Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
123
varmt. Då hon kommit till full sans och sett sig om,
bad hon att få var allena.
Rummets stilla trefnad, det fina hvita, hvarmed
fönster, toilettbord, säng och stolar voro öfverdragna,
påminte så starkt om Signe. Hon ihogkom hennes rena
älsklighet, hennes milda röst, som ljöd så mjölkhvit,
hennes fina känsla för andras tankar, hennes lättrörda
välvilja. Allt detta hade hon nu stängt sig ute ifrån;
snart skulle hon bort ur rummet, liksom hon skulle bort
från gården. Och hvart skulle hon sedan hän? Tredje
gången tages man icke upp från landsvägen, och äfven
om så kunde ske, ville hon det icke mer; det skulle
blott sluta på samma sätt. Ingen menniska kunde hysa
tillit till henne; hvilken än orsaken var, så kände hon
att det var så. Hon hade ju icke kommit ett stycke
längre, och skulle aldrig komma ett stycke längre; ty
utan menniskors förtroende kunde det aldrig gå. Hur
hon bad, hur hon gret! Hon vred och kastade sig i
sin själs ångest, tills hon tröttade ut sig och somnade.
Strax blef i sömnen allt snöhvitt, och efter hand
derjemte så högt; aldrig någonsin hade hon sett så högt
och så mycket ljust tindrande af millioner stjernor.
TIONDE KAPITLET.
Ännu då hon vaknade, var hon deruppe; dagens
tankar, som strax strömmade till, ville efter, men togos
till fånga och buros bort af något, som fyllde hela
luften; — det var klockringningen på söndagsmorgonen.
Hon sprang upp och klädde sig, hon skar sig litet mat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
