Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sungsung - 1. Sungsung och Järgen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
120
hämta sitt rof; han bet ihjäl det med sina vassa gift
krokar, tog det med sig upp i tornkammaren och sög
ut det där ända till sista bloddroppen. Det var en
kunt-järg, en lat och vämjelig vällnsting, en bakslug
och feg och ljusrädd gammal syndare. Och otäck var
han att se pä; en hisklig drake med en skinande
klotrund mage till kropp, stor som en böna, och med
fyra par långa, håriga, hemska ben.
Men tror ni inte att den ena flugan efter den
andra ändå gick och fastnade i nätet. Det var som
förgjort, de kunde inte hålla sig därifrån; de surrade
runtom, drogos alt närmre af slottets bländande glans,
flögo bort men kommo tillbaka — tills de sutto där
och sprattlade med bojor om vingar och ben, och ju
mer de sprattlade dess mer trasslade de in sig, och
alla deras krängningar och ryckningar hjälpte lika
litet som deras förtviflade pipande surr. De måste sitta
där och se, hur draken tittade fram ur sin glugg, hur
han kom kilande som en blikst och kastade säg öfver
dem — så kände de ett häftigt bett, det gick som en syl
genom hela kroppen, men sen kände de ingenting mer.
Så där hade odjuret redan plockat en hel skara
af samhällets mast lofvande ungdomar, och alt stinnare
och otäckare hade det blifvit. Men det måtte i trots
liäraf haft någon hemlig makt att locka och tjusa,
hur otroligt det än kunde synas; man skulle nästan
kunna tro att det hade ett visst fruntimmerstycke, ty
det var hufvudsakligen honor, unga och gamla, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
