Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Orrmor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kunde vara. Lugnt att ha rotgeln i närheten, det
är en vaktare som aldrig sviker. Hör man på —
ropar han inte borta i gransnåret. Titt titt) kvittrar
han varnande, och si-siii! piper han. Någon kommer,
vem det nu är; hackspetten hör upp att hacka och
visslar till — tys tys! —■ dufvorna sluta med sitt
kuttrande, ekorren kryper tätt intill stammen och
gör sig så liten han kan, som om han ville inbilla
folk att han bara är en utväkst på den rödbruna
tallstammen. Och sii-sii! ropar rotgeln igen; en
räf är det säkerligen inte, kanske en hök, äller
möjligen en människa.. Det klack till i Orrmor —ja människan är det, människan går genom skogen;
kvittret tystnar i varenda buske, drillar och rop
tystna i luft och kronor, prasslet och pratet tystnar
i tufvor och snår. Darrande stå alla träd, blad och
barr skaka och skälfva; småfåglarna krypa skräck
slagna in i grenvärkets mörkaste gömslen, näbbmöss
och skogsråttor kila brådskande ned i sina mäst för
dolda smyghål, och orörliga ligga alla kryp på mar
ken. Alt är stilla, alt håller andan och lyssnar i
bäfvan — människan går genom skogen!
Nu höras hennes steg borta på stigen — lätta och
smygande, men tunga nog ändå för att bryta torra
grenar och komma fallna löf och barr att prassla och
knastra. Nu nalkas de snabt — en dufva flyger
upp, klatschaude med vingarna som tecken till upp.
brott, och de andra följa och försvinna alla mellan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
