- Project Runeberg -  Fiskepatrullens berättelser /
65

(1917) [MARC] Author: Jack London Translator: Ernst Lundquist
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Belägringen av »Lancashires drottning»

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

 Vi sprungo de få stegen till Pilen och hoppade om-
bord. För- och aktertrossar lossades i en blink. Pilen
sköt ut från bryggan. Spionen som vi lämnat kvar
på bryggan tog upp en revolver och sköt fem skott i
luften tätt på varandra. Karlarna i båten uppfattade
genast varningen, ty vi sågo dem ro som galningar.

Men om de rodde som galningar, undrar jag hur
vår fart skall kunna beskrivas? Vi riktigt flögo.
Den fart varmed vi trängde undan vattnet var så för-
färlig, att en våg reste sig på vardera sidan om vår
bog och forsade akteröver i en serie av tre väldiga,
uppstående vågor, medan en stor toppig bölja glupskt
förföljde oss akterut som om den i vilket ögonblick
som helst kunde falla över oss och förinta oss. Pilen
flämtade, skalv och dånade som en levande varelse.
Iyuftdraget, på grund av farten, kändes som en storm

— en fyrtiofemmilsstorm. Vi kunde ej ta emot det
rätt i ansiktet och andas utan att storkna. Det drev
röken tillbaka från skorstenarnas mynningar i precis
rät vinkel. Vi flögo faktiskt framåt lika fort som ett
blixttåg. »Vi riktigt filade i väg», sade Charley efteråt,
och jag tror att det uttrycket kom sanningen när-
mare än något annat.

Vad italienarna i roddbåten beträffar, så hade vi
knappt givit oss ut förr än vi voro över dem, tyckte
jag. Vi måste naturligtvis sakta farten långt innan
vi kommo fram till dem, men ändå sköto vi förbi dem
som en virvelvind och måste göra en sväng tillbaka
mellan dem och stranden. De hade rott långsamt
och rest sig från roddbänken efter varje årtag, ända
tills vi gingo förbi dem och de kände igen Charley
och mig. Det betog dem deras sista motståndskraft.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 12:34:52 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/fiskepatru/0069.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free