Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
(i »Spadarfvet»): »de små blyga blommotiv, jag målat här och hvar,
hoppas jag skall öka hemtrefnaden.» Han har också utan ersättning smyckat
sin sockenkyrka med andra målningar: på mittfältet i den av 0 vita rundpelaic
uppburna orgelläktarens enkla bröstning yppiga blom- och bladrankor i
liäng-band med öglor, på den stora rundbågsväggen över altaret en svävande duva
i mitten mot en djupblå himmel och en storvingad knäböjande ängel bland
liljor i vartdera nedra hörnet (till dem skola Lisbet och en hennes
konfir-mationskamrat ha stått modell) samt över norra korsarmens gavelfönster
Johannes Döparen lång och mager, målad i olja på väv och omgiven av
spinkiga stiliserade växtornament. Om honom berättar en tidningsskrivare1):
»Målningen utfördes till Sundbornsprostens [C. Fr. Petterssons] 80-årsdag
den 20 juni 1910 och har sin särskilda historia. Den gamle prosten hade
länge önskat sig en bild av Johannes Döparen, hans älsklingsgestalt i Bibeln,
och C. L. ville gärna uppfylla hans önskan. Det var emellertid inte så lätt
att finna en lämplig modell. De välmående Sundbornsbönderna hade för gott
hull. Till sist bestämde sig dock C. L. för en 30-årig man i orten. Han var
inte Guds bästa barn, men han hade en utmärglad kropp, och det var en
viktig sak. C. L. lät honom undfå andedopet — vilket torde ha skett med en
glimt i ögat —, arbetade av hjärtans lust och blev färdig i rätt tid. Den
gamle prosten lär ha blivit litet betänksam inför verket, han hade inte precis
tänkt sig sin älskade Johannes i den skepnaden och församlingsborna lära
också ha fått en liten chock, när de sågo det svarta fåret på kyrkväggen.
Tiden läker emellertid alla sår.»
Enligt konstnären själv (i »Ett Hem») har kyrkan »invändigt varit målad
med heliga scener, men den nyare tidens pietetslösa vandaler ha strukit över
alltsammans.» Det torde då ha varit riktigare att liksom i en del andra kyrkor
skaffa bort övermålningen och få fram de gamla bilderna (om de nu
verkligen finnas till?) än att måla nya, som visserligen äro vackra och konstnärligt
värdefulla, men knappast stå i innerligare samklang ined helgedomens egen
stil och stämning. Intrycket blir nu en smula brokigt och oroligt och ej fullt
enhetligt.
Eljest är det Carl Larssons stora förtjänst, att en del av det äldre iuredet
kom till heders igen. De gamla bänkarna återfingo sin ursprungliga varmt
blågröna färg (de i korsarmarna gjordes till nya kyrkan 1755, de längs
mittgångarna med rikt skulpterade dörrar härstamma från första kapellets
utvidgning 1083). En nummertavla i rococo, skänkt 1756, restaurerades med
förgyllning och målning i grönt, grått och svart, och »de gamla tennsiffrorna
ha vi letat rätt på» (dessutom finns en svängbar tresidig nummertavla på
ståndare). Och en stor äldre altartavla flyttades in från bisättningshuset,
dit den förvisats — Christus i Getsemane, oljemålning på väv i brun och
förgylld ram, enligt inskrift skänkt av »track-Tören Gab: Grönqwist och des
kiära maka Cattarina Norin» [på Lumsviken] och gjord i Stockholm 1770
av målaren Carl Mag: Rising. En annan oljefärgstavla, Skattepenningen, fick
kyrkan efter prosten Pettersson, »sannolikt kopia efter nederländsk målning
från 1600-talets förra hälft.»
b M. de B. i Nya Dagl. Alleh. 0.12. 1925.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
