Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
136
»Med sorg hvar dag man ser,
Här växer mer och mer
Af last och lyten kära,
Som dygders smycken bära.
De varligt sig insmyga
Och högt i vädret flyga.»
»Var tyst, Erik!» sade prosten; »du stör oss bara.»
— »Ah, ja, jag gör väl det,» sade Erik och började igen:
»Vill någon eder verka på
Med hala ord, att I-mån gå
■ På syndens breda väg: o, nej!
Då blifven hans stallbröder ej. —»
»Nej, håll då upp en gång, Erik! — Psalmen är
bra nog, men allt i sin tid.» — »Ja, ja, far, det är
sannt, — allt i sin tid:
Ack, hvarje stund och timma
Du rope uti lön.
Hvart hjerteslag må kimma
Som klockorna till bön.»
»Nej, nej, Erik, då blefve ju äfven bönen till
frestelse; du måste bli katolik och gå i kloster.» — »Vår
Herre bevare oss!» sade Erik och öppnade helt och
hållet ögonen, slöt dem så igen och började:
»Som mull och skarn mot äkta guld
är katolik. —»
»Hör nu, Erik, kan du icke tiga, så må du gå
utanför med resten. — Hvar var det nu vi afbröto?»
Men Ödegaard hade med mycken munterhet följt Erik,
och han ihogkom det icke. Då ljöd det fridsamt från
de många halsdukarne: »Jag sade, att det kan icke ega
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
