Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gullfisken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
heten som om ingenting hänt, fortsattes den vilda
jakten som förut. Men till sist vart han trött och
begynte misströsta, och i detsamma kände han att
luften började tryta honom. Han sam upp mot ytan,
och det var inte mycket lif i honom när han nådde den.
Han såg sig om efter kamraterna. Men han kunde
ej upptäcka dem, runtom låg sjön gråblank och slät
och tom, där fans ej ett lefvande väsen. Men han
hörde något uppifrån skyn, liksom en rad hårda horn
stötar, trata, trata, trata! — de drogo sig bortåt,
mot söder, och ljödo alt aflägsnare. Han höjde blicken
och såg några mörka långhalsade kroppar sträcka i
snabb flykt högt öfver bärgen. Nu voro de som
svarta punkter mot det ljusgrå valfvet, alt mindre
och mindre; och nu tappade hau dem ur sikte och
kunde ej få rätt på dem mer.
Jo — där skönjde han åtminstone en svart punkt.
Och den väkste — den närmade sig tydligen, det var
någon af dem som vänt. Han kände snart igen varel
sen; det var en hona — det var hon som han länge
bjudit ett bo och alt sitt fiskafänge, men som före
dragit en annan, en som var långt sämre dykare men
som kunde ropa trata starkare och klangfullare än
han.
Hon slog ned i vattnet tätt bredvid honom. Hon
sade att hon ej fick någon ro förrän han följde dem,
hon hade nu äntligen upptäckt att det var han som
låg hennes hjärta närmast. Och om han lät den där
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
