Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
22
in in un än, beroende af de föregående ljudens beskaffenhet.
Bland afrikanska språk uttrycker Volof personbegreppet i
verbbildningen på flera afvikande sätt för hvarje person,
Affixen för första person är nå, ma eller ma, för andra na
eller ya, för tredje ma, mi eller mu. Formelt ligger i an-
förda omständighet intet hinder för förvandtskap åt hvilket
håll som helst, men ingen särskild anledning förefinnes hel-
ler att härutinnan sammanställa akkadiskan med de altaiska
språken, ty pronominalstammen na förekommer såväl 1 san—
skrit som finskan, och ba vexlande med ma erinrar ej blott
om turk. demonstrativt bu, tscehagatai mu, bu, utan ock om
afrikanska former. Den af L. anförda med finskan så nära
öfverenssltämmande gestalten mina för första person, förkla-
rar Haupt icke befintlig; plurala formen me åter, som upp-
står genom vokalvexling och derigenom liknar förhållandet
i de finska språken, finner sin motsvarighet äfven i åtskilli-
ga afrikanska språk: Volof na jag, nu vi; Vei m jag, mu
vi; Mandingo ula han, ila de.
Verbalbildningen sker genom härledningselementer, de
allmännaste da, ta, ra, 5u. Af dessa kan da, som bildar
reflexiva, både prefigeras och suffigeras, de öfriga begag-
nas endast såsom prefixer, i allmänhet med kausativbety-
delse. Likväl kan samma verbalrot äfven utan bildnings-
tillsats användas såsom intransitiv och transitiv, intensiv,
causativ, reflexiv och passiv, ehuru ej samma rot genomgår
alla dessa stadier. Såsom semitiskan samt många altaiska.
och afrikanska språk har akkadiskan en form för fortvaran-
de och fulländad handling, vanligen kallade presens och pree-
teritam. WVerbstammen för sig har betydelsen af ett preeteri-
tum, presenskarakteren antydes antingen genom reduplika-
tion eller suffixen e: in-sar han skref, in-sar-e han skrifver.
Under språkets äldre tid fogades persontecknet såsom post-
position till verbstammen; då trädde äfven preesenspartikeln
efter personsuffixen: sara-nen han skref, sara-nen-e han skrif-
ver. Prekativ uttryckes genom prefixen med vexlande vo-
kaler, imperativ genom prefix munni, meni eller me. I det
senare språket preefigeras persontecknet ständigt såsom ba-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
