- Project Runeberg -  Med Dalälven från källorna till havet / Del 3. Söder Dalälven. Bok 3. Sundborn /
255

(1919-1939) [MARC] Author: Karl-Erik Forsslund
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

bilagor

•Tag gick in i smedjan, det var som en dröm,
dar kandes så kyligt och kallt.

Och hamrarna vilade liksom i sömn,
det var kusligt och mörkt överallt.

•Tag steg till den stora smälthammarn fram
och lade min hand på dess rygg.

Mitt verk är fullbordat, så mumlade han,
sa nu kan jag vila helt trygg.

Och där ser jag härdarnas kolsvarta hål,
men jag ser inte gnistornas dans.

•Tag kände ej värmen från glödande kol.
ty elden har slocknat, som fanns.

Och var är väl smeden, som dröp utav svett,
som jag sett där förut mången gång,
som skötte med seniga armar sitt spett
och vände sin smälta med tång?

•Tag såg bort mot vällugnen, han var sig lik,
men jag vet inte, hur det var fatt.

Ty förr lyste elden så bländande vit
och hamrarna dunkade glatt.

Från hjulbäcken hörde jag liksom musik,
det var som man rört vid en sträng.

Det kanske var näcken, som nu kommit dit,
för att taga sin boning igen.

Jag gick ut därifrån, ty mitt sinne var tungt,
jag kunde ej känna mig glad.

Men, vårföre klaga, det kanske är dumt.

Må vi lyda förgängelsens lag.

Jag blickade upp emot skorstenens krön,
där han stod som en hög minaret.

Det såg ut som han sände till himlen en bön
om något — ja sägen mig det.

Vad Korsån har varit, det blir icke mer,
det försvinner i tidernas hav.

Den grånade smeden ej mera man ser,
han har vandrat till fädernas grav.

Han har farit den vägen, den sista till slut
förbi smedjan, I veten varthän.

Där vila kamrater, som redan förut
ha varit där långt före dem.

De kunde ej kämpa sin ojämna stiid,
ej tävla i skarp konkurrens.

Ty nya metoder, i senare tid
tränga fram över tidernas gräns.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 02:16:49 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/fkefrandal/303/0261.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free