Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lek
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
114
inne sakta snattrande, och långt ute på sjön, under
stranden af någon ödslig holme, uppliäfver en lom
sitt tjutande nödrop, besjungande sin unga kärleks
lycka. —
Det lider mot kväll nu; den osynlige går öfver
åker och äng och gnider en entonig melodi, än fin
och sisande, än gröfre, surrande. Och det börjar sisa
och surra i gräset och i luften; det är gräshoppor
som gnida bakbenen mot vingarna — det är deras
sätt att spela fiol och tolka sina hjärtans åtrå; det
är sorkar och näbbmöss som pipande jaga varann
genom sina mörka gångar och utkämpa rasande envig
på lif och död i sina svarta hålor, alt för sin heta
älskog, alt för sitt hjärtas dam. Och det är myggor
och sländor som svärma och leka i kvällsolens blod
röda glans.
Men solen går ned, och luften skymmer; de röda
skyarna blekna, och det mörknar öfver dalen.
Lekaren går landsvägen fram. Där ligga två
stugor på sluttningarna, en på var sida om vägen;
han stannar mitt emellan dem, gömmer sig i en buske
vid vägkanten och spelar sin vackraste vals, dämpat,
lockande, sakta vaggande.
Då öppnas ett fönster i den ena stugan. Det
skymtar något ljust därinne, det sitter någon där och
lyss till skogens sus och tycker att det klingar som
fiolspel, att det lockar och längtar och bedårar.
Och den andra stugans dörr går upp, och någon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
