- Project Runeberg -  Skog. En skissbok från Bärgslagen /
147

(1915) [MARC] Author: Karl-Erik Forsslund
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Granar och Furor - Furor

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

De stodo där med raka, oböjliga stammar, deras
bark var grov och hård, men den skiftade i
röd-gult, en varm, kraftig färg. De stodo där som
jättar — ej ammsagornas jättar vilka minsta
pojke skämtar ikull, men min längtans jättar
som äro gudar. Olyckliga gudar, detroniserade
av tiden — ensamma furstar, maktlösa, utan
land och rike. Men kronor buro de, rika kronor
dem kvällssolen förgyllde. Och högt buro de
sina hjässor — i lugnet stodo de orörliga med
blick och tanke långt bort över de fjärmaste
bärg-murarna, men i stormen skakade de sitt yviga
hår, då sleto de i sina rötter som för att rycka
sig loss ur den torra, karga marken och kasta
sig ut i rymderna — de sträckte sina seniga
jättearmar mot höjden, de knöto sina knotiga händer
mot dalen ... Och de talade, de gnolade i vinden.

Tro mig, det var en själ i den sången. I
små i dalen, sjöng den. Vad viljen I med ert
löje — vad yren I om er lycka? I sägen er
längta, I skryten med eder trånad. Härrligare
är skogens längtan på bärgen, skönare en ensam
furas trånad i höjden. Men skogens längtan är
tungsint, är bottenlös. I buskar på marken, I
krypande småväxta! I viljen suga saften från
oss, I gnagen våra rötter. Kanske skola de lossna
en dag. Kanske skola vi då växa upp i molnen,
svinga bort med molnen. Då skolen I undra, I
dvärgar — —

De mumlade, och det var en ensamhets hat
i mumlet, de gnolade, och det var en ensamhets
sorg i tonerna. En stolt, stark sorg, som ej
begär någon ljusning och ej tål beklagande. Som
grubblar över livet och med likgiltighet ser mot
hösten, mot förintelsen.

Och faller tyst, utan en suck ... Jag såg
hur de föllo, tallama.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 02:17:19 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/fkeskog/0148.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free