Hans unga kvinna Greta med första barnet på armen och det andra under hjärtat stod i bosvalen och såg mannen, hög och kraftig, i skälskinnspjäxor och hvit mössa gå med linan öfver axeln och dra drögen med lillbåten, skjuten af Danke Hardin och Johan Locknéus. De försvunno bakom uddarna, och spåret syntes lysa i morgonsolen, där de gått.
Sör från hamn hördes yxhugg och hammarslag och virkets gnek och några rop; gummor stultade förbi Pär-Eriks stuga i tinsnön på hamnvägen, och genom bryggstufönstren syntes gubbhufvun lutade öfver arbetet med surströmmingskaggarna till sommarn.
Gubben Åbygge kom sör från handelsman med en flaska linolja i hand. Greta gick upp från bosvalan och fram till grinden.
- Tro I, att isen gå mycket i dag, morbror? frågade hon.
- Hvad kan jag veta! sa gubben. Isen gå nog, som han vill. Har du'n Pär-Erik ute på skälisen då?
- Ja, han är ute. Han och Danke och Johan.
- Han är ju duktin, säg dom.
- Bara blott han inte är för duktin!
- Det får du fäll si, sa gubben leende och fortsatte.
Men skäljägarne släpade båten öfver landlia till en mala. Ska vi dit och få oss ett par?
Då Danke, som börjat ta landmärke och bli betänksam, såg tvehågsen ut, förklarade Pär-Erik, att det ju inte var någon ström, att vinden stod nästan stilla, att isen inte gått en enda gång och att solen visserligen var på fall, men ännu ej tagit landbergen och ännu hade en bit kvar af himlen.
Nu syntes ju hemlandet fjärran och mörkt i den rådande solställningen, och det var rödt i luften mot kväll. Men det var ju bara att följa samma spår hem, som man trampat upp förut. Ingen snö hade ju fallit, och ingen skulle komma, då bara den vanliga molnbädden i väster fanns på hela himlen. För resten: framemot natten, om man skulle dröja så länge, kom ju fullmånen och lyste det lika ljust nästan som om dagen.
Var det nu tal om någon fara, så kunde det väl inte vara annat än barnsligt tal. För det första låg Johan där i båten. Var det så, att man inte kom till solnedgången, så gick han hem och varskodde. Och säkert visste man då, att det varit folk hela dan på berget med tub och hållit utkik på dem. Såg man där från berget, att det började bli någon fara, så varskodde man nog de andra, och då hade man folk ute i rappet.
Hade inte finnarna blifvit klarade härom året, och det fastän det inte var mer än sörja, som de voro på! Här var det ju bara att gå från bro till bro, och var det så, att isen gick, kom man antingen till Gnäggen eller Långskäret eller till Sörudden.
- Förbanningen är du inte harig, Danke, sa Pär-Erik.
- Harig eller inte, så är det lite vett i att ge sig i väg på det hänne viset, når man ingen båt har, sa Danke.
- Gå åt helvete med dig då! ropade Pär-Erik, slängde bössan på axeln och gick.
- Men Greta då? Tänk på henne med!
- Hon klarar sig alle gånger; det står käften för om int annat!
- Du ha int rätt att ge dig ut på det dänne viset. Du gett tänke på, hvad det ska bli tå henne och ungarna, om du bli efter, ropade Danke efter honom.
Då stannade Pär-Erik.
- Han't du fridd till na du! Ta na, du! Om du tänk, att det kan bli nån fara bortur den hänn skäljakten. Men annars kan du vära lugn. Jag ska ha med mig hem så många skinn, att så många ha du alldrin sitt. Och int hon heller. Häls na det! För hvad ni dug till här i hamna, det vet inte jag.
- Då ska du, förbanne mig, få gå där du går! sa Danke för sig själf och vände.
Och på så sätt blef Pär-Erik ensam ute på hafisen i solnedgången. Han gick öfver skare och hopade isstycken. Luften var stilla och frostig mot kvällen. Solnedgången hängde som ett rödt sken öfver västra halfvan af himlen, och den östra utåt hafvet var full som af violettfärgadt damm.
Det kokade i Pär-Erik, och han hade hastigt gjort upp sin plan.
Nu skulle man ha igen det onda, han fått lida. Hade man sagt, att han gift sig på fisken, som gick i hafvet, och pengarna i handelsmans skrin, så skulle han visa, att han var karl att dra hem inkomsterna till huset. Hade man sagt sinsemellan, att han var starkare i tungan än i armarna och mer värd i mun än i bröstet, så skulle han visa, hvad rätt han hade att vara stursk, som han var.
Han skulle gå till Gnäggen, det var inte långt dit. Han skulle skjuta, hvad han mötte på vägen dit. Han skulle öfvernatta på Gnäggen, det gick att gräfva sig in under skaren och få tak och värme där, och i morgon skulle han gå samma väg tillbaka hem. När han då kom hem med alla sina skinn - teg man kanske då?
För resten måste han ha pengar. Till våren kom andra ungen. då hade han två gaphalsar i stugan. Greta fick inte tid att ro på sjön, och han måste ha det han födde sig själf och dem med.
Men sommarn skulle komma. Han visste mycket, som de andra inte visste. Han hade legat mycket ute med bössan och sett mycket och hört och lärt mycket på den tiden han var flottakarl. Han skulle visa, hvad det ville säga att ha starka armar och djärfsamt humör, så man kunde våga lite för att vinna. Och Greta skulle inte behöfva ångra, att hon kommit i lag med honom.
Låt vara, att han var argsint ibland. Det behöfdes nog, hon var inte af de goaktigaste själf. Men de kände till hvarann både utan och innan och visste att det inte var något, som fallerade, när det kom till kritan.
Skälarne - de lågo bortåt isen. Solen sken rödt på dem. De syntes som kringkastade stockar efter en eld, gjorde inte en rörelse. Och allting var stilla.
Bergen i land reste sig mot natten, mörka och långsträckta, och solrodnan fyllde ej längre hela luften. Den smög tätt öfver isen, i en grund våg från västra bergen vällande ner mot hafvet och nående nätt och jämnt öfver skälarna och skäljägaren. Pär-Erik hukade sig i den röda skymningen och kröp rundt en isrugelkas, kom öfver krossis, som gled undan, bakom isblock, gröna som glas och med droppglöd af solen i lä, lyfte varligt på hufvut och spejade. På isfältet mellan honom och det aflägsna hemlandet lågo skälarna, fem stycken närmast i grupp, och ej långt ifrån dem syntes hålet; det skvalpade lätt och reflexerna af solnedgången glittrade i vattnet.
Han stödde bössan mot en skarkant, siktade noga, blicken ville bländas af den röda bösspipan och skenet i luften; skälarna syntes suddiga i konturen; han måttade noga, och skottet gick. Ett af djuren ryckte till och låg därefter orörligt. Han laddade om och siktade på nästa och sköt. Den ryckte till och låg orörlig. Pär-Erik sköt än en gång. Ännu en skäl ryckte till och låg därefter orörlig. Det log i mungiporna på Pär-Erik. Skälen måtte vara trött, tänkte han. Det var det märkvärdigaste han varit med om. Han siktade än en gång, men mindre noga och sköt. Det blef bom, det var också skummare nu. Den sårade skälen jämrade sig och rullade ner i hålet, kamraten följde och vickade afsked med stubben.
När Pär-Erik reste sig, såg han aftonstjärnan brinna ljusblå och stor på den gulröda himlen. Tunna skuggor föllo från alla upprättstående isblock, och snön syntes blå och genomskinlig som ett månsken.
Han lutade sig öfver skälarna och undersökte dem, såg sig därefter frusen i en hast omkring. Till höger hade han Sörudden, och öfver den reste sig den svarta fastlandslängan med rosig snö på topparna. I horisonten framöfver höjde sig Gnäggens öde fågelskär, ej långt från det farliga grund, som bär samma namn.
Pär-Erik vände sig och sökte upptäcka Danke och Johan, och han tyckte sig i den tilltagande skymningen se något mörkt långt borta, som sakta kröp öfver isfältet hemåt hamnen.
Månen lyftes på horisonten som en lindanserska på sin lina, röd och oformlig och ansvälld.
Pär-Erik lyssnade i kvällen. Det hördes som om någon långt borta skulle gå och klinka på tomma buteljer, och som om någon i djup sömn ibland drog en suck. Det kändes, att hela isfältet sakta häfdes och sänktes; ibland knastrade det till, och en istapp föll med ett prassel ner och halkade från blocket i snön, där den blef liggande. Allteftersom skymningen tätnade, var det, som om också alla de förut omärkliga småljuden samlats i större mängd och burits omkring i luften.
Pär-Erik stod och tänkte på, att man hemma bäddade vid denna tid och kokade gröten och ordnade till natten. Det brann makligt i spisen, och antagligen satt svärmor på soffan vid fönstret, och lilljäntan sof väl.
Rundt om i hamn voro fönstren tända, och skorstensröken slingrade sig om stjärnorna. Allting var stilla mot natten. Kanske satt en katt på en bro och jamade. Men hos handelsman hade ungdomarna samlats, det immade på rutan, och boden var full af cigarrettrök med handelsmans magra och sluga ansikte skymtade under fotogenlampan från taket.
Hemma i stugan sade Greta till sist:
- Jag tyck, dom borde vara hemma bortå skälisen nu.
- Jag tyck det, jag med - svarade svärmor.
- Jag gett rakt gå ner i boa och si åt, om dom syns där i Maludden, sade Greta.
När hon kom ut och fick se, att det var natt och att stjärnorna stodo fullt i himlen och att månen kastade skuggor bakom husen, blef hon rädd. Hon gick ner i bosvalan och såg sundet som ett blått silfver med uddarnas och skärets rostfläckar och tänkte sig hela hafvet utanför och kände kittlingar af oro i hjärttrakterna.
Pär-Erik skrattade åt sina tankar, lite stolt, lite hånfullt, lite ängsligt - kände samtidigt, att det drog kallt. Hafvet suckade oftare och tyngre, och det var nu månblå natt öfver isen.
Han skulle inte gå hem. förr skulle han bli efter. Men ett skälskinn skulle han ta med sig att ligga på.
Pär-Erik gick ner till valplatsen, skar upp en af skälarna, flådde med möda skinnet af kroppen och kastade det öfver axeln, tog bössan i hand och började marschen ut mot skäret Gnäggen, belyst af månen och stjärnorna, där han gick.
Han kände sig alltmer bortglömd och ensam och förstämd. Han kände sig till sist inte som viss person, inte som Pär-Erik Sundberg, utan som något hvad som hälst, som svart och otydligt rörde sig ute på hafisen i månskenet. Han började känna sig trött, när han marscherat en god stund, och det var tungt och stelt bak i nacken, ryggen värkte, och det drog kallt om magen. Men pjäxorna voro torra och fötterna kändes varma, hvilket var hufvudsaken. Han hade gått länge, och Gnäggen höjde sig nära inpå honom som en bärgås, han kunde till och med skymta bara klipphällan, där snön ej hade fastnat. Det hade börjat blåsa, och stjärnorna blinkade vått som ansträngda af blåsten. Isen gungade märkbarare.
Slutligen vacklade han till och tog ett snedsteg och var nära att falla.
Hvad var det som hördes? Ringde klockor?
Pär-Erik gjorde ett språng, tappade bössan i snön och blef stående stilla.
- Hvad i h-te nu då? - ropade han till för sig själf. Går isen?
Det kom en rysning ner från länderna, från maggropen, rundt hela kroppen, och det torkade torrt i halsen. Karlen blef rädd med ens, och det darrade i benen.
Denna hastiga törn som han fått, vaggningen under fötterna, som blef allt starkare, blåsten, som ökat så hastigt, klingandet och suckandet, som hördes utan afbrott - var det öppen vak i närheten?
Gick hafvet fritt?
- Det var natt, det var utström. Satte isen utåt?
Han lade sig ner och såg hela fältet i långa vågor framför sig, och han hörde det brusa under sig som af en skog. När han reste sig opp, såg han ej långt framför sig en krossishög stiga i månskenet lysande och glimmande som glas och silfver och porslin. Tydligt syntes då, att isen gick.
Åt hvilket håll springa?
Inte åt land; därifrån gick ju isen. Inte åt samma håll han kom ifrån; där måste ju rännan vara bred redan och fylld bara af sörja. Bara utåt, mot Gnäggen, som låg likt en mörk kulle framför honom.
Han tog opp bössan och skyndade utåt. Den tunna snöskaren stänkte om fötterna, och han kände det bulta i öronen. Han ökade stegen och skulle ta ut till språngmarsch, då han kände sig häfvas som af en eruption, vatten trycktes upp genom snöskorpan, han såg i svettimman för ögonen, hur isen och snön som en här af hvita myror satte sig i marsch, och när han tryckte ned foten, gaf det efter.
Han kastade om och vände mot landsidan och sprang. Bössan slängde han från sig och sprang från månen med skuggan framför sig; han kastade skinnet och lopp vidare. Men plötsligt gaf det vika under fötterna, och som i en puttrande gryta sjönk han ned öfver midjan. Han lyckades krafla sig opp, fick fäste på ett fast flak, reste sig och såg, att flaket mätte knappa två båtlängder i omkrets. Det vaggade och skalf och vreds rundt, och kanterna maldes som till socker. Slutligen brast det, han tog ett språng, och det gick ömse rödt och svart för blicken, månen lyste som genom ett blodregn, stjärnorna föllo som lingon genom blåhvita luften, hafvet syntes flyta med eld, och framför honom sof Gnäggen som en jätte på sida.
Nu sprang han, hoppade på små isstycken, som drogo sig undan steget, hjärtat klappade tungt och långsamt i halsgropen, vid tinningarna brände det, som ville blodet forsa ut, hjärnan rann het genom öronen som en tunn gröt, det droppade svett, som sved i ögonen, med den skvalpande och snart tömda hjärnskålen vidgade sig och lyfte sig och blef himlahvalfvet, där månen spräcktes och formade sig till en not full af blank, sprattlande lax och stjärnorna ramlade som strömming och småsill ur ett osynligt öskar ner i hafvet.
När han började ropa på hjälp, var det som om små röda eldar rest sig ur hafvet och skickat upp rökskyar, som sedan stannade kvar och omsvepte strömmingsregnet; det blef skummare i luften. Någon drog honom i benen, men samtidigt sprang han med en fart som var förskräcklig. Man stod på stränderna och såg honom springa och förvånades öfver farten. Och öfver hans längd. Ty han var ju en jätte.
Gnäggen hade rest sig nu och stod på ända och skymde månskenet. Det lyste om kanterna öfver hufvet på Gnäggen, svagt bara. Framför var det tämligen mörkt. Han hörde tydligt, att det spelade och sjöng bakom Gnäggen.
- Gud i himlen! Jag orkar inte. Jag orkar inte... mumlade Pär-Erik Sundberg och sprang vidare med slutna ögon.
Nej, han sprang inte. Han kraflade i sörjan. Ibland sjönk han ner. Då tog han stödtag med händerna. Ibland låg han i sörjan. Blocken reste sig på ända och lyste i månskenet kring den svarta fläcken. Det såg ut, som bugade de för honom liksom stjärnorna en gång fordom för Josef i drömmen. Han reste sig med möda, famlade med armarna, kröp på knäna, sjönk ned till bröstet, spottades ut af hafvet, som lekte med honom likt en katt med en råtta.
Plötsligt tog han ett språng och höjde armarna öfver sig:
- Mor...! Hjälp!
Det hördes ju knappast en meter omkring honom i dånet af krossad is på gång för strömmen. Strax sedan han ropat, reste sig blocket på ända, han halkade och föll, slog ansiktet mot kanten, så att blod flöt ur näsa och mun, sjönk ihop som ett dragspel, sögs ner, vältes rundt, medvetslös tydligen.
En arm stack opp mellan två isstycken, veks, vreds till och försvann.
Isen gick, som den gått i tusentals år, flaken samlades, det suckade och klingade en stund, och plötsligt, som det börjat, stod allting stilla igen - ty det var vana så - och månen lyste på den omkomnes spår, på bössan och skälskinnet. Och ljudet hördes som ett svagt sus långt fjärran från hafvet, där det gick öppet utanför drifisbandet.
***
Ljus brann i Sundbergs stuga hela natten, och när gamle Erik Hardin kokte sitt kaffe som vanligt klockan fyra på morgonen, såg han Greta komma från Backen med tuben i hand.
Gubben gick ut på hamnvägen.
- Var lugn du, Greta, sa han. Han har lagt sig på Gnäggen som vi brukte i min ungdom. Bara sola går opp, kom han igen.
- Kom han igen? Nej ni, morbror, den hänn gången kom han ingan igen.
Solen kom, ingen Pär-Erik kom. Solen sjönk, och han var borta. Solen steg och solen sjönk, vintern blef vår, Pär-Eriks son föddes och blef döpt; och hvar gång Greta gick ner i bosvalan, såg hon mot Maludden, det blef en vana.
Nästa höst gifte hon sig för barnens skull med Johan. De voro ett tystlåtet folk, som lefde i ärbarhet och arbete, och Pär-Eriks och Johans barn växte opp i sämja och blefvo stora.
Som alla andra talade de om "Pär-Eriks-året", ty det ordet blef
stäf där i hamn.
