Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skuggo på bärget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
någon öppning i stenen som den sovandes
andedräkt i den kalla luften.
Jag sjönk i mörkret, sakta, steg för steg.
Då kom jag till en smal springa, som ett svart
ärr i bärget, och där slutade den sista stegen.
Jag gick in genom öppningen, det var en gång 1
som skar rätt in i jorden, jag trevade mig fram
genom den i mörkret. Jag hörde åter de jämna,
entoniga slagen långt, långt bort, djupt, djupt in
i bärget. Yägen var fuktig och slammig, det
droppade från väggar och tak, dropp, dropp, glopp, glopp
i takt som efter ett ur, ett ur som aldrig dras
upp, som går i evigheters evigheter, som knäpper
i samma takt så länge jorden varar, dropp dropp ..,
Då blevo slagen hårdare, jag såg mörkret
ljusna långt in i gången, lågor sträckte långa
armar mot mig utefter väggarna, och dropparna
glimmade och skiftade i skenet. Den trånga gången
vidgade sig, den blev till en liten kammare, därinne
flämtade en lampa ocli en man stod och stirrade
mot mig, med svarta ögon, stödd mot skaftet av
en väldig slägga.
Där lågo stenblock huller om buller runt
omkring honom, lamplågan fladdrade som en
guldfjäril, stundom var den nära att slockna, då flödade
mörkret in från gången mäktigt och snabbt, så
flammade den upp igän, då blevo golv och väggar
och tak fullsatta med gnistrande ädelstenar i alla
färger. Då lyste ock mannens ögon, där han stod
och stirrade med hårt slutna läppar och den
väldiga kroppen krökt under det låga valvet.
Nu känner jag honom och vet hans historia.
Det är inte många som ha en historia, men han
har en, han.
Här har du den.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
