Skötrodden var kommen med slåttana och de första sommarstjärnorna, och alltså hade året vändt sig mot hösten.
Alltså var det Storgrundsfiskets tid.
Om vintern hängde fiskarpojkarna uppe på utkiksbergen med sina tuber för att se, om skäl fanns på isen. Nu lågo de där och spejade efter måsen och strömmingsklarnor och andra tecken, som fiskare ha.
Gubben Åbygge emellertid brydde sig ingenting om sin gamla tub. Den hängde i en snörstump på en spik innanför dörren till sommarstugan, och hvem som ville slant in och lånade den för att speja mot fastlandet eller öfver hafvet. Synnerligast flickorna, ja, när ondväder nalkades, molnen sänkte sig och man kunde vänta flottabåtarna, som hade unga pojkar och dansmusici ombord i skansen.
Satt då gubben vid bordet med kaffekoppen framför sig, glimmade han med ögonen, knyckte det gamla hufvudet i ett kort och svårhört skratt och sade:
- Sir du efter strömmingen på sättninga, Hanna?
- I är lidlin, morbror! sade flickan.
Och då skrattade gubben högt.
Han satt med surströmmingsomläggningen dagarna i ända. Solen glittrade på sundet, båtar rodde ut längs stränderna och kommo vedlastade tillbaka; gubben knogade lika trögt med sitt, sjuttio år som han var.
På middagen en dag sade han åt gumman:
- Känn du på dig, käring, att det är Storgrundsfiske snart nu?
- Känn du nå själf, Åbygge? sade gumman.
- Vet int.
- Hocken ska vet'at om int du, som då väl ha vuri den värsten å alle.
- Hä, hä! Sej du det!
När han klättrade nerför backen till boden, låg ett leende i skägget, och när pigan kom frampå dagen och tittade åt gubben ute i svalen, hade han händelsevis gjort rast och satt och stirrade ut öfver sundet och log.
- Si I, att Ådalsbleka syns västat? sade pigan.
Gubben sköt ihop ögonbrynen, smalnade pupillen och siktade västerut öfver skogen.
- Ä'n falin då, tänk du? sade han till sist.
- Jag tänk Simon får 'et bra nog, äsch han far på grundet i natt.
- Tänk'en fara på grundet då?
- Stene int han och en Janne och Hardins och en tri, fyre tå sörhamsara då?
- Jaså, sade gubben betänksamt och tog upp en surströmmingskutting.
Det var stilla öfver hamnen.
Oppi gistvallen ofvan boden, där gubben satt, hade gumman fått ett lag stadsfruntimmer omkring sig, och deras brokiga klädningar fladdrade mellan de brunlättade skötarna, under det julisolen lustigt sken på kaffebrickan och den gamla gummans massiva glasögon. Och gumman berättade som hon alla somrar förut berättat för andra, hvilka beredt sina efterträderskor på hennes raljerande, natursanna och religiösa tunga.
Men inåt hamn stod man på hamnvägen och ordnade med skötarna för rodden. Somliga af de rödaktigt klädda jäntorna sjöngo, andra stodo tigande vid sina sköthögar, stadspigorna hängde glåmiga ansikten på grindarnas blåmålade spjälor, och pojkarna i sina fladdrande bussaronger och nötta sälskinnspjäxor och med mössorna på nacken skämtade och skrattade med dessa fjärran från komna fåglar, lysande till blick och lockande till åthäfvor och enligt pojkarnas mening intet bättre önskande än att bli famnade af kraftiga armar.
Åbygges dräng kom med en not-tög öfver axeln, vände sig till en stadspiga med ansikte som en grå svamp:
- Vill du följa med på grundet i natt, Anna?
- Hva ska jag där?
- Hva ska du där! skrattade Hardins Danke. Hva ska en stadsjänta på sjön med en fiskarpojke till! Vet du det? Vet du int? Hon ska...
- Tyst, Danke, och tig med långtruten din! ropade hans mor plötsligt genom fönstret mellan röd petunia och pelargonia.
- Hå, hvad gjorde I, mor?
- Teg och höll mun och arbeta.
- Skulle int Anna göra det då? Skulle hon int arbeta. Ha I tänkt annat, mor? Eller du, Anna?
Plötsligt kommo alla badgästerna springande i en flock, där alla färger lyste i solen.
- Lotskuttern går ut! Lotskuttern går ut! ropade de om hvarandra.
Sedan lotskuttern gått ut, kommo båtarna från slåttern rundtom med slåttfolket. Gistvallarna blefvo tomma. Getterna började synas uppi skogen, följda af lappgumman, som dref dem i vall, och lotsstugans fönster uppe på berget brunno i middagssolen.
En gammal fiskargubbe gick genom hamnen. Han småpratade för sig själf och tittade genom fönsterna och log.
- Jaså, där bär det på grundet! Och där med. Kan nog behöfvas, att I få litet strömming, fischare. I ha dåligt med päninga, jag vet det nog. Jag ha visst nå gam-reverser hemma - fast jag tör fäll int få se nå päningar, mens jag lef.
På sin bro satt gubben Hardin med rödskägget och smällte kallgröten. Den gamle lutade sig mot gårdsstaketet.
- Jaså, du sitt där i sola och gäspe midt på middan, Erke!
- En tör få hvile na lite, når en ha vuri i arbete sen klocka två i marest -
- Och tänk på grundet för det merige.
- Nog tör det hända. Nog tör det hända. Men bleka syns väst i håle.
- Hå, den tänk jag int du ä rädd för. Du var int rädd, når du var med Åbyggen och hala sköta mina förr i världen.
- Det var nog då, det.
- En kan nog hala sköta nu med, tänk jag, äsch det sinnet rinn på. Eller hvad tro I, Zeterberg? sade Danke, som steg ut på bron, barhufvad, blåögd, gulhårig och solbränd och torkade mjölken ur mustaschstråna, som börjat komma.
- Tänk nog jag, det är int så fali långt mellan far och son...
- Dess länger mellan mora och son, når det djäfliga ligg emellan.
- Tig du, Danke, med tunga din!
- Ja, int få du nan strömming med den! -
- Int få vi nå mer bortur sjön, äsch vi stå henen och släng käft. Ha i stent, pappa?
- Käringa sitt i båten. Vi gett fäll hjälpa till.
- Ja, laga så I få nan strömming. Det är ond tid, som kommer, sade gubben Zeterberg långsamt och gick.
- Gå hem och lägg bena för yga, så slipp du se na! var Dankes afskedsord i halfhög ton, när han gick ner i boden.
Där hängde skötar och vålor och linor, vakare, rödmålade plåtkaggar till flöte, draggar, vaxduksförklän och vattenfyllda sälskinnspjäxor; halffjärfjärdingar med salt och bunkar med kläder i blöt, högar af skötsten, reflåda, strömstickor, laxkrokar, åror, roder, segel, hammare och yxa, sågar och båtshakar syntes i en röra; genom boddörren skymtade i halfdunklet därinne de stora strömmingskaren, som liknade mäsk-kar, och där fångsterna blodlakades, på dörrstabben hängde gradmätaren för lakens salthalt och en fjällig blå fruntimmerströja, och hela boden som alla de andra luktade råfisk.
Några skötar lågo i en hög frampå bryggan, och nedanför i båten satt gumman med hvit hufvudduk och skärt lif och stenade stamsköta. Hon vände ett gult och magert ansikte mot gubben och pojken, och de nästan vattenklara ögonen lyste kyligt.
- Vi gett skynd på. Där i Åbygges sitt bägge jänterna och käringa själf i steningen, och Jan Erik ha stent färdigt, och det är bara vi snart, som int ha klart.
Danke lyfte ner skötarna och plockade fram sten, och det blef smatter af stenarna mot båtflakan och sång, som gick längs hela raden af bodar.
Lång tid drog det inte om, så lågo de åtta stamsköta prydligt ordnade och likaså de båda högarna på flakan hvardera om åtta sköt.
Nu kunde man förstå, att man tänkt ro på grundet denna dag, ty från den ena stugan efter den andra kommo kvinnorna springande, och alla råkades de hos handelsman, som hade fullt göra att portionera ut mjuka rågkakor, smör, ost och korf åt de skrikande, skrattande, och stojande kvinnorna.
Himlen stod så lysande blå och glädtigt hög öfver skogen, som omgaf den stenbacke, där stugorna lågo, och några moln började rosas mot afton. Det blåste en munter bris på sundet, och blekan i väster var som ett tunt flor, genom hvilket himlen syntes.
Det rök ur alla skorstenar, det småsusade i alla trän, barnen lekte under skratt och rop, korna råmade och getterna bräkte, och redan började man komma från aftonvarden ner i bodarna.
Ja, nu flöt första båten på sundet. Ett rop hördes någonstans ifrån:
- Båta flyt!
Och i detsamma blef det ett ropande och kacklande längs strandens alla bodar.
Och nu började kapellklockan ringa. Den ringde fri öfver hamnen och godt väder åt hela flottiljen, som satte segel och drog sig, fyrtio båtar stark, ut mot de röda klippuddarna, om hvilka de snart voro borta.
På det mörknande hafvets dynande flack, en mil ifrån land, där grundet fanns, där lågo nu båtarna och höllo i en lång rad, medan solen sjönk.
Nu var det slut med skämta. Det gällde att få bästa platsen.
Men Ådalsblekan hade inte ljugit, ty det mörknade hotfullt, och man kunde vänta storm. Hela himlen i väster, där solen nu gick ner, var som slamsor af stelnat blod och var, och blodpölar liknade hvar sänka mellan vågornas häll-liknande ryggar.
Hemska voro också de moln, som sköto i sned rad upp genom zenith. De sänkte kyla och mörker under sig, och de liknade ofantliga djur med snablar och horn och långa betar, fötter i mängd, viftande örlappar och svansar som kröktes i ilska.
Båtarna ankrade den ena efter den andra med näsan mot söder, därifrån vinden stod.
Mörkret var i horisonten i en vid halfcirkel, men båtarna lågo i orkestern, och i västra bergens patetiska brand öfver storvulna bergryggar var scenen med eld och rök. Ett snedt brandsken sköt därifrån som ur en oerhörd ugnsöppning ner öfver de små båtarna på det stora oroliga hafvet, och för hvar gång reflexen flammade till i en båts rödmönjade botten såg det ut, som vore båten ett djur, hvilket sårats och nu blödde friskt blod.
Gubben Åbygge satt i sin gamla skötbåt, som ridit ut många grundstormar. Han hade ankrat, och han åt nu kvällsvard med sin dräng och sin piga. De kalla tunnpannkakorna plockades upp ur sitt röda skrin med smöret och brödet och stekströmmingen, och mjölkhämtaren slogs upp. Men sist kom den vanliga öfverraskningen. Drängen tog fram en ölbutelj och korkade upp.
- Giss på, om du rakt ha brännvin, Johan!
- Det är nog kylaktigt på sjön så här mot hösten, tänkte jag, så int kunde det jussom vara nå ondt i en sup. Hvad tänk I, morbror? Vill I ha en spik, så här finns det.
- Det skulle nog kanske smakas. Det var en fali rodd hitut den hänn gången. Du är falin till ro, Johan.
- Morbrorn är int så dålin häller, tänk jag.
- Du var int född, du, når jag rodde på grundet. Tack, det var starkt slag.
Gamle Simon Locknéus, grå och hög som en fornkämpe, stod upp i sin skötbåt mellan sköthögarna, och det starka kvällskenet färgade hans ansikte och skägg.
- Åbygge! ropade han, och rösten hördes som ur fjärran genom vågornas brus.
- Åbygge! Åbygge! Tänk du lägga eller tänk du fara hem? ropade han.
Åbygge, som nu var stark af brännvin och mat, reste sig på knäna och ropade gällt sitt svar.
- Locknéus! härmade han. Locknéus! Tror du jag far hem med törsköta, når jag har kommit hit!
- Vi lägg! hördes som ett eko från alla båtarna.
Och ankarlinorna halades upp, männen på framsätet vid årorna, kvinnorna på båtkanten och kastade näten i sjön.
Allt rödare och smalare stod kvällskenet öfver bergen, och allt mer regnade skymningen ner. När skötarna voro lagda, rodde båtarna från de spridda ställena åter upp på linje och ankrade med vakvålan i akterstammen för att om stormen kom, ha klart att genast hala in sköta och fara hem.
Lantärnan tändes i kantbåten, bolstrarna och fällarna bäddades ut, tofterna restes på kant till vindskydd, och snart sof man öfverallt. Eller låg åtminstone.
Vid 12-tiden, när stjärnorna glödde genom en stoftgrå, kylig luft och stora moln syntes likt bläckplumpar på himlahvalfvet, skrek en röst:
- Stormen kommer! Stormen kommer! Opp och hala sköta!
Yrvakna hufvuden körde upp öfver båtkanterna, och figurer syntes röra sig. Kommandoord begynte höras, årors gnek i håbanden, och skvattrandet ökade om bogen.
En stor stjärna hängde som en fyrlåga i söderns mörker. Ett moln i form af en enorm triangel eller en figur med utbredda armar reste sig öfver horisonten och lade en svart skugga följd af vinddån öfver grundet, och det pillrade som röda blommor i östra horisonten.
- Månan! Månan! Hon är full i blod, det blir stormen! ropades från båtarna.
- Int val det nan storm, sade gubben Åbygge, det är bara en gufva, som går öfver oss.
En god stund hördes röster ur nattmörkret och skvattrandet om bogarna; man såg männen, som drogo sköta och kvinnorna nerhukade öfver årorna. Segel började skymta, lyste i det gulnade månskenet likt måsvingar öfver vågorna och försvunno mot det tätare mörkret, som var land.
Kantbåtens lantärna brann alltjämt, stundom knappt synlig på vågkammen, stundom spökaktigt högt mot stjärnorna.
Fyra båtar voro kvar på grundet. Gufvan gick öfver med en vindkåre, höjde sig och försvann som ett dis i himlen och sedan var allt lugnt.
Det började att gry. Sålunda: att plötsligt hade mörkret lösts upp i blåaktigt sken, som kom hafvet att likna en böljande hed med berg af nickel och de djupaste dalarna af mörk sten; som hvita blommor växte tufvis på bergen, men här och hvar stack röd ljung och blå viola.
Stjärnorna blefvo trötta, nickade som tårade ögon, hvilka lades igen ett efter ett, och molnen togo hvarann i hand, pöste ut sig och sökte att täcka himlen. Nere vid horisonten reste sig en bank af gul bomull, som syntes vridas likt en kafvel. Det gula luddade sig i öfverkanten och sände dimmor öfver hafvet. Kantbåtens lantärna brann röd af nattvaket och sorgmodigt och eländigt.
Då reste sig en man ombord, skakade af kölden och ruskade på sig samt lät sitt vatten i hafvet.
- Hallå! ropade han.
Man vaknade i alla båtarna, halade upp ankarlinan, knöt på sig vaxduksförkläna, och så bar det till att ro upp.
Måsen kom nu sättande, gud vet hvarifrån, och det hade blifvit som ett rödt sår i det gula vid horisonten. Där bulnade solen fram, mulen, suddig och omornad.
Båten längst ut blef allt tyngre. Det syntes skimra öfver relingen. Mannen som halade, halade så tungt.
- Ha du na, Johan? sade Åbyggen.
- Tomsköt gå tyngst! svarade drängen och halade, så att svetten stod af pannan och droppade ner.
Hardin kom seglande från kanten. Sköthögen var stor och bländande i solglimret, ty där låg strömming fullt.
De andra blefvo så småningom färdiga med sitt och satte segel, och snart låg grundet öde och tomt med sina vågors brus.
Gumman Åbygge med glasögon på nosen och händerna i sidorna stod på utbryggan, och ett strömmingskar hade hon rullat ut, och katten satt vid hennes fötter spinnande.
Hardins seglade förbi.
- Är I rent sanklast? sade gumman afundsjukt.
- Det ruge fäll, men det är int mer än en tie kagger.
- Räck fäll det! Ha vore fische?
- Vet int. Tro knappt. Lyste int så.
Båten kom vid uddarna och sakta upp till bryggan.
- Det är int som gammalt nu! sade gubben less och trött. Slå af I, som är ung, jag gå och luta mig en stund.
Gubben och gumman gingo uppför backen, följda af sin jamande katta.
Andra pigan kom surögd från skullen.
- Ha du haft bygdpojkar i natt, Olga? sade Johan.
- Lik mycket som I strömming! Ha I haft det svårt då?
- Vet inte det. Men nu komma stormen rejält.
Och i detsamma gick solen i moln och måsarna skriade vildt i
stormluften öfver hamnen, där skorstenarna röko.
