Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Djur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
22
mig häller! kom det frän råttor och sorkar, från
grodor och maskar.
— Det kanske har sina rutiga orsaker, tyckte
domhärren. Det är nog skilnad på djur och djur . . .
De sorlade och stimmade, och ur sorlet hördes
ord sådana som svärmare, mystiker, fantast och slika
fula tillmålen.
Slutligen nickade älgen åt räfven. Han hostade
åter och äskade ljud.
Han hade föga att tillägga. Han kunde visser
ligen i likhet med högvördige Domaren och andra
lägga sten på börda och tala om saksar, blodhundar,
förgiftade lockbeten med mera dylikt. Men han ville
luillre uttrycka sitt förbindliga tack till den siste
ärade talaren, vilken sig själf ovetande gifvit form
åt hans egen innersta tanke. För öfrigt — hade de
förföljda icke vapen mot sin fiende? Hade icke haren
sina hen och tjädern sina vingar? Och än en sak:
vad vore den anklagades s. k. mordlust annat än
ett arf från hans fäder, äfven den? Det hade hans anklagare själfva tillfyllest bevisat; de föregingo alla
med det bästa eksempel, han endast härmade dem
äfven däri. Yad var hela deras lif och sträfvan
annat än en strid för lifvet — en strid med betar
och näbbar och klor och horn? Allas strid mot alla
är lifvets första och sista lag och betingelse, sa räfven.
Hur skulle det gå med dem, om de icke dödade? De
borde för rasten icke tala om grymhet, de som själfva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
