- Project Runeberg -  Fiskarflickan /
18

(1869) [MARC] [MARC] Author: Bjørnstjerne Bjørnson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


»Jag skall läsa med henne tills hon blir konfirmerad,»
sade han likasom för att hjelpa henne; »jag vill
hjelpa detta barn.» — »Och så vill du taga henne ifrån mig?»
Han studsade och såg frågande på henne. »Du förstår
det nog bättre än jag,» pressade hon fram; »men var
det icke för att du nämnde vår Herre», — hon afbröt
sig; hon hade smekt flickans hår till rätta, nu tog hon en
halsduk af sig sjelf och knöt om hennes hals. På annat sätt
gaf hon ej sitt samtycke till att flickan fick följa honom, men
hon skyndade bakom huset, likasom för att slippa se det.

Vid detta beteende erfor han en plötslig fruktan för
hvad han i ungdomlig ifver hade åtagit sig. Men barnet
hyste fruktan för den, som för första gången hade
öfvervunnit hennes mor; och med denna ömsesidiga bäfvan
gingo de till den första lektionen.

Från dag till dag tyckte han imellertid, att hon tog
till i förstånd och vetande, och deras samtal togo stundom
af sig sjelf en ganska egen riktning. Han förde ofta
samtalet på personer ur den bibliska och verldshistorien,
derigenom att han påpekade den bestämmelse, Gud hade gifvit
dem. Han uppehöll sig vid Saul, hvilken dref vild omkring,
och vid en gosse såsom David, hvilken vaktade sin faders
får, till dess Samuel kom och lade Herrans hand på dem.
Störst var dock bestämmelsen, då Herren sjelf gick på
jorden, stannade vid fiskarstugorna och kallade; och
den fattige fiskaren reste sig och gick med — till nöd,
som till död, men alltid i glädje; ty känslan af ens
bestämmelse för genom alla vedervärdigheter.

Denna tanke följde henne, och hon kunde till slut icke
uthärda den, utan sporde honom om sin egen bestämmelse.
Han såg på henne tills hon rodnade och svarade, att
genom arbete når man sin bestämmelse; den må vara

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 02:06:24 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/fiskflicka/0024.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free