Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
50
genom dörren, ned utför trapporna, bort från den
vanvettige och stod snart på gatan, skrikande efter sin ljusa
hatt. Den kastades ut till honom genom fönstret,
hvarefter ett tungt fall hördes; och då man kom upp, låg
Ödegaard sanslös utsträckt på golfvet.
Vid denna tid satt Petra på sitt rum, till hälften
påklädd, och kunde på hela dagen ej komma längre. För
hvarje gång hon på nytt började, föllo armarne i hennes
sköte. Liksom fullmogna ax, som klockblommor på marken
böjde sig hennes tankar. Frid, trygghet, vaggande
syner lågo lägrade öfver de ljusa slott, i hvilka hon bodde.
Hon upplefde på nytt gårdagens möte, hvart ord, hvarje
blick, hvarje handtryckning, hvarje kyss; hon ville
genomgå allt från mötet till afskedet, men kom aldrig till
slut: ty hvarje enskild hogkomst blånade bort i en dröm,
och alla drömmar kommo åter med löften. Så ljuft än
en sådan var, så måste hon ’dock skjuta den åsido, för att
eftertänka hvar hon slutade; men så snart hon började
minnas, förlorade hon sig åter i det underbara.
Då hon icke kom ned, så trodde modren, att hon
åter börjat med läsningen, sedan Ödegaard kommit hem;
hon fick sin mat upp till sig och skulle hela dagen vara
i fred. Först mot aftonen reste hon sig för att göra
sig i ordning; hon skulle gå att möta sin käraste. Hon
tog på sig det bästa, hon egde, sin konfirmationsdrägt;
den var icke dyrbar, hon kände det först nu. Hon hade
haft föga sinne för klädsel, men fick det i dag; det ena
plagget skämde det andra, och när allt blifvit
samman-passadt, blef dock det hela icke vackert! I dag skulle
hon hafva gifvit mycket för att vara den skönaste; —
med detta ord vaknade ett minne, som hon med handen
afvisade. Intet, intet, som kunde oroa henne, fick komma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
