Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Orrmor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ko-ko-kommer! säger kon ocli vandrar iväg genom
buskar ock ris. Långsamt går det, hon trycker krop
pen tätt till marken, sträcker på halsen, späjar om
kring sig med stora ögon och kacklar då och då till
svar. Men så stannar hon på nytt och står orörlig;
det är högeligen sällsamt, det är emellanåt som om
hon inte skulle känna igen rösten; den är än en
smula för grof, än något för fin. Men det måste väl
ändå vara en orrkyckling; det fins ingen annan va
relse i skogen som visslar just på det viset, de kon
stiga skiftningarna bero nog bara på skrämsel. När
hon blifvit öfvertygad härom, sätter hon sig åter i
gång och svarar högre på locklåten.
Snart hör hon ett prassel i riset en bit bort; det
är troligen ett par andra af småttingarna, de ha
också hört visselsignalen och äro som hon stadda på
vandring till samlingsplatsen vid bottnen. Iion vän
der näbben åt dem och reser sig sakta —- jaha,
där ser hon en brunspräcklig kropp i grönskan,
det är en unghöna, och där en svart med glänsande
djupblå skiftningar, han är granu med sina blodröda
fläckar öfver ögonen, minsta ungtuppen, och lik far
sin från näbb till stjärti Hon nickar åt dem och
kacklar, ack-akta erl och de nicka tillbaka och alla
tre krypa sakta vidare. Orrmor är lugnare nu, faran
tycks vara lyckligt öfverstånden, snart äro de nog
samlade igen hela kullen.
Då smäller ett skott genom tystnaden — och ännu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
