Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En pristäflan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
67
— Rätt nätt, sade de. Det visar anlag.
Det vart litet mera lif i dem, när en lom kom
skjutande högt öfver kullen. Hans vingslag påminde
om deras egna, de voro endast snabbare och starkare ;
hans snatter liknade också kråksång, det var endast
åtskilligt renare och klangfullare.
— Han flyger för högt och för fort, sade krå
korna. Han ropar också aldeles för starkt och vilt.
Annars vore det inte illa.
Lommen sjönk mot den närbelägna sjön och för
svann bakom skogen.
En skogsdufva flög i stället upp ur gräset, och efter
henne kommo en morkulla, en snöskata och andra.
— De flyga ju inte dåligt, sade staren. Men en
värklig konstnär ha vi ännu ej sett.
— Vi få se en nu, svarte lärkan. I detsamma
hördes en gladlig drill, och upp flög lärkhanen, lik
som ur jorden. Han höjde sig lodrätt mot skyn,
snabt och skickligt, öppnade famnen och såg mot
solen — vingarna darrade som asplöf och hela tiden
spelte han, slog de gladaste och galnaste drillar och
gjorde de yraste löpningar.
— Ja, den kan konsten, sade staren och stirrade
upp i luften.
Lärkhanen steg hastigt alt högre och högre i
solskenet, nu var han endast en liten svart punkt
däruppe, och nu syntes han ej längre. Men han
hördes ännu; altjämt ljöd hans spel, än kom en en-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
