Sedan stormen redan länge hade legat och varit svart ute i horisonten, sände den en dag alla moln för solen samt fiskmåsarna högt i skyarna öfver hamn, och det började bli kallt mot natten.
Detta var i augusti månad.
Man hade inte varit på sjön i flera dars tid. Alltså hängde nu inga nät i gistvallarna. Men vid sjöbodarna lågo skötbåtarna, somliga under tak, andra inte, allt eftersom fiskaren var eller hans far varit rik till att bygga båthus eller inte.
Rundt hamnen gick berget i en hög vall. Högst på vallen stod lotsstugan och strax ofvan lotsstugans tak låg för närvarande himlen som en nerbukig och grå presenning, genom hvars hål och springor vatten började sippra.
Mot kvällen kom grundläggarn in till skräddarn och pratade med skräddarns dotter, men skräddarns dotter hörde inte på honom utan pratade med Munthers dräng, som stod stödd mot dörrposten rökande pipa.
Man började redan gå till sängs rundtom i hamn, och endast stormdånet utifrån skäret och uddarna hördes, med tillägg af skogens jämmer och prasslet i hamnens fåtaliga och torra löfträn.
- Jag kan se, sade grundläggarn, att ungdomen reder sig själf, fast det är stormen, och då är det väl bäst för gammeldomen att he sig å gåle, som ni säger.
Därmed drog han sig ut i dörröppningen, så att farstun blef mörk och hans grofva hufvud spökade mot jagande, ljusgrå moln, och en gren af flädertébusken i kryddgåln syntes för hvart vinddrag böja sig fram vid dörrkanten och liksom vinka efter grundläggarn.
Ungdomarna stodo tysta för att inte ge grundläggarn tillfälle att säga mer. Munthers dräng hade i skymningen fått fatt i skräddarns dotter lillfinger, som han nöp; grundläggarn stod länge tyst och stirrade på den drifvande regnhimlen, blef däraf betryckt och började slutligen sätta i gång. Drängen passade genast på att kyssa skräddarns dotter, men när de båda ungdomarna vaknade till igen, hängde grundläggarns dogghufvud vid dörrkanten, och skrattande halfhviskade det:
- Akta er för djäfvulen, ungar! Han är värst i stormen. Härpå försvann det.
Ungdomarna gledo nerför gården, smögo på tå öfver stenarna och gruset för att ej genom ljud röja sig, kommo in i sjöboden, där sjön och regnet spolade, löste lillbåten, vrickade bort till boden, där jäntan hade sin säng, förbi hela raden grå och röda, ensamt suckande och ibland i sömnen snarkande bodar, som sett för mycken kärlek och för mycken storm att idas se på dessa båda, som tego och darrade af blöta, kyla och längtan; och dagens alla redskap sofvo i bodarna, och allt var dödt, och öfver det döda dref stormen fram.
Om hvad som försiggick i alla öfriga bodar och stugor, vet jag denna gång ingenting, men jag vet, att, medan stormens dån blef allt väldigare och regnets smatter allt häftigare och vågornas fräsande och spottande och plaskande allt mer orofylldt, lågo i skräddarns dotters säng skräddarns dotter och Munthers dräng, blöta och heta och knepo om hvarann, som hade just en våg legat bakom ryggen på dem hvar och klämt dem mot hvarann, och de kysstes så, att stormnattens dån till sist bara blef ett sus för dem, och de kände inte längre, att ilarna hveno in genom det gistna stockvirket och fladdrade med deras hår; ej häller att genom båtens regelbundna törn mot båtstången hela boden fick en darrning, hvilken sängen delade - ty de hade glömt grundläggarns ord, att djäfvulen var i stormen värst, de hade glömt, att de lågo och pressade sig till hvarann, så att tinningarna andades tungt, de hade tagit lustans vingar och flugit ut som delar i stormen själfva.
Men Munther med sin gumma, sjuttioårig han som hon, låg norr i hamn i bryggstuns farstukammare och sof, klädd i blå flanellskjorta, öfver hvilken det gråröda skägget bredde sig, och med händerna knäppta på bröstet. Hans gummas fetlagda ansikte låg uppåtvändt bredvid hans skägg. Båda snarkade, och katten sof vid sängfoten fredligt, och under sängen stack nattkärlets öra lyssnande fram.
En stormil hade upprepade gånger öfver den stora stenen utanför västra fönstret rusat på fönsterglaset, som buktat sig och klingat. När för tredje gången ilen satte till rutan och samtidigt dörren suckade, skorstenen ulade högt, regnet bredde en hvirfvel öfver spåntaket och hela stugan darrade - slog gumman upp sitt ena öga. Därpå sitt andra. Stirrade rätt fram. Lyfte ena foten. Så den andra. Lyssnade. Glyste sidvägs på Munther. Hörde det förskräckansvärda dånet. Anade. Reste sig. Tog sats. Hoppade ut på golfvet, så att katten spratt långt ur sängen. Kom till fönstret. Stod där liten och rultig på sina runda, stadiga och smutsiga ben. Slog samman händerna och ropade:
- Munther! Det är starmen så falit, så alla båta drif västan i Brännudden. Notbåten ligg och hugg nör om strandbåthuset. Vi gett opp etta båta.
Munther reste sig krokig och darrig och svag.
- Ja, si tocke skrömt! Ha'nt det vurti starmen rakt! sade han sakta och klådde sitt gamla hufvud. Och n'Erke, sa han, hvar ha du'n Erke nasch? Ä'n på bögden, så gett du då gå ett'en!
- Du är toket, Munther! sade gumman.
- Toket är dom, når dom är ung, sade gubben.
Gumman kom ut i blåsten och hela hamnen var i uppror. Det lyste i några fönster, fruset och omornadt som i vintergryningar, och fiskareskuggor sprungo genom gistvallarna, och rop hördes i bodarna, hvarjämte båtar började ro opp sig på sundet för att nå till stormskyddade platser.
Munthers dräng hade vid denna tidpunkt i nattens historia krupit ur omfamningen och kommit i pjäxorna, hade för sista gången värmt sin hand mot skräddarns dotters heta skinn, i mörkret sökt upp hennes mun och, när han funnit den, af andakt fallit på knä och kysst sig mätt, samt därpå störtat ut i regn och vinddån.
Han hör, hur man skriar öfverallt, hvar och en upptagen af sitt; han ser mellan bodarna vattnet slå upp i skum; han skymtar båtarna bland de hvita vågorna på sundet, andra östrandens mörka band, däröfver vågbrotten stötas upp som hvit ånga ur en geysir; på höger hand har han hela bodräckan med dess lif, på vänster hand gistvallarna, öfvergifna, och längre därofvan under berget och skogen bryggstugorna med upplysta fönster.
Han springer förbi pelargonier och petunier i alla fönster och kommer till skräddarns. Då knackar det i skräddarns fönster, och ett gulmagert gubbhufvud med kinesmustascher tittar fram mellan blommorna.
- Kom hit! Hvarnasch kom du från? Hvad gör du sör i hamna nu?
- Hvad jag gör? Jo... båta drif! Båta våra. Jag gett ha nan, som hjälp mej. Vi ha notbåten nör om strandbåthuset, och han slas rakt sant.
- Pst!... sa skräddarns dotter plötsligt och knuffade drängen i ryggen, och när han vände sig, såg han henne barfota, barhufvad, i en röd stubb, som fladdrade om de hvita benen, och en gammal blå sjökavaj; med yrande och halmfärgadt hår och med röd mun men skärblekt skinn och ögon, som logo och samtidigt voro rädda, och för andra gången inom en minut höll drängen på att förlora sig.
- Nej, ropade han och hoppade högt i luften med ett skratt, nu gett jag skynda mej, annars tar mej fan och moster Munther.
Nu kommer drängen hem, sedan han leende upptäckt lillbåten i drift ute på sundet, och nu står han på vedkasen, lunggenomvåt.
Hvad ser han?
Tre långa karlar på stranden, i storstöflar och stormkavajer och med tjocka amier om halsen och mössorna nerdragna. Notbåten ligger full i vatten och hugger och hugger, och på en sten framme vid stamknoppen står den hvitfladdrande gumman Munther som ett spöke i skumrasket och stormdånet, och skummet stänker om hennes stadiga ben - och hon gråter och viftar.
Drängen skyndar ner till stranden, går ut i sjön till midjan, ropar åt de andra karlarna, som komma:
- Ohi, ohej! Så bra ni kan! Så ta vi hem! Ohi, ohej!
När båten är förtöjd och klar och drängen kommer upp i bryggstun, ur hvars skorsten rök börjat stiga, frågar honom gumman Munther:
- Men hvarnasch kom du från? Var du på bögden?
- Så I tala, moster, sade drängen, midt i vecka! Jag var sör i hamna och tog rätt i lill-båten och äsch I vill veta't så ligg han fast sör i lotskuttern.
Då grät moster Munther, ty hon var från barkbrödets tid och älskade sina ägodelar liksom drängen sina.
- Henen, sade gumman och satte fram flaska och glas, henen... ska du
få en sup... etter du är trogen i våran tjänst.
