Nyss i kretsen af de kära
Satt den hädangångne qvar,
Och hans lif var idel ära;
Redbarhet hans rikdom var.
Men vi lärt oss här i skolen
Lifvets lexa utantill:
Allt är vanskligt under solen,
Döden kommer när han vill.

Och han kom, och handen lade
På hans bröst, och vingar band,
På hans skuldra — och den glade
Flydde till de frias land.
Der är godt och skönt att vara;
Dunklet skymmer ej hans syn.
Från sin post han flyttat bara
Till en högre ofvan skyn.

Men hans rum i våra leder,
Skall det fyllas snart? — O nej!
Silfverhårig tro och heder
Glömmas af hans vänner ej.