Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dalhästen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•
knyckt ur sparbössan, och kommo åter hem med
en ny dalhäst som luktade oljefärg, färsk, blank
oljefärg, luktade ljufligare än blomsterdoft och sigarättrök !
Då fick Lars Olsson göra. Det skulle sys seldon
och betsel och grimma åt den nya G-rålle — namnet
berodde på färgen, var han gul döptes han till Blac
ken, var han vit så var »han» en märr och hette
Kulla, men var han röd så var han en hingst och
hette Prinsen. Nå, så skulle han profköras, först
för kolryss och höskrinda, så för stora parsläden —och så skulle han ridas in. Det var det egna med
dalhästen att han passade lika bra till alt; han var
den bästa arbetskamp med sin starka grofva kropp,
han drog det tyngsta lass som ett intet; men gick
lian som ett lam framför malmsläden så kråmade han
sig som det stoltaste fullblod under slädnät och skaller.
Och när han fick Lars Olsson gränsle öfver sin granna
sadel och satte iväg i vildaste galopp öfver golfvets
slätter, uppför soffornas bärg, utefter gångmattornas
breda vägar — då var han ingen vanlig bondkamp,
då var han den eldigaste stridshingst som någonsin
burit en glänsande riddare mot diktens underbaraste
luftslott och lyckoland. Och riddaren var Lars Olsson
och lyckolandet var förmaket, fullt af dårande hemsk
skymning och lurande faror inom de slutna dörrarna
och de till hälften nersläpta gardinerna, fullt af för
trollade skatter och fångna priusässor af porslin, som
7
Djur.
-\
97
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
