- Project Runeberg -  Fiskepatrullens berättelser /
17

(1917) [MARC] Author: Jack London Translator: Ernst Lundquist
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vit och gula

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

fira på storskotet för att dämpa seglet och slippa lida
någon skada.

Men jag visste vad jag ville. Jag halade in
storskotet en fot eller två, gjorde fast det, tog spjärn med
fotterna och stämde min rygg mot rorkulten. Jag
fick alltså en hand till skotet och en till revolvern.
Den mörka linjen kom närmare, och jag såg att de
sågo ömsom på den och ömsom på mig med en rädsla
som de inte kunde riktigt dölja. Min intelligens och
vilja och uthållighet stodo nu mot deras, och det gällde
vem som kunde se den hotande döden längst i ögonen
och inte ge tappt.

Nu var vinden framme hos oss. Storskotet
stramades till med ett starkt rassel i blocken, bommen
lyftes upp, seglet svällde ut och Renen krängde, krängde
och krängde tills relingen i lä låg under vatten,
kajutfönstren lågo under och sjön började forsa in över
sittrummets räcke. Kuttern hade krängt så våldsamt,
att karlarna i kajutan ramlat om varandra i kojen på
läsidan, där de sprattlade och slingrade sig och
blevo översköljda så att de understa voro nära att
drunkna.

Vinden friskade i litet och Renen krängde mer än
någonsin. Jag trodde att den var förlorad och visste
att en sådan vindstöt till helt säkert skulle välta båten.
Medan jag höll den under vatten och tvekade, om jag
skulle ge vika eller ej, ropade kineserna på försköning.
Det var visst det ljuvligaste budskap jag någonsin
hade hört. Nu, men först nu, lovade jag och firade
på storskotet. Renen rätade långsamt upp sig, och
då den låg på rätt köl, hade den tagit in så mycket
vatten att jag undrade om den skulle kunna räddas.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 12:34:52 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/fiskepatru/0021.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free