Genast som isen gått och endast den höga strandkallen låg kvar, rodde de en skötbåt västanpå ön - ty sundet var ännu fullt af issörja, som hindrade framfart - drogo upp den på Rödharet och vakade dygnet om i vaktstugan på lotsbärgstoppen.
Ännu var inte kuttern tjärad, ännu inte bojen mönjad, inte prickarna hyflade och målade, och ännu rann vårflödet i lotsförmans stenbacke som en strid bäck med färgadt dropp i ett spindelväfsfint töcken af fukt öfver vattnet.
I sjöbodarna sutto fiskarflickorna sjungande vid sitt arbete. Dagarna genljödo af hammarslag norr från stranden, där fiskrarna hade båtarna dragna; om kvällarna rodde man ut med lodbössan och vättarna och laxkroken för att få lite fågel och möjligen en skäl, och ännu var det bara den första gryningen öfver hamn.
Lotsförmans äldsta dotter satt i väfstolen och väfde röda inslaget till fars skötbåtssegel. I trädgården under häggarna, som knoppades, sådde och planterade de båda andra, och man väntade hvar dag bud från Hernösand eller från något af verken, att en ångare eller en seglare skulle komma.
Och budet kom.
När kvällen blef, sade lotsförman, som hade vakten, åt sina flickor, som för natten skulle öfverta den:
- Håll utkik åt Högbonn! sade han. I vet, att det är en ångare i görningen.
Därmed vände han sig i sängen och somnade genast.
Nu gingo de två äldsta flickorna upp till bärget. De voro klädda i vinterkappor och hade schalar med sig. Öfver den äldstas axel hängde tuben i en röd snodd.
Flickorna gingo sakta uppför de branta och besvärliga trapporna och talade om somrar, som gått, och om den, som nu började tändas. Den äldsta, som var nära trettiotalet, hade under vintern fått tillbaka något af förgångna års fägring. Ögonen, som kunde skifta likt en fuktig berghälla, på hvilken solnedgången skiner, hade varit tända, och kinderna hade rundats till, och hyn blomstrat, och pannan legat som ett hvitt moln öfver ett vackert och soligt landskap med snabbt föränderliga dagrar.
Men mot våren hade ögonen falnat, kinderna fallit in i håligheterna efter förlorade tänder, kvisslor stigit i pannan, och kroppen magrats och hukats, och den kvinna, som nu sakta gick uppför de bruntjärade trapporna, var inte mer ung, kunde väl knappast mer bli det.
Att hon en sista gång blommat midt i vintern hade orsakats af glädjen öfver några svensk-amerikanares ankomst till hamnen. Men en natt, medan flickorna sofvo, hade någon eller några varit inne på lotsförmans gård och hissat en flagga på halfva stången. Dagen därefter foro svensk-amerikanarna. Hvem som gjort dådet, visste ingen.
Lotsförmansfamiljens vrede var stor, dess förhållande till de öfriga hamnborna blef sämre än förr. Flickorna stannade inne dagarna i ände, bleknade, sörjde och längtade till sommarns styrmän och kaptener och till herrskapsfolket från stan. Men den i grågryningen sakta fladdrande sorgeflaggan hade varit dem ett dåligt tecken, och den hade lärt dem att djupare än förr hata de lågsinta, afundsamma och illvilliga fiskrarna. Gammaljäntor kallades de och kallade de sig; de hade siktat högt; de hade kunnat få fordom någon af fiskarpojkarna men ej brytt sig om dem; nu togo de väl Nicke, om han ville, eller Pär-Erik, eller någon af de andra - men nu ville ej de, om de velat förr.
Hilma hade svept sig i schalen och satt hopkrupen mot väggen, men Fanny stod med tuben i tittgluggen.
Nu, när de båda systrarna kommit upp till vaktstugan och i den skymmande kvällen späjade ut mot hafvet, samtalade de förtroligt om årens ödelif härute i hafsbandet.
Månen var i väster som en silfverslant på ett rödt kläde, och hafvet låg i månbelysningen med ametistfärgade fåror men mörkt utåt. Och drifisarna drefvo, långt ut drefvo de. De liknade grå sjöbodar, som slitits från land, och klippor, och får i bete på en stubbåker; hafvet var som en gammal svedja djupt inne i en urskog med lefvande varelser och skrömt och oknytt under en eldgul och blodaktig himmel med allt fastare och hvitare månsken, ju mer natten kom.
Hilma satt tyst och såg ut öfver de insomnade fastlandsbärgens vida linjer, men Fanny späjade alltjämnt genom linserna.
Tubens runda värld visade de närmaste grantopparna onaturligt stora och en del af söderöns gråa bergvall. Därbortom låg hafvet, och de vandrande vågorna syntes så tydligt att flickans öra tyckte sig förnimma deras brus.
Men det var inte det hon hörde. Vårnattens alla ljud voro nu väckta och föllo ihop: haren satt inne i skumskogen och knarrade och skrek, orren föll in, när han gjorde paus, med sitt lockande skratt, som liknade småstens hoppande nedför ett tak och därefter plötsligt förvandlades till likhet med det sjåsande ljudet af ett snöskred; grodorna purrade i alla vattensamlingar och taltrasten fjärran i skogen kvittrade öfverljudt och skulle så göra, till dess solen gick upp och småfåglarna med bofinken först vaknade.
Men ännu var solen borta.
Flickan såg i tuben, hur månskenet kom drifisarna ute på hafvet att glindra som grönaktiga lågor, och i hvar uppgående våg tändes en blixt, som hastigt släcktes.
Men i väster hann ej solnedgångens rodnad dö bort, förrän ny vaknade öfver det isblå hafvet i öster, där en landtunga stack ut med ett flammande sken ytterst - och det var Skags fyr. Längst i södra horisonten hade moln samlats. De stego ej, men släpade öfver horisonten som mörka ångor.
Den yngre systerns hufvud hade fallit mot vaktstugans vägg. Munnen var halföppen, ögonen slutna. Af månskenet, som bredde sig öfver bärgtoppen och tände silfverglans i fönstret, kom en dödens blekhet öfver ansiktet.
Den äldre systern låg femminuter efter femminuter orörlig. Den yngre satt som i sömn. Haren knarrade, orren sjåsade, taltrasten sjöng. Stundom trängde ljudet med en vindfläkt från en bäck i skogen, som forsade med ett bredt dån.
Och rätt öfver det öde hafvet hängde en stor stjärna ensam, röd som en ångares babordslanterna eller en förankringsboj ute i rymden. Då gjorde den äldre systern en plötslig rörelse och ropade till.
- Jag si'n, Hilma! Jag si'n! Han är i Losmesundet! Jag si grön lanterna, och då är det han.
Den yngre systern hade spruttit ur sin dvala.
- Herre jistanes, Fanny, så du gasta! Jag val rakt rädd, sade hon och tog till tuben.
Nu ställde sig den äldre systern i vaktstugans svale med tuben i titthålet, och den enögda, storgloende tuben riktades som en kanonmynning ur en skottglugg mot ångaren fjärran i vårskymningen öfver hafvet.
Så gingo kvarterna.
Nere vid bärgets fot låg hamnen sofvande; en lång gata, kantad af röda stugor med hvita knutar, en knoppad rönn här och hvar, sjöbodarna tätt åttill med stängerna speglade i vattnet och båtarna stilla. Gistvallarna ofvan gatan tomma. Kapellet ofvan gistvallarna hvitt och stort öfverst i stenbacken. Och skogens mörka vall kring hamnen från Lotsbärget öfver till Flögstångsbärget, och därbortom hafvet mörkt och med svagt dån.
Därnere i hamn sofvo de. De...
Fanny ansträngde ögonen för att hålla kvar på näthinnan bilden af den lilla flugan, som klättrade ute på horisontlinan med en synålshvass eldspets i pannan; som nalkades och växte till storlek af en broms; som spatserade än åt höger, än åt vänster, ibland med kurs mot Finland, ibland inåt Omnefjärden.
- Är det en bogserbåt? Är det en lastångare? Ska'n in till Omne? Ska'n nöröfver? Ska'n ha lots eller ska'n inte? Hvad vill toksnögen? Armade as att gå sakta!
Men det började gry. Som en våg af blod spred sig under österhimlens tunna hud, sögs genom tusen fina hårkärl upp mot zenit; förut omärkliga, lätta cirrusmoln sväfvade som skära rosenblad eller flockar af flamingos högt i rymden; luften var kylig och plötsligt renare än förr. Medvetslöst, blundande, i något slag af salig hänryckning, medan solen arbetade sig upp under horisonten, låg detta öde haf kring dessa öde skär, under det att en ensam lastångare letade sig fram i drifisen och två lotsförmansdöttrar, som egentligen bara hade bekymmer för att bli gifta, med af trötthet och ansträngning svidande ögon fot för fot följde dess färd mot deras ö.
Och vid deras fötter nere i hamn sofvo inte bara deras fiender, men deras far och de andra lotsarna, som skulle vakna vid första signal och hoppa i kläderna, springa genom hamnen, längs stranden ut mot Rödharet, skjuta ut båten och ro till ångaren som höll bi, ett puttrande och svart och smutsigt odjur i det rena vattnet - det första odjuret för i år.
Flickorna hängde vid hvar sin tub och spejade oafbrutet och tysta. Skrofvet af ångaren skönjdes nu och lanternorna urskildes tydligt: styrbords gröna och topplanternans hvitgula, hyttfönstrens rad, masterna och skorstenen, som gaf ur sig en svart rök, hvilken hvirflade öfver vattnet och slog ned kring båten som en svärm svarta måsar. Bakom låg kustens mörka rand.
I öster fjärran ordnades nu mot morgon. Månskifvan stod som klarast.
Folk vaknade då i hamn. En båt gled öfver sundets hvita vattenspegel mellan stränderna, satte kurs utåt och försvann om uddarna.
Haren hade tystnat, orren hördes alltmera sällan, trasten var borta. Det var blifvet rödt och gryningskallt och alldeles stilla, och flickornas blekblå skuggor rörde sig spöklikt på utkiksväggen, när de ändrade plats.
- Ska jag ringa? sade Hilma.
- Vänta tills han blossa, då kan...
Fanny hann aldrig punkten, då slog som en kanonblixt ur ångarens sida. Skenet stannade stilla ett ögonblick, började sedan vackla och gunga oroligt för att därefter slockna.
- Han blossa! Han blossa! Skynda dig in efter trasslet! Och fotogenet! Och stället!
Detta ute doppade Fanny trasslet, fastsatt på ett stålhandtag, i fotogenkannan, tände eld och svängde blosset i vid båge öfver hufvudet, höjande sig på tå högst på berghällan, öfver de orörliga grantopparna mot fastlandets aflägset ljusblå berg och en topasgul himmel. Sedan hon svängt blosset tre gånger, släckte hon det och ropade till systern:
- Hvad stå du och koxe i! Ring på eviga rappet till losa!
Signalen gick, och efter några minuter syntes ur fyra gårdar män springande genom hamnen, i hast krängande kavajen öfver axlarna och med tunga stöfvelklampningar, som från den sofvande hamnen gåfvo genljud upp till berget.
Och nu blåste ångaren lotssignal, stannade och lät ångan gå, den stod som en hvit fradga öfver skorstenen.
Nere i sundet mellan grantopparna syntes vattnet blodfärgadt af reflexen från lotsarnas lanterna, och när en stund gått, sågo flickorna båten med lanternan i stammen komma mot ångaren, och så försvunno båda bakom skogen. Nu ljusnade morgonen alltmer, en bofink sjöng redan.
Hilma kom från "rundstenen", där hon stått på utkik mot slutet.
Då låg Fanny med tuben bredvid sig nedhukad på flathällan väst om utkiken, och den sista månglansen dallrade kyligt öfver den hopkrupna kroppen. Hon låg stilla.
Hilma stannade och såg, hur den smutsröda himlen arbetade sig upp allt längre från hafvets bläckfärgade plan, och hon skakades plötsligt af en rysning, ty nu var morgonköldens bittra timme före soluppgång. Och hamnen låg som fallen tillbaka i en evig död, med hvarje träd, hvarje buske, hvarje grässtrå orörligt. Hon suckade omedvetet.
- Fanny! sade hon sakta.
Systern låg orörlig.
- Fanny, höre du!
Nu reste sig systern, och ögonen voro förgråtna. Ansiktet syntes i den döda och obarmhärtiga morgonluften magrare än någonsin med röda flam-ärr efter schalen och smutsgrått blekt i öfrigt.
Systrarna sågo på hvarandra.
- Du tyss jag är fäger än annars nu! - sade Fanny.
Men utan att svara något gick Hilma, och hennes steg förklungo mot berghällorna.
Systern hemma hade kokat kaffe, och hon satt i hvit nattdräkt i sängen och drack med koppen på knäet, när Fanny kom in. Hilma stod stödd mot vedlåren, där en lampa utan kupa brann. Alla tre systrarna voro allvarliga.
Då hördes en råmande signal.
Systrarna sprungo ut på verandan och kommo i tid att se lastångaren glida genom den tunna ishinnan in på sundet. Den var våt af morgondaggen, och i päls stodo skeppare och lots på bryggan, och folk sprungo på däck.
Och nu gick solen upp öfver Flögstångsberget och tände eld på hafvet och skären och sundet och den inkomna ångaren.
Systrarna stodo stödda mot hvarandra, tysta.
- En ha alltid far så länge han lef! - sade Hilma plötsligt och såg
uppmärksamt på morgonens första mås, som kom från hafvet in öfver
sundet.
