Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Djur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ett glödande kol på Karl-Hermans hufvud. Arma
kålhufvud! vitsade räfven medlidsamt.
Det var haren som började. Han talade läspande
med sin klufna nos och vickade fram och åter med
öronen; han talade med ömklig röst och tårar i de
skygga ögonen om mor sin och bror sin och fäm ku
siner och trätton bryllingar, och alla hade de ljutit
en blodig död, träffade mitt i sitt varma harhjärta af
jägarens lömska lönmördarkula, drifna till dödsens
ångest och trötthet af hans grymma blodhundar. —•
Det var en pik åt oss, det, viskade Tjinona till Nätta,
och bägge sträckte stolt på sina smärta flickkroppar.
Efter haren kom en ekorre. Också han hade
många fränder att sörja; och varför hade de gått en
förtidig och våldsam död till mötes? För att sväfva
till de sälla jaktmarkerna kanske — aller för att som
en läcker spis glädja någon hungrande? Snack, snack,
sade ekorren; de ha dött för att bli kräftbete — för
att locka andra varelser i fördärf och förintelse.
Härvid upphofvo kråkor och skator ett skärande
skrän, gräflingen grymtade bifall och grodorna kväkte.
Bra, bra! skreko kråkorna, och boå, boå! sade gro
dorna.
Därpå fick en gammal tjäder ordet. Han talade
såväl å egna som å andra skogs- och sjöfåglars väg
nar. Han talade långsamt och allvarligt, med ett lugnt
och djupt förakt; han berättade om bakhåll och smygskytte, om bulvaner och lock och snaror och andra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
