”Vänskap! hjertats herrskarinna!”
Jag dig vill just ingenting.
Jag dig redan börjat finna
Vansklig här på jordens ring.
Lätt som stjerten på en skata,
Far du upp och ned. — Åh nej!
Adjö med dig! Du kan prata,
Men ”stå stark”, det kan du ej.

Jag din sanna tro har pröfvat;
Profvet höll du ej till slut.
Bäst du svor, så oförtöfvadt
Flög du uppå dörren ut.
Sista vännen som jag hade
Och som minnet gömt ännu,
Han blef rik och till mig sade:
”Adjö med dig, söta du!”

Så oss trohet vedergäller
Nästan lika öfver allt.
Bör man gråta? f . . n heller,
Man bör taga saken kallt.