Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den blinde skalden (efter Alexei Tolstoj)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
118
»O, furste! Din nåd är mig synnerligt kär!
Bojarer! er tack vill jag bringa!
Nu redo att sjunga ett kväde jag är.
Dock föga af fattige gubben begär,
ty svag är hans stämma och ringa.
»Till fylles min sång ej kan tolka för er
de känslor, sig inom mig tränga.» —
Så tyst är i näjden. Han säger ej mer
och sätter på mossiga kullen sig ner,
sin harpa begynnande stränga.
Den dallrande tonen i skogen försmalt
med klingande, härliga orden.
Naturen och människohjärtat, ja, allt:
de blånande hafven och tingens gestalt
och hela den grönskande jorden;
hvad under båd nära och fjärran som fanns
till lands och i vatten; de höga,
förtrollade bärgen och pansarens glans,
förborgade skatter och segrarens krans —
allt skådar hans siande öga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
