Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skuggo på bärget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Godkväll, sade han slutligen. Vart skall du?
Han kände henne ej, hade väl aldrig förr mött
hennes ögon, men något skulle han säga.
— Till dansbanan i byn, sade hon. Vad vill
du med det?
— A, ingenting, svarte han. Så nickade hon
och gick vidare, utför mot dalen, som låg blå i
skymningen.
Då gick solen ned. Men Västanå bärg stod
än i ljuset, rymden hade en skär glans, och
gull-kantade moln summo över skogarna. Då stod
det klart för honom, alltsamman — här skulle
hans liv ljusna, ett hem skulle han bygga här
i solen, skulle aldrig stiga dit ner i mörkret igän.
Och henne, den dansande jäntan, skulle han bjuda
sitt hem och sin sol.
Och det blev så. Han stannade där uppe på
höjden, han byggde sig en stuga där under himlen.
Ensam byggde han den, ensam levde han där —
det var då, folk började kalla honom Skuggo på
bärget — folk var skyggt för honom, han hade
svarta ögon, och han log aldrig. Tills en dag
fram på sommaren stugan stod färdig med kammare
och kök, med torv på taket och lövad förstukvist.
Då tog han på sig hälgdagskläderna och
vandrade ned mot dalen. Lördagskväll var det,
mot dansbanan styrde han sina steg. Folk vek
undan där han gick fram, men han såg ej åt dem,
han såg sin jänta i hopen, han fick henne om
livet och de dansade. Som en ljum vind var hon
— som en doft barrskog ... Men när dansen var
all, då tog han henne med sig mot Västanå bärg,
och de vandrade mot höjden, där solen stod
sjunkande röd.
Så stodo de där igän — stodo som förr en
gång tysta och läto blickarna famnas. Han såg
dagen i hennes ögon, den ville blända honom, den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
