Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En pristäflan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
68
sam klar ton droppande, än trillade en drill liksom
i kullerbyttor ned ur det tomma blå, än föll en lång
löpning som en rad genomskinliga runda pärlor, upp
trädda på en solstråles gulltråd.
När det hållit på så där en stund, blef det med
ens tyst — och ett tu tre kom något som lik
nade en småsten dimpande rakt mot jorden i svind
lande fart. Men det var en småsten med vingar och
lif — han häjdade sig plötsligt tätt öfver marken,
och där satt lärkan på en tufva och tittade sig om
kring med ett drillande skratt.
En vild bifallsstorm bröt lös, småfåglarna pepo
och kvittrade, hackspettarna knackade mot stammarna
och dufvorna klappade vingar.
Endast kråkorna sutto tysta — moltysta.
— Y ad är det åt kråkorna? viskade lärkhonan.
Äro de blinda och döfva — äller kan någon låta bli
att hänföras af en sån flykt och en sån sång!
— Hänföras I upprepade staren. Tala inte om
kråkor och hänförelse på samma dag, fru Lärka.
Men se nu är det tornsvalans tur. Hon är alt ett
strå vassare till och med än er härr man. Natur
ligtvis endast som flygare betraktad.
— Hon är nog det, svarte lärkan. Men drilla
kan hon i alla fall inte.
Så satte sig båda att betrakta tornsvalans konst
stycken.
Hon kastade sig ut från toppen på en hög sten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
