Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dalhästen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
96
eftervintern de kommo. De hade nog alla lagt hand
vid det arbetet; och nu drogo de ut i värden för
att sälja sina händers värk, ut på en lång vandring
i snön och solen, genom tysta skogar och öfver höga
bärg, ned mot de vida vita slätterna. För att vända
hem igen mot våren med tomma lass och fyld pung,
en lång, glad vandring!
Det var inte bara 1 aggkärl de hade med sig —
bykkar, byttor och tinor, degtråg och smöraskar,
mjölkstäfvor och diskbaljor — det bästa och trefligaste
af altsamman, det var dalhästarna.
Härre Gud, de små brokiga springarna. När jag
nu samlar dem i minnet — alla som försvunno under
årens lopp, som bröto sina ben, som dogo och hög
tidligt begrafdes aller helt enkelt glömdes och kastades
ut på sopbacken — då har jag ett helt stall fullt.
Där stå de på sina grofva, klumpiga träben utan
hofvar, med sina breda fyrkantiga hufvuden, i sina
bjärta, galet lifsglada färger — eldröda, himmelsblå
aller snövita kroppar, granna mångfärgade sadlar
och schabrak, ståndmanen målad på halsen, vass
som en knifsägg, och svansen målad på den platta
akterspegeln!
Jag hade en docka, det var också en mas i skinn
päls och knäbyksor, han hette Lars Olsson. Jag vet
inte vem som gladde sig mäst, Lars Olsson aller
jag, när vi sågo dalslädarna åka förbi, när vi skyn
dade ner till torget med en tjugufäm- aller fämtiöring,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
