör så mycket af hans åkermark, och genomblöt om fötterna kommer han slutligen efter sin långsamma och noggranna inspektionsfärd tillbaka till päråkrarna. Strandåkern är tofvig och ful, men det är sandjord, och han vet med sig, att där måste potatisen gå. Svårare har han det i tankarna med öfre åkern, ty där är svartmylla, och där växer så otjänligt mycket ogräs. Och när han mönstrar hafrestycket, tar han af mössan och rifver sönder alla myggbett, som han inte känt förut och utbrister:
- Faen! Att det ska vära så bannadt myttje bortå ogräset!
Han rycker i stubben och sliter upp refvor som kommit, men han känner, hur de hålla emot och ha en hel hjälphär nere i myllan, och tillintetgjord inför den starkare naturkraften står gubben och bara tittar på den mark, han brutit men inte lyckats tämja ännu.
Gubben går sakta, timmarna förrinna.
Det finns ingen sol uppe längre, och sunden ligga blanka, krokbåtarna ha återkommit alla, fåglarna ha tystnat, endast orren hörs sjåsa i skogen. Samt trasten. Det är också en tunn skymning öfver hamnen.
Då kommer moster Åbygge tultande uppför Myresudden, och hon pustar och stånkar. Hon stannar.
- Åbygge! Åbygge! ropar hon.
Gubben är döf, han hör inte. Men hon får syn på honom och går fram till honom.
- Är du toket, Åbygge? skriar hon. -Klocka gå på elfva, och du kom int hem nångång. Jag val ju så rädd, så jag tro rakt du ligg här på Murresunn och är död.
- Du är toket du, Stina! Jag gett fäll si åt, hur jag har'et härhenen.
- Far du int och koxa och koxa här på Murresunn för jämnan. Nog ha du fäll tid att sofve, når du ha slite och släpa hele dan. Kom nu, Åbygge!
- Ja, ja! mumlar gubben och har på en gång blifvit trött.
Men han måste i alla fall plocka lite strandskrafvel att ha i
båten, och medan gumman hjälper honom att samla upp grenar, klant,
stockändar, brädlappar och annat, som flutit i land, står juninatten
hvit och stilla kring de båda gamla, som sträfva med sitt.
