Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Wessman (Ur skissboken)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
162
Då går solen upp. Man ser den som ett gulrött
bål någonstans inne i töcknet. Den stiger — töcknet
blir en brinnande gulddimma, Boekholmen står höljd
i vältrande gul rök, och öfver sjön sväfva de luftiga
varelserna fram, för sista gången i år, sväfva vilande
i de vida utslagna slöjorna, snuddande vid den glas
blanka, svarta, orörliga vattenytan.
Och solen sjunker i moln, och morgonen därpå
slumrar W essm an tyst och lugnt under ett tjockt
vitt täcke, ett fast och tätt tak.
Nu njuter han en vilans tid. Han ligger som
död i sin djupa bädd, sänkt i tung dvala.
Men gagn gör han och glädje sprider han äfven
nu. Från morgon till kväll draga malmslädar och
kolskrindor fram därute öfver slätten längs vinter
vägarnas mörka band, liksom en lång rad små svarta
sniglar. Skidspår korsa varann öfveralt på det vita
snöfältet, och någon gnistrande klar soldag glider ett
slädparti med spelande bjällerklang och sjungande
skratt öfver djupen; åker upp till någon gård på
stranden, glider hem igen om natten i strålande
månsken och tankfull njutande tystnad.
Är isen blank och snöfri, ristas den snart full
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
